Total jävla panik

Byta till billigare lägenhet kanske går på sikt men inte om jag hinner få betalningsanmärkningar... Tyvärr kostar även en flytt. Det går sällan att matcha så att man slipper dubbla hyror. Och hyra av flyttbil, flytt av abonnemang osv. 
Bil har jag ej, ej gymkort, ej prenumerationer och shoppar inget öht för tillfället och har inget behov av det heller. Enda som jag kommer att prioritera är kläder till sonen.
Har slimmat och trimmat allt som går. Fixat och trixat. Att jag hamnat i denna sits är inte orättvist utan självförvållat. Men det är orättvist att oavsett hur mycket jag kämpar/kämpat så ser detta ut att falla...

Att man kan bli så här deprimerad.

Jag skulle kunna offra mig och leva på ingenting förutom mat. Bara jag kunde komma ur denna situation.

Du har så rätt. Ska skärpa mig. Det är bara svårt att få krafterna att räcka till. Viljan är stor men orken tryter. Jag har levt över även min energitillgångar i år. Svårt att förklara men är helt dränerad på energi.

Kanske det. Måste ändå ha en plan om det skiter sig. Räcker att det kommer en endaste oförutsedd utgift för att allt ska falla. Det är den stressen som sliter sönder en. Och ångesten. Och rädslan.

Sant. Men exempelvis som nu när tvättmaskinen håller på att haverera.

Jag får panik bara att tänka på det.

Jo jag vet och försöker tänka så.
Jag har nu bara ett hästjobb att kontakta alla fordringsägare och se om någon kan vänta en två månader på inbetalningar. Hoppas det går...
Försöker verkligen tänka en dag i taget, och ett lån i taget men det är tufft. 
Försöker tänka att om två år så är det värsta över kan man säga. 
Det känns som jättelång tid bara och för att orka måste jag hitta hobbyn (som inte kostar pengar) för att sysselsätta hjärnan med annat. Annars kommer jag hamna på hispan. 

Jag måste försöka tänka konstruktivt. Tar känslorna över så kommer paniken.
På något sätt är jag ändå glad att detta har skett så att jag får ordning på det nu. Bättre sent än aldrig. Det som är jobbigast är det jag fråntar mitt barn pga mitt idiotiska beteende och mina idiotiska beslut. Det är det som tär mest på en. 
Vi har friskvårdsbidrag så jag ska nyttja det till något. Ska försöka börja nyttja naturen som är gratis också. Har exempelvis en kompis som har hund som jag kanske kan följa med på långprommis.

Jag måste bara mentalt ställa in mig på hur man snällt avböjer alla inviter från jobb, vänner och släkt som kostar pengar. Samt alla kalas som man blir inbjuden på, hitta billiga bra presenter.
Vill inte att alla ska veta om min ekonomiska situation. Två år är ur den aspekten en lång tid. 

Det där med delmål är bra. Måste bara hitta något som jag unnar mig själv då. Något mycket billigt men ändå tillräckligt för att kunna längta framåt. Just nu känner jag mig äcklad över allt som har med pengar att göra. Fått en antireaktion pga detta. Kanske bara bra. 

Det kan de nog göra säkert men jag är ju så störd att jag har svårt för det.
Jag vet, mitt fel. Men å andra sidan kostar inte en tjejmiddag så mycket när man har det hemma hos någon istället för att gå på restaurang. Bio kanske kan var belöningen. 
Kläder har jag. Smink och annat trams kan man leva utan i värsta fall eller köpa för billig peng på rea. 

Absolut. Måste dock göra något någon gång utanför hemmet annars kommer jag bli tokig.

Men självklart kan det vara gratis aktiviteter som exempelvis fika hos vänner eller dylikt.

Måste bara förbereda mig psykiskt på minst 24 månaders leverne under existensminimum.

Det kräver en vilja av stål. Om det inte går så har jag iallafall gjort mitt allra bästa.

Jag försöker bara tänka vad mer som kan dra pengar förutom räkningar, mat och reskostnad till och från jobbet.

3000 kr måste räcka till mat.