Barn födda okt-dec 2014

Ja fy fasen! Har kommit hem på permission nu!

Nu joinar jag er här i denna tråden också. Fick min tjej den 29/11. Det har varit många underbara stunder och lite sämre också. Ett problem är sömnen som för de flesta. Ett annat är att hon i drygt en vecka börjat gråta en massa pga magont, helt otröstlig, det är jättejobbigt när det håller på timmar i sträck och jag är ensam om att försöka trösta. Sambon är tillbaka på jobbet idag. Jag önskar han kunde avlasta mig mer med henne, men jag vet inte hur. Jag ammar henne jämt och när hon äntligen somnar så måste jag vila eller försöka göra nåt som jag planerat, eller duscha t ex. Så när hon sover "vaktar" han henne. Då sitter han och läser eller surfar, spelar gitarr eller sånt som han alltid gjort innan också. Hans liv är relativt oförändrat. Han har sagt det flera ggr nu hur lått det är med bebis, över förväntan. (suck). Jag hastar mig igenom alla aktiviteter så jag hinner innan hon vaknar igen. Han har tagit bra hand om hem och mat dessa två veckor, men nu när han jobbat har jag honom knappt tillgänglig. Jag känner mig lite övergiven. Han kallade dessa två veckor hemma "semester", och nu är han tillbaka på jobbet igen. Semester....det är det sista jag varit på. Har sovit ca 1-2 h per dygn första veckan, sen 3h andra veckan...inte sammanhängande dock. Han sover alla sina timmar. Jag vill dela upp det mer mellan oss men vet inte hur pga amningen. Och får dåligt samvete och känner att han kanske ska tycka jag är en lat mamma om jag väcker honom för att t ex byta en blöja eller trösta bebisen. Det är ett litet dilemma som gör mig ledsen nu, massa tankar fram o tillbaka. Samtidigt vill jag att han ska förstå själv hur svårt det är för en nybliven mamma med all amning och gråt och blöjor, och erbjuda sig själv, offra sin sömn också. 

Jag ser att några ger ersättning innan sovdags, det har jag funderat på, då kan ju man be sambon mata en gång där så man får sova iallafall nån timme mer sammanhängande. 
Det är verkligen underbart att få ta hand om sitt lilla barn, men man kan bli koko tillslut av sömnbrist och skrik i timmar. 

Vad gör era män när de kommer hem från jobbet för att hjälpa till? Hjälper han även om nätterna eller får han sova alla sina timmar? 

I morgon ska vi till BVC för vägning och mätning, hon var ju bara 2628g när hon föddes, en riktigt liten groda, skulle tro att hon är runt 3 kg nu. Det är så underbart att ha henne i våra liv nu. 

NyIny

Du MÅSTE ta hjälp och ställa krav.

Idag när min man kom hem från jobbet så fick han ta lillen två timmar så jag hann göra lite småfix som jag ville och ta en kvällslur på 30min. Man måste få återhämtning!

Vi ger nästan bara flaska vilket gör att vi kan dela helt lika på matning, SÅ skönt.

Idag är enda natten jag tar alla passen för han ska köra långt tidigt imorgon, annars delar vi rakt av varannan gång.

Jag skulle rekommendera ersättning på kvällen eller att du pumpar ur så att din sambo kan mata.

Klart att din sambo inte kommer tycka du är en lat mamma för att du ber honom ta ett byte på natten osv. Din arbetsdag slutar samtidigt som hans, sen får ni dela gemensamt på resten av tiden. (Och skulle han tycka det så är det definitivt dags att han får ta några nattpass själv och känna på...)

Det är UNDERBART att ha fått en liten, men det ÄR sjukt mycket jobb och man behöver inte älska varje sekund av det. Att ta hand om dig själv gör sig till en bra mamma! Du behöver avlastningen för att orka hela dagarna.

Nyly du är ingen lat mamma. Bara en fakta som tex att du ammar i snitt 8h /dag(!!!) och där emellan ska hinna äta själv, ta hand om dig och bebis för att kunna fortsätta amma och sova. Förklara för din man hur du känner. Om du inget säger kommer han att tro att allt är ok.

Min man har gått tillbaka t jobbet och vi delar upp det med att jag sover helger han veckorna. Om det har varit några vakna nätter tar han även några timmar i veckan. Tex att jag lägger mig 22 och han har henne till 01. Jag har ju två större barn som jag ska hämta kl ett och innan det hinner jag knappt andas, så sömn på dagen går inte. Såfort ni man kommer hem tar han över där jag inte orkar. Matlagning, bebis, läxläsning... Och jag får en chans att duscha, slappa framför tvn eller vila lite. Det är guld värt! Men det är viktigt att vara tydlig med att det är kämpigt och vad man inte orkar. Kram på dig Nyly

Jag känner igen det där med att man är rädd för att bli stämplad som dålig mamma om man känner att man inte räcker till.

Jag gör det iaf. Jag frågar väldigt sällan om hjälp och gör allt själv (då menar jag ALLT förutom matlagning, så städa, tvätta, diska, skrubba, byta lakan, ta hand om barnen osv osv). Jag springer som nån slags påfågel här hemma för att få ihop allt. Jag tar tillochmed med mig bebisen in i badrummet när jag ska duscha. Mannen sköter jobb, matlagning och tar endel ansvar över våran 1åring.

Men jag vill inte ses som en lat mamma som inte klarar av att ta hand om mina barn så jag tar automatiskt all ansvar och frågar inte om hjälp.

Jag gjorde så med mina två första barn då mitt ex var som ett stort barn han med. Jag curlade sönder oss allihopa tills jag tappade bort mig själv. Jag vände det med att börja träna och därigenom få lite egen tid.

