Kärlek

Tack och försöker verkligen balansera och inte hamna i sandlådan.

Håller helt och hållet med. Föreslog detta i helgen att vi skulle dela på oss och att jag tog med barnen till landet eller om hon åkte själv på egen hand. Men hon ville inte vara utan oss och föredrog att åka med istället. Jag håller med om att hon verkligen behöver egen tid för att ladda batterierna men jag är relativt säker på att initiativförmågan både när det gäller närhet och sex kommer vara detsamma.

Jag ser det inte som att mammor väljer att tillfredsställa sina behov av närhet med barnen - utan det är så att det uppstår ett kemiskt band mellan mor och barn när barnet förd, ni som själv upplevt eller har partners som upplevt förlossningsdepression vet vad jag menar. Om detta kemiska band inte uppstår bryr sig kvinnan inte om sitt barn....denna kemiska process fördjupas av amning... och banden ska finnas där och kommer att finnas där. kvinnors förmåga att bistå med sin kropp till barnens tröst är essentiellt för allas våran utveckling till satabila individer....men....det har en baksida och den baksidan tenderar att uttrycka sig starkare i en värld där ett föräldrapar allt oftare är utelämnade till sig själva när det gäller omsorg för barnen. Det innebär som TS skriver att det blir mycket litet egentid för resp förälder. Det klassiska är mannen som flyr hemmet för att istället jobba extra mycket....kvinnan har av tradition blivit kvar med barnen....så min rekommendation till TS är - att skaffa barnvakt på schema - och att den tid som frigörs ska ägnas åt att mötas som älskade par, att planera in egna aktiviteter... mina grannar gör bland annat så att varannan vecka har han huvudansvaret för barnen på kvällarna, då gör hon egna saker...och nästa vecka är det hon som har huvudansvaret...det är en början. För har vi inte tid att reflektera över oss själva har vi heller inget att ge till andra....

För att klara detta kan man faktiskt skriva ett kontrakt över en tid - säg 6 veckor eller 3 månader, vad som passar. När den tiden har gått avsätter man tid för utvärdering...BÅDA parter måste förstå att det krävs en insats, att det kräver att man litar på sin partner, att man faktiskt går i väg och gör det som man planerat, även om det är extra jobbigt med barnen en kväll. Det krävs lite jävlar anamma och struktur!!

Inte förrän kvinnan är trygg med arrangemanget - kan acceptera att mannen sköter barnen annorlunda än vad hon skulle göra och att hon känner att barnvakten fungerar - kan hon börja tänka på sig själv. Men när hon väl börjar göra det igen - kommer hon att förstå vad hon varit en del av - men det kräver stunder av mental och fysisk distans till sina barn. Tiden bör aldrig vara kortare än 3 h och gärna halva dagar om minst 6 h ett par dagar i månaden!! Det är absolut viktigt att det är tid som man inte ägnar åt några måsten....det bästa är om man har möjlighet att lämna hemmet...

Många kloka inlägg. Jag är väl insatt om de olika så kallade faser i ett familjeliv med kvinnans väg genom graviditet, banden, trauma från svåra förlossningar, vägen tillbaka, relationsvård etc. Vi har hanterat väldigt mycket gemensamt genom åren. När vi inte hade barn så lovade vi varandra att inte bli som många av våra vänner som på den tiden hade små barn där de bortprioriterade sina liv och intimitet. Jag tror snarare att jag börjar inse att hon inte ens på den tiden när vi inte hade barn hade utmärkande större sexlust eller behov till närhet. Finns saker och ting från barndomen men den barriären kommer jag inte igenom. Faktum är att jag även börjar inse att vår intimitet kommer inte heller bli bättre och i en fortsättning så kommer initiativet till sex och närhet fortsatt ligga hos mig. Antingen får jag acceptera situationen eller dra den till sin spets! Jag tror jag vet redan svaret.

Så är det också att relationer tar slut, man utvecklas åt olika håll - ibland går det att reparera men ibland är det inte så...Jag separerade när jag var 42. Många bryter sina förhållanden när de är runt 40. Det är inget konstigt med det, det är mitt i livet och man känner att man har möjlighet att bygga upp ett nytt liv. Oftast är också barnen så stora att de klarar en separation. Mina var just 5 och 10. Den stora har klarat det galant, den mindre har farit illa av att bli separerad från mig...jag kan bara konstatera det och försöka stärka så gott jag kan. Just nu har jag vårdnaden om den yngre 20 av månadens 30 dgr!!

Separationen har inneburit att vi båda som föräldrar har bättre relation om och med våra barn, f.a. har barnen blivit gladare och mer spontana. Jag ångrar inget. Funderar i bland på om vi borde ha separerat tidigare, kanske det är så men allt har sin tid. Ibland behöver man tid att fundera och en separation är en sådan sak. När vi separerade hade vi inte haft ett sexliv på 5 år...inget alls. Vi sov i separata sovrum....

