Är jag för sträng med vår 3,5-åring? Långt....

Höja rösten tycker jag är onödigt. Men i övrigt låter det inte för strängt. Barn behöver förstås ett visst motstånd i olika situationer men barn behöver också förståelse och lustfyllda samarbetsmöjligheter. Så i och med att du vet om att hon gärna retas med lillebror i badet så föreslår jag att du ger henne något annat att göra än den uppgift hon ger sig själv. Det ska vara något som bara hon klarar av och som lillebror är på tok för lite för. 

Armbandsincidenten: jag hade hjälpt henne att leta. Det är viktigt, i alla fall i mina ögon, att barnen och jag är på samma sida. Det är förstås noga att hålla tider och det hade jag passat på att prata om, men det är också viktigt att ställa upp och gemensamt försöka lösa ett uppkommet problem. Så letade hon så hade jag också letat om jag varit du. Det är svårt att vara 3,5 och i en stressad sits hitta en älskad grej. Det tycker jag att man ska ha förståelse för. Hade armbanden trots hjälpen inte hittats så hade jag med emfas beklagat det, men ändå drivit igenom det vi skulle göra - gå till dagis. 

Fast det är inget fel i att försöka igen heller. För barn är det bra och utvecklande att kunna förhandla sig fram till nya försök. Jag vet att många anser att enda sättet att vara konsekvent på är att säga blankt nej och orubbligt stå för det, men att vara konsekvent kan lika gärna innebära att vid varje tillfälle där det är möjligt låta barnet argumentera för varför det ska få prova igen. Många verkar blanda samman ett konsekvent förhållningssätt med en auktoritär och rigid hållning i relationen till barnet, för mig är det dock inte alls samma sak. 

Man ska heller inte vara rädd för att ändra sig om och när barnet har det bättre argumentet (eller om föräldern själv gjort fel - många säger till exempel nej av ren slentrian, det är i mina ögon ett felaktigt agerande).