Total jävla panik

Efter jul ska jag få ett avslut på detta. Det går inte att leva så här.

Jag kan inte åka till psykakuten i denna stad. Och inte heller bli inlagd. Finns folk jag känner som jobbar där. 
Jag vet inte vad psyk kan göra för att hjälpa mig. Min situation är som den är. 
Det är ingen annan än jag och tiden som kan förbättra den. Och jag är helt utbränd efter månaders fixande och trixande. 
Ångesten tar kål på mig. Och så fort jag tänker det minsta på framtiden så kommer ångesten. Att leva som skuldsatt är att leva i fängelse. Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna ens delta i sociala sammanhang med människor på 7-8 år pga detta för att allt kostar pengar. Och sen behöva förklara det till folk...
Det är nog det minsta av alla problem men social isolering är ju också ett slags straff.

Har en anmärkning för misskött kredit som jag inte förstod att jag skulle få försvårar det hela...

De senaste lånen har varit med hög ränta och av bolag som inte gör ordentliga kreditkontroller.

Eftersom jag har så mycket lån så får jag ju inte nya lån för att lösa de gamla

Och själv får jag inte så mycket lån utan säkerhet. Har ingen som kan ställa upp som borgen heller. Har verkligen utrönt alla möjligheter som finns. Därav är jag helt dränerad, orkeslös och hopplös.

Äger inget av värde att sälja eller hyra ut. Jobba över får vi inte och har precis varit sjukskriven pga utmattningsdepression så det är inte ens möjligt nu. Klarar knappt av 100%.

Kan ej få lån pga misskött kredit. Jag betalar ca 13000 kr på mina lån. Resten är sambos lån och från hans inkomst. Och ja eftersom jag har ca 10-15 fordringsägare och alla har orimliga räntor så tickar detta på oerhört snabbt. De flesta lån kanske är återbetalda inom 5 år men alla inom 7-8.

Har ej ekonomisk möjlighet att amortera någon snabbare annars hade jag gjort det.

Inget missbruk, inga lögner bakom detta.

Framtiden är bara svart. Jag kan och vill kämpa men har inga krafter. Att dessutom inte kunna delta i sociala sammanhang överhuvudtaget på 5 år känns brutalt jobbigt.

Tack för att ni bemödar er att ge tips.

Har en samtalskontakt och ska nyttja det för att kunna hantera denna situation. Det finns säkert saker man kan göra gratis men när det är nattsvart så är det nattsvart. Egentligen är jag en väldigt omaterialistisk person så sånt kan jag leva utan. Däremot att aldrig kunna tacka ja till en fika, lunch eller middag utan att skämmas känns jobbigt.

Jag vill i första hand bli frisk men denna situation hindrar mig från att göra det.

Matsedlar gör jag och håller hårt i pengarna. Samt försöker spendera så lite som möjligt på jul och nyår.

Bara en sån sak att vår tvättmaskin håller på att haverera gör att jag ligger sömnlös på nätterna.

Tyvärr återstår många lån även när smålånen är betalda på en hel drös olika fordringsägare vara räntor är höga och återbetalningstider 3 - 8 år.

Att leva i social isolering och 0 kronor i buffert för sjukdom mm känns väldigt lång tid och enormt skrämmande. Det känns jättetufft och som ett hårt straff även om det är självförvållat.

Att hela tiden i tre år behöva vara rädd för oförutsedda utgifter är brutalt stressande.

Visst har ni rätt. Konsekvens är rätt ordval. 

Har inget av värde att sälja tyvärr. Sonen måste ha sin dator för skolarbeten.
Lite pengar har gått till att resa men det mesta har gått till att klara tillvaron och räkningar. Alltså tagit nya lån för att klara gamla lån och vardagliga kostnader. Köpa kläder. Inga dyra märkeskläder då. 

Lever inget lyxliv på något sätt. Hamnade i en ond spiral där jag trodde att tillfälliga lån skulle lösa tillfällig ekonomisk kris och snabbt gick det sen för att täcka helt vanliga utgifter. 

Jag inser nu (jag vet att jag borde gjort det tidigare) att jag varit helt och hållet omdömeslös och bortkommen i detta. Förstår inte alls hur och om jag tänkt överhuvudtaget. För min del är dessa konsekvenser hanterbara. Men att andra får lida för det är det som gör att jag mår så fruktansvärt jäkla dåligt. Skuldkänslorna och skammen är brutal.

Frustrationen är som störst när jag inser att dessa räntor saboterar mina möjligheter att reparera detta.

I mina kretsar skulle jag bli dömd. Det vet jag. Är man ung och dum så blir man nog förlåten. Är man närmare 40 är man nog närmare en komplett idiot och lite till.
Jag vet att jag skulle må sämre om jag skulle berätta. Därför måste jag bearbeta detta först med min samtalskontakt. Saken är den att jag även är deprimerad för en massa andra orsaker nu och det senaste året. Det är svårt att hantera allt detta samtidigt. 
Mitt barn lämnar jag utanför detta så länge det går. Så länge han har mat på bordet, tak över huvudet, rena och hela kläder samt lite pengar att röra sig med så får han vara lyckligt ovetandes. Kanske dumt resonerat men det valet gör jag nu. 

Jag har en kusin och moster som vet om situationen. Kusinen är nästan jämnårig så någon har jag att prata med så. De närmaste vännerna går igenom egna helveten just nu på sitt håll så jag väljer att inte belasta de och fokusera att söka hjälp från släkt och samtalskontakten. 

Oavsett så hinner jag tappa hoppet 105 gånger per dag. Det är de dykningarna jag tycker är så jobbiga och blir rädd att jag ska göra något förhastat.
Jag vill egentligen leva och kan för egen del göra det med små medel faktiskt.
Jag är en relativ enkel person så. Men energin är snart slut. 
På många sätt har jag nästan kämpat i 40 år. Mot olika saker men konstant kämpat mot olika demoner. Det tar på krafterna och gör en förblindad.