Mycket uppskattande synpunkter. Gick ni isär pga. sexet och att din man inte ville eller fanns det andra faktorer? Jag älskar min fru och familj trots avsaknad av den sexuella stimuleringen och dessvärre kommer att plåga och anpassa mig. Kanske inte klokaste lösningen men jag vill ha mina barn på heltid och tanke på att inte ha dem jämt gör att jag kan offra tom en kroppsdel.

Tror att jag förstår hur du känner då jag också försökte länge. Innan jag svarar på din fråga vill jag bara säga att jag upplever tiden med barnen mycket starkare nu, än fast jag har dem halvtid. Är ganska säker på att det beror på att jag mår bättre, är mer tillfredsställd och mindre frustrerad - har alltså en högre närvaro, och det responderar mina barn på. Vi har det bättre nu helt enkelt men visst i jmf med ett optimalt familjeliv med en mamma och pappa som trivs tillsammans - så har de såklart varit med och betalat ett pris. Men då det inte var en möjlighet så blev denna lösning bättre än det vakuum som vi föräldrar befann oss i.

Sex var såklart en del i det. Jag förändrades ganska mycket i min förmåga till sexuell tillfredsställelse efter mina förlossningar och han uttryckte, efter många långa samtal, att han helt enkelt inte var intresserad att tillfredsställa mig på annat sätt än han gjort tidigare. Han sa att han var ointresserad av det.

Allmänt var det så att jag ville fortsätta att utvecklas medan han var nöjd som det var, jag såg utvecklingsmöjligheter medan han såg hinder. Vi lyckades aldrig överbrygga det. Till saken hör att jag läste och tog en magisterexamen under våra sista 4 år vilket resulterade i att han dessutom blev avundsjuk på min förmåga...som också gjorde att han började bete sig väldigt kränkande mot mig... men det slutade med att jag var den som en dag slog till honom i ren desperation och han slog tillbaka.... 

...vårt förhållande hade urartat och det fanns bara en lösning.

Jag håller absolut med det du skriver. Jag har nu förstått att kvinnor får högre sexlust efter i alla fall 2-3 förlossningen. Önskade att detta gällde även min fru och att vi hade haft samma utveckling i vårt sexliv. Vi har det väldigt bra i övrigt och det är bara sexet och närheten som ligger på 30 % alltså lågfart. Självklart ska man ta steget bort om ett förhållande blir destruktivt och det gynnar naturligtvis inte barnen bara för att man håller ihop.

Min erfarenhet är inte att själva förlossningarna och eller antal förlossningar påverkar lusten...snarare den tid det tar efter sista/senaste förlossningen att inse att hon inte bara är mamma längre utan även kvinna och att hon har en man som inte bara är pappa. Individuellt i allra högsta grad förvisso, men inte mindre troligt för det. Anledningarna och orsaker till varför det är så eller hur lång tid det tar för varje kvinnlig individ varierar säkert, men en hel del liknelser kan säkert dras här. Att som man förstå vad det innebär att vara gravid, bli gravid, föda och amma går naturligtvis inte, inte idag hur som helst :)...sen förändras kvinnans kropp osv. När allt det där är accepterat och kvinnan har förlikat sig med hur det är och känner att hon är mogen för att ta sig ur det...DÅ inbillar jag mig att det släpper rejält! Hoppas det löser sig för er och att din partner hittar tillbaka till att även vara kvinna och lära sig trivas med sig själv och den hon är och har blivit.

... vill lägga till en sak som är viktigt i sammanhanget rörande din frus större svårighet till närhet; Närhet föder intimitet och sex, så är det. Det kom ut en rapport inte för så länge sedan om att par (oavsett längd på förhållandet) som sover nakna tillsammans - har också mer sex tillsammans och de upplever också att de har ett bättre samliv än andra par (mer nöjda).

Därutöver ska man vara absolut medveten om - att man kan bli väldigt mätt på närhet som kvinna när man har små barn, ett eller flera...så när man därutöver också ska hålla om mannen får man som kvinna lätt en att känsla av att man inte gör annat än att ge... känslan av att mannen bara blir "ytterligare ett barn" att hålla om kan infinna sig.... därför är det här med medvetenhet hos kvinnan och hos dig som man - så viktigt.

Personligen tror jag den bäst infinner sig för kvinnan om paret lägger upp vardagen så att hon får mer egentid. Hon måste få vila sin kropp och sin hjärna från barnen för att överhuvudtaget få intresse och lust för närhet som kvinna i ett möte med dig som man.

