Jag är i samma sits som du. Jag har inga bra svar, men jag gör vad jag kan för att få vardagen att fungera. Jag sörjer men försöker tänka att det kommer en dag när jag inte gråter lika mycket som nu. Det är skit nu och jag vet inte när det går över. Men en dag ska jag må bra igen, om det kräver en ny partner eller att jag är själv, det får tiden utvisa. Men gör allt du kan för att du ska må bra!
Vi har barn på varsitt håll men inga gemensamma. Mycket olyckliga omständigheter just nu, han ber om ursäkt för att varit så drivande om abort och för att han valde att inte vara behjälplig under aborten. Vi träffades inte på en vecka, och jag blev tillsagd att in höra av mig. Nu är han förtvivlad och vill inget hellre än att bli förlåten och att vi ska börja om på nytt.
Jag älskar honom, och vi har haft mycket fint ihop. Men jag har svårt att se hur jag skulle kunna förlåta honom. Inte för att han ville ta bort barnet, men för hans grymma behandling av mig. Man lämnar inte den man väntar barn med sådär. Att jag fick gå igenom aborten själv helt frånkopplad från honom, utan stöd i min svårt stund känns svårt att förlåta. Hur ska jag kunna lita på honom igen?
Just nu vet jag inget, men jag tar som sagt en dag i taget. Ska landa i det här och läka innan jag väljer hur jag ska göra med honom. Fram tills dess är det bara jag som gäller.