Folk som bara babblar om sig själva?

Skäms lite nu, men jag är precis sådär. Jag har märkt att jag är så en lång tid, är fruktansvärt socialt obegåvad och sitter antingen helt tyst eller börjar babbla om mig själv eller nåt jag vet.

Mår så dåligt varje gång jag lämnar en sådan konversation, känner mig helt dum i huvudet, har försökt ställa frågor till personen jag pratar med, men jag tycker det är svårt. Jag lyssnar och är intresserad av det personen säger, avbryter inte och minns allt som sagts, men ja, jag är helt okapabel till att ha en konversation som inte spinner in på mig. 

Jag undrar hur många av dessa ni pratar om nu är som jag... Jag mår ju dåligt över det jag gör och förstår det oftast inte i stundens hetta utan efteråt.

Om någon påpekade det skulle jag nog bli sårad, vet ju om vad jag gör och det är helvetiskt pinsamt. Tanken på att personen skulle uppfattat det som att jag bara vill prata om mig skulle definitivt få mig att skygga bort från personen och troligen bli tyst i dennes närvaro i framtiden.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det, när jag väl kommer ihåg att jag bör spinna vidare på vad en person pratar om så har jag ingen aning om vad jag vill säga, om jag nu inte är genuint intresserad, vilket jag är ibland. Men om vi pratar om någons barn...vad säger man då? Jag ler bara lite fånigt och ger "mm", "ja", "absolut" etc som tecken på att jag lyssnar, har verkligen ingen aning om vad jag ska säga i sånna situationer.

Alltså, barn var bara ett exempel av många olika saker som jag inte vet vad jag ska komma med, det kommer liksom inte naturligt för mig om jag inte är väldigt nyfiken...

Men vi kan väl säga något vanligt, kanske "Mitt barn har börjat måla så mycket, kommer nog bli en liten konstnär av honom!"

Efteråt så kan jag ju tänka att jag kanske hade kunnat komma med "vad ritar han för nåt?" eller liknande, men sånt kommer jag ju aldrig på i den stunden, eller så gör jag det men säger inget, för då kommer det tankar som: tänk om hon säger: "åh, han ritar allt!", vad skulle jag säga då? "ååh, vad trevligt" och sedan få en konstig pinsam tystnad?
Det blir att jag antingen står och bara lyssnar på vad folk säger eller att jag har en inre debatt (som ovan) ifall det är säkert att komma med en fråga eller kommentar utan att få det att bli konstigt...

Haha, tack för stödet :) Vet dock inte om jag är redo för en eventuell örfil!

Jag har alltid varit lite mer av en observerare än något annat, det är väl därför "jag, mitt liv och det jag ser" är det jag faller tillbaka på i konversationer. Det är ju främst personer jag är bekväm med som jag babblar med sådär, men det betyder ju inte att de inte tycker jag är jobbig som tusan.

Jag får fortsätta försöka hejda mig i mina samtal med de jag är bekväm med och försöka mig på mer respons i konversationer med andra, så att jag nåt en balans, på något vis.