När går det jobbiga över?

Åå vad jag lider med er! Har aldrig varit i er situation men har däremot kämpat med missfall där fostret dött i magen och fått genomgå aborter pga det så förstår er tomhet. Inget jag säger kan få er att må bra. MEN jag känner flera familjer där kvinnan behållt barnet mot mannens vilja. Ingen av de paren har det bra längre. Det är fruktansvärt men man kan nästan känna pappornas agg mot mammorna fortfarande och värst av allt, mot barnen! Kan komma pikar att "det var du som skulle ha han" om han gråter osv. De alla har ju hoppats att papporna ska ändra sig när barnen kommer... Men tänkt om det inte blir så? Ett barn är så stort och fantastisk att man vill dela det med någon. Man kan såklart föda och fostra ett barn själv, det är tufft men det går... Men om man får välja, vill man sitt barn det? Om man får välja vill man väl ge sitt barn en trygg uppväxt fylld av kärlek och lycka? Nu tror jag absolut ingen mamma någonsin ångrat sitt barn men är inte förutsättningarna bra är det helt enkelt inte bra. Sedan att killarna i fråga inte stöttar och finns där för er fullt ut är helt oacceptabelt. skäms på dem!! Åter igen, jag lider med er och förstår er sorg. Och de där jävla ultraljudsbilderna som ploppar upp i tid och otid! Hur vänner får barn när man själv skulle haft. Det sägs att tiden läker alla sår och vet ni vad, det stämmer! Men tiden kan va lång. Hursomhelst, ni måste intala er att ni gjorde rätt val för ni kan inte göra detta ogjort. Försök förklara för era partners hur ni känner och försök att inte klandra dem eller var arga på dem, ni mår bara sämre av det. Intala er att ni gjorde rätt val, rätt val är när ett barn är önskat hos alla inblandade. En stor styrkekram till er!!