Jag måste komma ut som gay inför mina invandrarföräldrar IDAG!

Ja du har svenska föräldrar va? Jag kanske inte borde ställt frågan på det här forumet. För en svensk kan det verka sig så lätt att komma ut med en sån sak...och det är jag glad över! Men nu, som sagt, är det annorlunda i mitt fall. Det är inte bara att säga "jag är gay".

Ja vi är alla svenskar. Men om du istället tänker såhär: dina föräldrar har en syn att det är helt okej med homosexualitet. Om dina föräldrar flyttar till Mellanöstern där det är normalt att tycka illa om honosexualitet, hade de anpassat sig och tyckt detsamma? Dvs hade de tyckt att homosexualitet är fel? -troligen inte.

Det jag menar är att bara för att man flyttar till ett land med vetskap om att det landet tänker annorlunda i en viss fråga så innebär det inte att de som flyttar till landet kommer att ha samma åsikt. Dina föräldrar hade alltså sin toleranta syn på homosexuella.

Jag menar inte att det är en godtagbar ursäkt, men jag förstår ändå varför de tänker som de gör-även om jag inte håller med om deras inställning.

Nu har jag pratat med dem.

Detta var det jobbigaste jag har varit med om. Jag presenterade det ungefär på samma sätt som jag skrev i min TS.

Mamma grät på direkten. Pappa satt stel och fick inte ut ett ord från munnen. Efter 3 minuter utan att någon sagt nått (förutom mammas gråt) så säger pappa "men vi kanske kan ändra på det, låt oss hjälpa dig". Då svarade jag "det finns inget att ändra på. Jag är född såhär och jag kan inte rå för det. Men vi ponerar att jag går med på att ni hjälper mig...hur ska ni hjälpa mig? Ska ni be för mig? Ska ni prata in i min hjärna att bli hetero? Hur ska det gå till? Kan jag då prata in i er hjärna att bli homosexuell?" Då började pappa också

gråta. Jag sa då "jag är ledsen att jag inte blev den ni ville och jag är ledsen att se er gråta... Men jag vet inte vad jag ska göra förutom att acceptera mig själv". Sedan sa jag till dem att det bästa är att jag inte sover hemma inatt så de får smälta detta och besluta sig i lugn och ro hur de vill ta detta. Så jag är på väg hem till min kusin nu för att sova hos honom.

För mig som är uppvuxen i Sverige hade det känts främmande att gråta om mina barn kommit som gay. Men för dem är det en annan sak. Jag respekterar att de tog det hårt och att de blev ledsna. I deras kultur finns det inte på kartan att vara gay. De blundar för sånt som är "fel"... de vet om att homosexualitet förekommer men de blundar-alla tänker "det händer inte oss".

Jag hoppas de kommer ta det bra. Jag är iaf glad att de inte svor till mig osv. De blev ledsna och grät, men jag hoppas att det bara är en bearbetningsprocess och att det kommer bli bra snart. Det är inte lätt att komma från en inskränkt kultur till att helt plötsligt lära sig acceptera en öppen kultur...men men...det är våra gamla föräldrar iaf.

Nu blir det dubbel uppdatering kort tid efter mitt ovanstående inlägg. Pappa har skickat ett sms till mig "Vi är din familj. Vi älskar dig. Du ska inte känna att du ska behöver borta på grund av omständigheterna. Kom hem så pratat vi".

Jag är sjukt glad att jag vill gråta. E i princip framme hos min kusin, men jag vänder hem istället.