När går det jobbiga över?

Oj, känns som om det är jag som skrev. Sitter i samma sits nu. Två barn sedan tidigare, oplanerat gravid trots p-piller. Är i vecka 8 nu, i vecka 9 ska jag till kvinnoklinik för VUL och diskutera abort. Jag vill gärna ha ett tredje barn, sambon inte. Han blev först lite besviken att jag bokat tid på abortmottagning utan att prata med honom först - men han var ju tydlig med att han var nöjd med två så det var därför jag bokade direkt... Så vi har snackat för- och nackdelar och jag har fått upp hoppet, tills igår. Han tar BARA upp nackdelar!!! Så jag frågade vad vitsen var med att diskutera detta om han bara ser massa hinder! Sen blev det tyst... Men känns ju tydligt vad han vill... och vad jag INTE vill. Men kan ju inte behålla ett barn mot hans vilja... Så om 4 dagar ser jag mitt lilla liv på en skärm... och dagarna efter släcker jag det lilla livet... Hur i helvete tar man sig ur detta sen??? Känner också att om det inte vore för mina barn så... Men min sambo... jag kommer förakta honom. Jag kommer verkligen förakta honom. Jag gör det redan. Är deppig, kort i ton, sur, lättirriterad, trött, likgiltig (dock inget av detta mot mina barn, där försöker jag vara "vanliga mamma"). Vill inte träffa vänner. Magen har börjat puta lite (mest svullna tarmar, men ändå, svårt och jobbigt att dra in magen konstant). Kommer bli abort i vecka 10, kirurgisk. Mot min vilja. Vill inte ens se på min sambo... eller krama. Han säger att jag inte ska behöva gå igenom detta ensam, hans finns där osv. Men tror han verkligen att jag vill ha honom vid min sida nu!!? Två lyckligt gravida kollegor på jobbet som har bf någon månad tidigare än vad jag skulle haft gör inte saken bättre. Helskotta... Hur går det för dig TS och relationen till din man...?

Anonym (Livslust?) skrev 2015-02-25 22:30:36 följande:

Hej har missat ditt inlägg. Hur har det gått för dig? Lider så med dig och att man ska behöva hamna i denna sits. Gjorde min abort för lite mera än två månader sedan och nu känns det väl "okej" jag har varit noga med egentid för att må bra. Umgåtts med vänner för fika/middag ute, shoppat i lugn och ro, utekväll osv. Min sambo har mörkt en tydlig skillnad på det mot hur jag alltid varit "hemmakär" innan. Jag har varit mycket med mina föräldrar, syskon och nära vänner hans vänner och familj har jag haft noll ork och lust att träffa. Länge har jag avskytt honom, jag älskar mina barn och gör allt för dom men han (?!) min tillit har sjunkit så visst har vi mycket att jobba på efter allt detta. Han har sett hur otroligt jobbigt jag haft det (i början var det mycket hormoner med i spelet också!) men han har nog gör mig inte funnits där så som jag behövt honom tyvärr. Bara en sådan sak när han nämnde att vi inte haft sex på länge, nej det kom en abort emellan vad FAN tror du själv?! Idiot!! Jag sa att jag inte tänkte hamna här igen och inte har oskyddat sex mera och timmen senare kom han hem från affären med kondomer. Bra visst, men lite för sent kan jag tycka och aborten finns fortfarande kvar i mitt huvud och hjärta. Jag jämför mig alltid med vänner som ska ha nu och min barndomsvän som jag låg två veckor innan. Jag har det nog ändå okej nu men vårt förhållande för mig är som natt och dag, undrar om det någonsin kommer bli densamma och bra igen. Stor kram till dig!

Hej TS! Hur det har gått? Jo vi ska faktiskt på inskrivning hos barnmorskan om någon vecka. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och "vände" kan man väl säga. Nu sitter han dagligen och kollar vilken barnvagnsmodell vi ska ha och igår hade han förslag på en massa namn. Så han har verkligen ändrat inställning! Men han var ju velig från början uppenbarligen, och chockreaktionen utlöste väl alla nackdelar han tog upp hela tiden. Jag själv har inte kunnat glädjas helt ännu - dels är jag i vecka 9-10 och är väl inne i den fasen då man inte känner sig gravid överhuvudtaget (ingen "mage" ännu och symtom klingat av), samt att hela graviditeten startade så jäkla traumatiskt och fick därför aldrig fram någon glädje i det hela. Så nu väntar jag på att passera vecka 12 då mesta oron har lagt sig, vi vill berätta för fler etc och DÅ kanske jag kan börja glädjas! Tror du att du och sambon kommer klara er i relationen? Hur känner du innerst inne?

När går det jobbiga över?

INNEHÅLL