mamma och mamma?

Att det ens ska behöva ifrågasättas är för mig märkligt.
Det finns två kön av en anledning, gissa vilken?

Det spelar egentligen ingen roll vilka argument någon kommer med för det ska käftas emot ändå, hur orealistiskt det än är.
Det är inte normalt att barn växer upp med mamma och mamma eller pappa och pappa. Det är heller inte normalt med en "gravid man", i och för sig existerar det inte heller för det är ju en kvinna som klär ut sig. Som äter hormoner som inte tillhör egna kroppen för att få mörkare röst, ansiktsbehåring etc.
Kvinna är hon ändå, män kan inte vara gravida. Simpelt.

Att ens motargumentera detta faktum är bara idiotiskt.
Det har aldrig och kommer aldrig existera en gravid man.

Polyfamiljer är det nya namnet på det vi kallade ormgrop förr.¨

Jag har sagt det förut och jag säger det inte, stackars barn som utsätts för detta experiment.

Och grejen är den, att oavsett vad folk tycker, så finns det barn (och vuxna) som växer (har vuxit) upp med två föräldrar av samma kön. Och dessa människor har rätt till samma respekt för sin person, sin familj och sina erfarenheter som alla andra, och de har tolkningsföreträde för hur det är att vara de. Så enkelt är det.

Självklart kan man jämföra så. Familjer ser olika ut. För kompisarna, barnen alltså, är det konstigare att hon inte har någon lillebror än att hon har två mammor. För föräldrarna är det (förstås) tvärtom. Någon förälder har höjt på ögonbrynen, visst. Men ingen har sagt något - inte till oss, och inte till barnen. Alla benämner oss båda som XX:s mammor.

Vad de tycker innerst inne bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är ingen tankepolis. Det som spelar roll för mig är hur de bemöter mitt barn - och där har jag *inga* klagomål.

Exakt. Nu tycker jag ju inte att det är fel över huvud taget, men jag förstår inte behovet som vissa har att tala om för mig, och för mitt barn, att hon inte borde få finnas.
Nu är jag ju inte ute efter något förtroende, precis. Jag kan givetvis inte ändra på vad du tycker, och har inget hopp om det heller. Det jag begär är att bli behandlad med respekt, och framförallt att mitt barn ska få leva i en värld där ingen talar om för henne att hon har fel när hon pratar om sina mammor. Jag vet att du tycker det du tycker, men vet du, det gör hon *också*. Och eftersom det är hennes liv och hennes mammor så är det hennes begreppsvärld. Du har noll rätt att säga till henne att hon har fel om sin familj. Det är hennes familj. Hennes ord. Hennes tolkningsföreträde.

Och jag lurar inte mitt barn. Jag är hennes mamma på alla sätt utom två (genetiskt och biologiskt) - och hon anser att de sakerna är underordnade alla andra sätt som jag faktiskt är hennes mamma på.

Fast igen då: man kan inte jämföra så. Det är ingen som går till ett barn som blivit till genom våldtäkt heller och säger "du borde inte få finnas". Utan nu är det som det är och då får man ta det därifrån, och barnet ska inte behöva lida för det som den biologiske fadern gjorde. Detta är inte samma sak som att vi bör legalisera våldtäkt, eller hur..? På samma sätt så respekterar jag alla barn, men får jag höra att de har två föräldrar av samma kön så anser jag att dessa har handlat felaktigt.

Och angående vad din dotter tänker och känner: hon HAR JU INGET VAL. Nu har ni fostrat in henne i detta, och hon är helt beroende av er. Men ni kan inte alltid hålla henne borta från andra influenser. Hon kan börja läsa romaner och faktaböcker själv och se att man genom tiderna sett annorlunda på detta med homosexualitet än vad ni påstår. Hon kan få vänner som är djupt troende kristna, muslimer eller ortodoxa judar, eller själv söka upp religiösa församlingar. Hon kan träffa en kille en dag, vars föräldrar absolut inte kan tänka sig att deras son ska få ett par homosexuella som svärföräldrar. Och så vidare. Ni kan inte alltid isolera henne i er egen bubbla...

Och sedan detta med identiteten. Vad GÖR ni när hon börjar fråga vem hennes pappa är, och säger att hon längtar efter honom, känner sig halv när hon inte vet var hälften av hennes egenskaper kommer ifrån, o.s.v..?

Nu frågade du fel person, tror jag!

Alla fostrar sina barn in i sin världsuppfattning. Det är inget unikt för mig, eller för regnbågsfamiljer som grupp. Det finns många föräldrar som indoktrinerar sina barn på ett sätt som jag tycker är fel - det betyder inte att jag inte anser att de borde få ha barn.

Och klart att hon har ett val. Vi lever inte i en bubbla. Hon har sedan hon var liten vetat att det vanligaste är att man har en mamma och pappa. Alla har inte det, men många. Det är inget problem. Hon vet också att det finns människor som inte tycker att det är okej att hon har två mammor, men hon kan inte förstå det. Det kan å andra sidan inte jag heller, så det kanske är ärftligt. Träffar hon en kille (ja, eller en tjej för den delen) vars föräldrar inte kan tänka sig att dela barnbarn med ett flatpar - ja, då får hon ju ta sig en funderare på om killen ifråga är värd det, och hur de i så fall ska hantera sina föräldrar. Jag har inga planer på att styra henne på det viset.

Självklart pratar vi om hur familjer ser ut, att hon inte har någon pappa och varför. Vi pratar om vad som behövs, biologiskt, för att skapa barn, och varifrån genmaterialet kom. Om hon skulle längta efter en pappa (eller en lillebror, för den delen) så hanterar vi det. Du behöver inte vara orolig. Det är liksom inte så att vi inte har vänt och vridit på de här frågorna, och pratat - både med varandra, med andra i samma situation, och med vårt barn. Nu tänker jag inte sitta här och i detalj redogöra för hur jag pratar med mitt barn, och hur våra strategier är, men vi har ett genomtänkt och medvetet föräldraskap, och det gäller även den här biten.

Hur pratar du  med dina barn om att familjer ser olika ut? Hur har ni diskuterat hur man bemöter andra med respekt för deras person?

TS, skulle det fortfarande störa dig om barnet vet vem dess biologiska pappa är?
Dvs två lesbiska tjejer använder en nära vän som donator. Sedermera adopterar den icke-födande mamman barnet. Mammorna är väldigt tydliga med hur barnet kom till och alltså vem som biologiskt är hennes pappa.  

Så du vill hävda att homosexualitet är avvikande? 
Och då menar du avvikande i negativ bemärkelse?