Lady Godiva skrev 2014-11-29 23:36:17 följande:
Ha, klantigt...
Ja du TS, du glömde visst klicka i att du skulle vara anonym. Det är kanske OT, men eftersom det nu står i din presentation att du är 44 år blir man ju lite fundersam. Men jag ska svara som jag hade tänkt innan jag såg det här, är det så att du sitter och skämtar med oss aprillo har jag lagt ner tid helt i onödan men jag har ändå inget speciellt för mig just nu.
Du skriver att du är 18 år och student, gymnasiet då får man förmoda? Hur går det ihop med att bara dra utomlands? Ett halvårs studieuppehåll, eller? Jag tänker att det är säkert okej att ta ledigt ett halvår om skolan går med på det, men du pratar om att eventuellt få en karriär som modell så jag antar att du redan funderat på att stanna längre. Hur ska det bli med din utbildning?
Jag låter kanske tråkig, men jag tycker utbildning är viktigt, i dagens läge får man helt enkelt inte jobb utan det. Utom möjligen som modell, då, men en modellkarriär varar oftast inte för evigt. Nu har ju ni män fördelen att åldras "bättre" än kvinnor (rent generellt) så om du slår igenom riktigt stort kanske du har ditt på det torra i många år framöver. Men det är just det, om du slår igenom. Alla gör inte det, långt ifrån alla blir supermodeller som tjänar multum. Så jag tycker att du ska fundera riktigt noga över det här med din utbildning. Åk gärna och jobba det här halvåret, under förutsättning att du får ledigt som sagt, men sedan tycker jag faktiskt du ska åka hem och plugga klart. Blir du eftertraktad går det säkert att lösa-
Du säger inget om vad dina föräldrar tycker. Jag antar att du bor hemma om du är 18 år och student. Är du 18 är du myndig och kan göra vad du vill, men de flesta 18-åringar behöver fortfarande mamma och pappas stöd i livet (talar fortfarande generellt!). Har du pratat igenom detta noga med dem, vad anser de?
Flickvännen är egentligen ditt minsta "problem", men jag förstår att du inte ser det riktigt så. Vill du göra det här ska du göra det oavsett hennes ståndpunkt. Som en annan skrev verkar ni ganska egoistiska bägge två, men det är helt okej att vara det i den här åldern. Ni är unga, har inga barn, bor inte i en villa och har dyra lån - du kan dra precis när du vill (hon också!). Men naturligtvis ska du inte göra det om ert förhållande är seriöst och om du vill fortsätta ha ett förhållande med henne.
Hennes bevekelsegrunder kan vi endast spekulera i, jag tror som de flesta andra att hon känner sig osäker och svartsjuk - du ska umgås med massor av vackra kvinnor, ofta tätt inpå och mycket lättklädd... Det spelar ingen roll hur snygg, söt och fin hon är, i den åldern är det inte ovanligt med lite dåligt självförtroende. Man kan tycka att en snygg tjej ska ha bra självförtroende men det är inte alls säkert. Utan att känna henne alls eller veta säkert skulle jag gissa att det är orsaken till hennes inställning. En annan anledning är nog att du helt sonika tackade ja utan att diskutera saken med henne först. Du säger att ni är så kära och förhållandet är så seriöst - i ett seriöst förhållande gör man inte så. Jag vet inte om du var tvungen att svara på erbjudandet direkt, men jag har inte fått det intrycket utan mer att du blev så lycklig att du genast tackade ja utan att tänka alls på andra saker och människor i ditt liv. Men du är ju faktiskt fortfarande tonåring och en sådan reaktion är inte bara naturlig utan nästan att förvänta (rent generellt, då...).
Tonåringar har ännu inte förmågan till konsekvenstänkande, att fundera över vad som finns efter svängen utan gasar bara på utan eftertanke (om du förstår min liknelse). Hjärnan är inte helt färdigutvecklad förrän man är i 25-årsåldern sägs det, vad man menar då är just att konsekvenstänkandet inte är helt utvecklat. Detta kan vara bra i somliga lägen, men som du säkert förstår kan det ställa till det för dig också. Och det har det gjort nu.
Om du planerar att vara borta ett halvår tycker jag inte det är så stora problem, sex månader går väldigt fort och Paris är inte på andra sidan jorden direkt. Det tar ca 2h40 min att flyga dit. Så det är inget jätteproblem som jag ser det. Om du däremot planerar att stanna längre, och det verkar du ju redan göra, an det vara lite besvärligare. Din tjej har ju också ett liv här i Sverige. Hon spelar fotboll, hon har säkert många vänner, hon bor väl också hemma antar jag? Pluggar väl också? Självklart känner hon att det skulle vara tufft att bara lämna allt det där. Det är du som har jobb fixat i Paris, vad finns det för henne? Ska hon gå runt hemma hela dagarna? Ska du försörja henne, så att hon får be dig om pengar varje gång hon ska köpa något?
