Total jävla panik

Tack för bra tips. Jag blir varm i hjärtat att ni kommer med tips och råd.

Julen har jag försökt fixa mysigt. Och det där med lunchen var ju en bra idé faktiskt. Dels så ska jag nog göra så i realiteten dvs 5:2 för att gå ner lite skadar inte. Har ju kommit igång i samband med detta då jag vare sig äter eller sover ordentligt.
Att inte shoppa något är inget problem för mig. Det är mer all förfrågningar om att följa med på fika, bio eller vad det må vara.
Mitt beteende går aldrig under några omständigheter att ursäkta.
Som jag nämnde så har jag lidit i 40 år pga olika skäl och har använt flykt som metod för att slippa hantera alla dessa känslor. Det har jag och min samtalskontakt börjat diskutera. Jag vet bara inte om orken räcker.
Så fort jag tänker ens en månad framåt så vill jag bryta ihop.

Tack. Det värmer. 

Om jag klarar mig ur detta ska jag ge allt jag har för att hjälpa andra som hamnat i liknande sits.

Just nu vill jag bara sova typ dygnet runt. Det är den enda stunden jag "mår bra".

Hans ekonomi är lika illa. Ingen av oss kan, bör eller vill ta fler lån för att lösa denna situation.

Jag har tagit hjälp, både medicin och samtalskontakt men så fort jag tänker framåt vilket är oundvikligt ibland så får jag totalpanik och vill bara gråta.

Att man själv bär ansvar står jag för men att se de kommande minst 5 åren i en ekonomiskt extremt ansträngd situation tar kål på mig. Räntorna gör mig så arg så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Stressen att någon oförutsedd utgift ska dyka upp eller att jag blir sämre i mitt tillstånd och inte kan jobba tar kål på mig.

Livet är en kamp och det mesta väljer man själv att styra. Så har det inte alltid varit för mig men denna gång är det egna idiotiska val som man får lida för. Ordentligt. Om man orkar.

Självklart skulle det sannolikt vara värre men det är svårt att tänka klart när man är i träsket och ångesten är så stark att man inte kan tänka klart. Jag har svår ångest varje sekund av min vakna tid. Har ångest för att öppna post och kontakta fordringsägare. Helt sönderstressad är jag.

Jag behöver inte göra saker som kostar. Jag behöver inte ens kläder några år framåt så jag klarar mig. Jag kan offra allt för att mitt barn ska få ha en dräglig tonårsperiod.

Jag vill aldrig mer köpa något på kredit. Aldrig. På något sätt även om detta är sjukt jobbigt så är det egentligen bra att det blev ett slut på detta. Vet annars inte hur länge till detta skulle pågå.

Det är nog mest frustrationen över räntorna som tar kål på mig.

Det är tveksamt eftersom jag har en misskött kredit i registret.

Den försvinner om 17 månader.

Jag har ordnat med avbetalningsplaner hos alla fordringsägare och förhandlat så jag stupar snart. Det som känns värst är att jag inte vet om jag kommer att ha matpengar i januari...och det känns inte kul. Det finns ingen räkning jag kan skjuta fram...

Det är ju det jag vill och försöker undvika för att inte bli helt bränd.

Misskött kredit är något bara bankerna ser. Dvs ej hyresbolag, teleoperatörer osv.

Jag har kämpat så jäkla mycket och blir så uppgiven av att detta ev. inte går i lås.

Vissa avbetalningsplaner har jag så lite kvar av dessutom.

Fy för att behöva må så här till jul eller överhuvudtaget. Är sååå frustrerad och arg och ledsen.

God jul på er alla.

Inte vill menar jag. Har inga skulder hos kronofogden.

Sista krediten var ett lån på ca 20 000 kr.

Det som fick mig att sluta var den ständiga jakten.

Att hela tiden låna om pengar, bestrida hos kronofogden, förhandla med inkasso osv.

Det är ett heltidsjobb. Vill dessutom få rätsida på detta någon gång. Bättre sent än aldrig.

Har tyvärr ingen som kan hjälpa. Inga föräldrar. Inga syskon. Ingen tyvärr.

Det är därför jag mår så här.

Jag vill ju inget annat än att fixa detta men eftersom idéerna är slut så tappar jag hoppet.

Utmätning med hembesök och löneutmätning känns vedervärdigt.

Men största problemet med att hamna där är att om jag hamnar med en skuld kommer resterande så småningom trilla dit. Detta innebär att avbetalningstiden kommer bli mycket långsammare plus att flytta till billigare lägenhet kommer helt att tillintetgöras.

Finns säkert många andra skäl som jag inte kommer på nu. Återkommer.

Jag kan inte bara förklara hur nära jag är att fixa detta därav enorm frustration och uppgivenhet. Det här är i så fall att fall precis vid målsnöret och det känns att man då kämpat i onödan.

Har pratat med KFM. De säger att om skulden inte kan betalas med löneutmätning på tre månader görs hembesök. Det är dagens regler.

Räntorna fortsätter att ticka på även hos KFM.

Dessutom blir man som sagt brännmärkt på massa andra sätt...

Kan inte byta till annat boende osv. Dessutom kommer det ta längre tid att betala hos KFM än att fixa själv. Även om möjligheterna verkar vara slut. Har en förhoppning kvar. Vi får se om det går eller ej.

Visst kan det vara lättare med en avbetalningsplan men jag vill försöka kämpa tills hoppet överger mig. Men då ger jag upp om livet helt.