Är det själviskt att amma?
Här i England blir jag ofta starkt ifrågasatt för att jag ammat mina barn och fortfarande ammar mitt minsta. Framförallt blir jag sedd som självisk. Då har jag inte haft några anmärkningsvärda amningsvanor, utan helammat till runt 6 månader och delammat som längst till 14 månader och då de sista månaderna endast hemma på morgonen och kvällen.
De synpunkter som jag oftast får höra är:
- Jag saboterar medvetet barnens relation med min man
- Jag gör det bara för att det är praktiskt, slippa gå upp och fixa ersättning på natten etc. Dvs. jag är för lat.
- Jag gör det bara för att jag tycker det är mysigt (det tycker jag visserligen...)
- Barnen behöver det ändå inte bröstmjölk, det finns bra ersättning
- Amning är äckligt...
- Det är synd om min man för att jag förstör mina bröst
- Jag vill bara "make a scene" och provocera
Vad säger ni? Hur är det i Sverige?