Tänk dig in i en omvänd situation, att hon får erbjudande att spela fotboll i Frankrike i ett halvår. Först och främst pratar hon inte med dig om det, utan ställer dig inför fullbordat faktum; "Jag ska till Frankrike ett halvår. Du kan komma dit ibland, annars kan vi inte vara ihop" (jag såg att du sagt något sådant till henne, vilket låter helt sjukt). Skulle du inte bli väldigt ledsen och arg över att hon bara tackat ja utan att ha frågat dig vad du tyckte först? Och tänk dig sedan att du förstår att hon redan planerar att stanna längre, att hon drömmer om en karriär och att bo i Frankrike i flera år. Hon har ju sitt "på det torra", men för dig finns inget.
Förstår du hennes ståndpunkt lite bättre nu?
Jaha, nu har jag skrivit en kortare novell här och har jag skrivit den helt i onödan för att du är en 44-åring som sitter och trollar blir jag putt.
Haha är verkligen inget troll.. Spelade egentligen ingen som helst roll om jag var anonym eller inte eftersom att ingen vet om att jag är medlem här ändå. Var 17 när jag skapade kontot så tog bara något random årtal hahha för visste inte om man behövde vara 18 för att vara medlem.
Vi båda är studenter ja, och jag har som du säger funderat lite kring vad som händer om jag bara lämnar mitt i sista året på gymnasiet men har ändå kommit fram till att jag har bara en chans att göra det här, och jag måste helt enkelt ta den.
Hade tänkt försökt att klara alla kurser innan jag åker bort, så jag åtminstonde har godkänt betyg i alla ämnen för att som du säger, ha en grunt ifall den här chansningen skulle gå åt skogen helt enkelt. De har då lovat att jag ska få gå på ett svenskt universitet där bland andra svenskar om jag vill medans jag modellar, just för att ha en grund att stå på.
Jag bor som du säger hemma som vanligt med mina skilda föräldrar och de tycker att jag borde åka, de har sagt "Du är ändå 18 år, ett halv år klarar du av själv. Skulle de uppstå ett problem för dig så är de ju bara att komma tillbaka hem igen." och vi har diskuterat kring att jag måste sköta hygien, träning och laga mat på egen hand nu men med tanke på anledningen jag åker dit så är ju det en del av mitt yrke, de vill säga en självklarhet. Jag kommer ju dessutom få hjälp där varje dag, de kommer finnas människor runt om mig från dagen jag flyttar dit. Modellagenturen har agenter som kommer se till att jag sköter mitt jobb på ett bra sätt och har ett ansvar att se till att jag mår bra av att bo där och inte får ångest osv. De enda problemet är väll vilka jag ska vara med men de tror jag inte ska vara något problem.
Jag har förklarat för min flickvän situationen, att jag helt enkelt fick ett erbjudande som kan förändra mitt liv. Jag har fixat ett jobb åtminstonde i ett halv år där jag kommer att få mycket bra betalt för att vara 18 år, utan att diskutera några löner så kommer jag att bara under dessa 6 månader tjäna mer än en genomsnittlig svensk gör på ett år. Där chansen finns att jag sedan bara växer mer och mer för att bli en välkänd och mycket mycket bra betald modell.
Förstår hur hon tänker kring de här med avundsjukan osv. Klart jag hade känt samma sak, men att säga som du gör att bara för att vi är unga så är det mer "fel" av mig att åka endast för att tjejer generellt har dålig självkänsla i den åldern är helt fel tycker jag.. Ska inte spela någon roll om du är 10, 20, 30 eller 50 år. Tilliten ska fortfarande finnas där, annars är det inget bra förhållande. Om jag säger till henne att jag älskar henne så måste hon bara lita på mina ord, annars är det inte mitt problem anser jag. Och nej jag tänkte inte på konsekvenserna när jag tackade ja, men samtidigt så är det bara mer fel att inte ta chansen. Jag är 18 år gammal, jag får en chans som kan förändra mitt liv helt och hållet. Går det inte som planerat har jag hur som helst ändå tjänat en del pengar och kan åka hem till Sverige med en oförglömlig upplevelse i bagaget och kommer hem mer kär än vad jag var när jag åkte eftersom att man förmodligen saknat sin flickvän så oerhört mycket under tiden.
De du säger om hur det kommer att vara för tjejen om jag flyttar. Vad ska hända med hennes fotboll, kompisar, skolgång etc. och hur ska hon få ett jobb där och måste jag försörja henne? Det är en sak som är viktig att tänka på absolut, men samtidigt kan jag tycka att vi är ändå 2 olika individer. Det är upp till henne om hon tycker att det är värt att offra sina gamla vänner och flytta eller om hon tycker de vore bättre att stanna. Det är inget jag kan bestämma åt henne. Sen så är de ju inte alls bestämt att jag kommer att bo kvar där efter dessa 6 månader utan bara en förhoppning som man sedan får ta när den dagen kommer.
I en omvänd situation. så ja.. asså hade jag verkligen älskat henne som jag gör så hade jag flyttat med henne absolut. Jag skulle göra allt för henne, om vi säger att fotbollen var hennes liv och hon fick en sådan chans att både tjäna pengar och göra det hon älskar fast jag var tvungen att flytta hade jag gjort det. Klart det finns saker där för mig med, tänk att få uppleva ett nytt land, träffa nya människor, lära sig ett nytt språk och uppleva en massa saker med den man älskar måste ju nästan vara underbart..
Men det är väll bara jag kanske..