Kan du visa henne det jag skrivit? Kan det vara något att samtala kring? För jag tror att det finns kvinnor som förväxlar denna trötthet på närhet som avsaknad av lust för mannen!! (det behöver inte vara så, men det kan vara så)

Önskar er varm lycka till!!

Jag har också haft barn som sovit mycket dåligt och vaknat varannan timme på nätterna ibland och ammat hit och dit. Under värsta perioden så ville jag hellre att han höll bebisen än kramade mig. Men sen helt plötsligt fick jag mycket mer sexlust och då hittade jag (vi) tid till sex hela tiden. Jag kan även säga att när lusten ökade så ändrades även inställningen till sex, att jag väljer att ha sex istället för att inte ha det. Och jag är glad att både jag och min man tänder fort så att vi kan ha våra snabbisar inlåsta på toan. Det var varit många år vi inte sovit jämte varann men det har medfört att vi måste hitta stunder för sex vid andra tillfällen.

Men jag tror som du ändå att det är många kvinnor som känner att de ger och ger mer än vad de får. Och vid de tillfällena är det kanske egentid som är mycket viktigare än en kram eller sex. Att bara få vara helt själv är ju lyx när man har en bebis.

 Härligt att läsa!!!/Q

Tack ska du ha. Kan bara instämma och jag ska definitivt visa ditt inlägg när vi kan föra en balanserad diskussion. Just nu ligger jag lågt och låter stormen lägga sig.

Det har ju inte börjat blåsa än ju.... (nu tänkte jag på luciastormen)

Ta absolut inte upp det i sängen bara..

Gör väl inget om man pratar där?

Vi hade en bra dag igår. Så kändes det i alla fall tills vi skulle lägga oss innan helvetet brakade ihop. Vi hade myst hela kvällen, hon var varm och kärleksfull. Jag föreslog att vi skulle ut och äta idag, bowla och ha bara kul och det gjorde henne väldigt glad. Ordnade barnvakt och tro mig vi har bara ett alternativ och hon brukar behöva ha någon veckas framförhållning men hon kunde så det var helt fantastiskt med så kort varsel. Vi la oss tidigt och hon la sig näst intill helt näck och vi började kramas och kyssas. Men helt plötsligt så har hon inte duschat och oj nu kom även huvudvärken och då var jag bortstött igen. Nu är vi tillbaka i sandlådan på nytt och jag förstår ingenting. Jag är så oerhört arg på mig själv att ha fått sånt utbrott.

Linux 1003

Ni verkar helspända båda två. Din fru verkar ju vilja/försöka ändå men något händer på vägen...

Ta barnvakten en gång till - ta bilen någonstans där du och din fru kan ta en promenad. Tala sedan med allvar om er situation med din fru, berätta om hur du upplever att ert samliv har förändrats och hur du tänker och känner kring det. Det viktigaste är att du bjuder in henne till att berätta... fråga vad du kan göra...fråga om någoting har förändrats eller hänt...berätta för henne att du vill förstå henne...om hon så aldrig mer vill ligga med dig så är du iallafall värd att få veta varför!!

Du skriver att hon är 46....kan det vara så att hon har börjat komma in i klimakteriet? För då påverkas både slemhinna och sexlusten i allmänhet. Med tanke på att du är yngre kanske det är svårare (känsligare) för henne att prata med dig om åldersförändringar som påverkar ert samliv!? Tänker att om du får erektion direkt som visar hur mycket du vill - medan hon kanske inte känner något pirr alls och blir stressad av att känna din lust och förmåga.

Vi har en åldersfixerad kultur där ett aktivt sexliv också är beviset på ungdomlighet - när vi sedan som riktiga människor får symtom som har med åldrandet att göra och som inte går att dölja för partern - så kan det vara något väldigt svårt att prata om (torr och skör slemhinna, minskad förmåga till erektion och lust tex). Att hitta på ursäkter av olika slag är ett jättevanligt och att undvika sexuella situationer är ett annat.

Ni verkar helspänada båda två och klarar ni inte att prata om det själva ska ni ta hjälp, för det är ni och era barn värda.. Tänker att ni skulle kunna må bra av att göra ett trepartsamtal. Ett sådant (om det görs korrekt) innebär att ni träffar en relationsterapeut som medierar det ni säger om och till varandra. Dvs ni talar inte med varandra utan det ni vill säga till varandra säger ni till denna trepart som för det vidare. Den personen ska vara neutral men har rätta att ändra på det ni säger, dvs rätt att använda andra ord.. Det är ett oerhört effektivt sätt att samtala om svåra saker och komma vidare... tyvärr finns det få riktigt bra professionella utövare...men som oftast någon i varje kommun.