Men snälla var rädda om er! Era män har semester på jobbet jämfört med er. De kan dricka sitt kaffe i fred. Gå ostört på toa och prata med jobbpolare. De kan andas och ta det lugnt mellan varveen. De måste ställa upp för er. För när de sedan går hemma och ni jobbar kan jag lova er att de inte kommer springa häcken av sig för att fixa allt innan ni kommer hem. Kram på er

otroligt viktig diskussion och jag lider med dig Nylny att du har det tufft Jag tror att såsom många redan klokt påpekat ovan att det är oerhört viktigt att inte försöka vara någon supermamma utan våga ställa krav på sin man och ta hjälp från omgivningen. 

I många kulturer kommer svärmor/mamma/någon och tar hand om nyförlösta i minst 40 dagar. Mammans enda jobb då är att amma, vila och ta hand om den nyfödda. Det är bara det allra fattigaste som inte har den möjligheten -och så vi i västvärlden som helt har tappat bort återhämtningen för mamman och försöker skapa oss blogg-lycka redan några dagar efter förlossningen då man ska vara både smal, ha ett välmående, välklätt lite knyte, ett renstädat hem och helst vara lite småkåt på sin man igen..... 

Att jobba är redan semestern mot att ta hand om en nyfödd (även om de ibland sover en del så att man får vissa pauser men det är ju så himla mycket annat att göra så de pauser man får märks knappt. Jag skulle på en sekund byta med min man om det gick och han kunde amma....biologin är liksom inte rättvis mot oss kvinnor ibland. 

Jag har en oerhört jämställd man (eller i vart fall en snäll sådan som gör allt för att underlätta för mig, tar ansvar mm) men det är klart att det i perioder ändå känns orättvist. Vi sover i olika sovrum som sagt eftersom jag ju ammar och det är det som behöver göras på nätterna. Har jag det oerhört tufft kan jag dock väcka honom såklart och han tar killen utan att gnälla men då kan jag ju själv max sova 1-2 h innan det är dags för nästa amning och de få gånger det har hänt har lillkillen ändå bara skrikit större delen av tiden och det är inte lätt i mammahjärtat att somna då trots öronproppar och två rum bort (min man gör givetvis allt för att trösta men tydligen funkar med sonen bara jag) -så jag har efter två sådana tillfällen helt slutat låta min man ta sonen på natten men skulle nog inte tveka att väcka mannen och kräva hjälp om jag verkligen höll på att gå under. 

Så visst ibland på kvällarna när maken går in till sig och knyter sig och kan se fram emot en 6-8 h oavbruten sömn så känner jag mig lite bitter då mitt nattpass oftast precis börjar MEN min man tar i gengäld vår dotter varje morgon och hon vaknar ju mellan 5-7 och sen behöver jag inte gå upp om jag inte vill förrän vid 10-11 tiden om jag vill utan maken tar henne till dagis på vardagar och går ner med henne på nedervåningen på helgerna. Då har jag mer "nytta av mannen" att han är pigg och orkar göra det på morgonen än hjälp med enstaka blöjbyten nattetid.

När mannen kommer hem från jobbet hjälps vi åt med middag och läggning av dottern, det är lite olika vem som gör vad och ibland sitter jag ju och ammar större delen av tiden då får maken göra allt annat. Sen på kvällen sitter vi ofta vid tv:n tillsammans och hänger/pratar ett par timmar och då tar maken sonen i sin famn så att jag får "andas lite". Jag pysslar hemma i den mån jag hinner men det är inte som att mannen ställer en massa krav på att jag ska sköta allt -hinner jag inte handla får han göra det mm. Nu har jag ju dock tur att vi även ha en ekonomisk situation som gör att jag kan köpa städhjälp, beställer mat på nätet och har avlastning för stora tjejen en eftermiddag i veckan så jag antar att jag "har det väldigt lätt" i jämförelse med många andra men jag tycker ändå att det här med spädbarn och att bli mamma är oerhört tufft emellanåt och det tycker jag att man har rätt att tycka -alla barn är olika så det går inte att jämföra utan man får helt enkelt försöka hitta lösningar som fungerar och ställ krav på mannen att han ska göra det han kan för att ni båda ska må lika bra. Det är orimligt att ena parten upplever att det är "semester" hemma när andra håller på att gå in i väggen.

Ett tips till duschen nu när de är så små och inte rör sig så mkt är att sätta dem i babysittern. Då behöver du inte "slösa" en sovstund på att duscha utan mina barn har iallafall suttit rätt nöjt och tittat på när jag duschat (antar att ljudet är rätt behagligt) men ibland får man vara snabb. När bebisen vilar-vila själv om du behöver! Ha sen barnet i sele/sjal när det är vaket medan du gör hushållssysslor.

Sorry nu blev det en roman men kämpa på alla fina mammor !

Har du provat miniform innan amning? Eller pysventil? Finns även magdroppar på Apoteket vår tjej har gaser och skriker en del innan hon får ut dem. Miniform har hjälpt lite faktiskt! Tar han napp? Det har även hjälpt lite, som tröst.

Hur ofta/länge låter ni era små ligga på mage och träna nacken?

Tack för att underbara svar! Det är många bra tips och lösningar som jag ska testa.
Har sagt till sambon hur svårt det kan bli, och han märker ju själv hur jobbigt det är att försöka trösta en bebis som skriker o skriker, tillslut ger han ju upp ganska snabbt och ger tillbaka till mig eftersom hon verkar tröstas enklare så. Ska ställa lite mer krav, jag tror inte han säger nej, han säger ju till mig att väcka honom om det är nåt, men det är den där rädslan i bakhuvudet att man känner sig lite dålig som måste be om hjälp, fast man vet att det är ju normalt att två delar på ansvaret. 
Phuu...hoppas det blir bättre snart. Kram på er