Obalans i förhållandet

Vi har haft det relativt regelbundet men nu var det ca 3 veckor sedan. Det är enbart jag som tar initiativ till sex. Som det är nu i alla fall, jag hoppas att det ska ändras... han har tagit initiativ förut.

Aldrig att jag hade förnedrat mig själv på det viset, oavsett barn i relationen eller ej. Är ju värdelöst att kasta bort sina bästa år på någon som inte älskar en tillbaka.

Jag hade lämnat min sambo direkt om han sa någonting sådant!

Varför vill han då lämna dig?

Ja, jag förstår din åsikt och visst har jag tänkt tanken. Det är dock inte så lätt att få till en separation då man ska finna bostad, sälja hus osv. Jag får i så fall ha barnen varannan vecka och det vill jag inte! Då det fungerar praktiskt och vi har det bra ihop så känns det inte som att vi akut behöver separera. Jag har ju en förhoppning om att han ska ändra sig.

Visst är det bisarrt, det håller jag med om... vet inte hur länge jag orkar ha det så här.

Det brukar sägas att de bästa för barnen är när föräldrarna har ett starkt förhållande. Så för era barn är ju inte detta optimalt.

Varför inte börja planera nu i lugn och ro, för en vacker dag så släpper han bomben. Har ni slutat ligga så är ju risken stor att han söker efter någon annan.

För att det HAR varit jobbigt och att det har satt spår i honom. Han känner väl inte likadant för mig som tidigare gissar jag. Samtidigt vill han leva ihop med mig i många år till, för barnens skull. Jag hoppas ju på att han ska finna det värt att stanna i familjen, då en separation innebär stora negativa förändringar för honom. 

Förhållanden går ju upp och ner hela tiden, ibland har man kriser men klarar sig förbi dem.

Det känns som att jag är ensam om att ha det så här? Anar dock att flera håller ihop pga barnen... dem är i alla fall ett stort skäl till att kämpa vidare.

 

 

 

 

Visst kan det bli bättre, men inte alldeles av sig själv. Bara om ni båda jobbar med relationen och värdesätter den. Se på förhållandet som ett bankkonto. Ibland är det en tid med många uttag, vilket är vanligt under de tuffa småbarnsåren. Då är det bra om man innan har satt in ett bra relationskapital att leva på. Men om man bara gör en massa uttag och inga insättningar, så kommer det att bli ganska tomt till slut.

Det verkar ju fungera okej i dagsläget och inget akut behov av separation, men jag skulle nog planera för en sådan i sakta mak i alla fall. Jag skulle aldrig kasta bort mitt dyrbara liv på en kärlekslös relation. Det är inte heller bra för barnen, även om de inte direkt far illa. Ni är ju dock modeller för hur deras egna relationer kommer att se ut, och nog önskar ni dem väl bättre än så?

Han kanske är ärlig och står fast vid vad han säger. Mitt, numera, ex sa samma sak. Ett halvår senare hade han en ny.

Hoppas att din är schystare än så. <3

Ett tips från en som varit i liknade situation; häng inte upp dig för mycket på honom, OM han skulle svika.

Ett annat tips är terapi. Jag vet, det låter ju så illa, som om man vore störd eller nått. Jag gick i terapi enbart i syfte att bolla allt med någon utomstående och opartisk, som dessutom var utbildad och hade kunnat fånga upp mig om det hade behövts. Nu behövdes det aldrig, men det hjälpte att få prata av sig iaf.

Ja, jag försöker hitta tillbaka till intimiteten igen. Tycker själv att den är oerhört viktig i ett förhållande och saknas den så är det lättare att hitta en ny.

Jag står i bostadskö och har i åtanke att livet kan förändras framöver. Funderar på om/hur barnen påverkas av hur läget är idag, och hur en separation skulle påverka dem. För- och nackdelar.