Obalans i förhållandet

Klokt!!

Vi har små barn och dem tar ALL vår tid, energi, uppmärksamhet och kraft. Så ser det ut idag och vi vill förstås ge dem allt vi har. Så småningom blir dem mer självständiga och det finns mer utrymme för parrelationen och oss själva.

Han ogillar att prata om känslor och relationer (precis som typ alla män ). Han gör dock saker för mig och familjen varje dag, och det är ju en form av kärlek.... han tycker att jag är en fantastisk mamma, säger att han älskar mig osv.

Kanske jag ska se det som är bra, och strunta i det som är dåligt helt enkelt?!

Jag har tänkt hitta på saker bara för oss framöver, kanske han nappar på det. Det blir ju vad man GÖR det till! En kärleksrelation uppstår inte av sig själv. Bara i sagornas värld...

Skjut inte upp räddandet av förhållandet tills "sen när barnen är lite större" för det kan hända att sen finns det inte nåt att rädda längre. 

Redan det att han säger att han älskar dig och att du är en fantastisk mamma samt att du inte direkt kommer hit och listar upp alla hans fel och tar martyrrollen visar att ni har det bättre ställt än många andra.

[quote=74625030][quote-nick]VanDerToffel skrev 2015-01-05 10:18:08 följande:[/quote-nick]Skjut inte upp räddandet av förhållandet tills "sen när barnen är lite större" för det kan hända att sen finns det inte nåt att rädda längre. 

Jag håller med. Ta tag i det här NU, då det faktiskt är just nu det händer. När barnen är större har ni accepterat obalansen så pass länge att det kommer bli mycket svårt att hitta motivation till förändring.

Tack för positiv kommentar!! Ger mig kraft framåt. Är imponerad av att så många engagerar sig i mitt dilemma. Tack för det allihopa!!

Ja, jag tror inte heller att andra har det rosenrött 24 timmar om dygnet...relationer är det svåraste som finns, speciellt när man bor ihop med jobb, hus och småbarn. Det blir ett slags företag.

Han har många fina sidor och är en bra man att leva med på många sätt. Offerkoftan är inget för mig.

Just nu får jag inte vidröra honom knapp, men det är bara att vänta in.... jag kan inte ändra på honom och hans känslor, bara mig själv och mitt eget handlande.

Jag ser på framtiden med tillförsikt!

 

Hej TS!

Förstår inte vad du menar att du älskar honom mer än han dig. Hur mäter man kärlek? Ni båda verkar vara på samma nivå så varför lämna? Gräset är inte grönare på andra sidan. Vem har sagt att småbarmsåren ska vara rosenrött med massor av egen tid? Den är en tuff tid för båda men kan vara det på olika sätt.

Tycker att liknelsen med en relation som ett bankkonto var ganska dålig. Tycker att du ska se relationen som en gruva som du jobbar dig igenom för att hitta guld och diamanter. Visst gruvan innehåller massa jord och sten men det är väl inte det du ska leta efter?

Tack för din reflektion!

Obalansen består i att han inte ser någon framtid med mig, utan att vi enbart lever ihop för barnens skull, just nu (han vill separera i framtiden). Samt att han inte vill ha någon fysisk kontakt alls periodvis och all initiativ till närhet görs av mig.

Det positiva är att han tar hand om mig och familjen, och det är ju kanske det som räknas mest av allt. Han hjälper mig med vardagen, lagar goda middagar och vi har det trevligt ihop. Lever ett lugnt och harmoniskt familjeliv.

Jag älskar honom och ämnar inte lämna honom i första taget. Jag hoppas att vi ska finna kärlek och balans där vi båda satsar på varandra (han säger att han inte satsar på mig längre, ger inga komplimanger, rör inte vid mig osv).

SANT att man ska söka efter guld och diamanter, det var en fin liknelse!

Jag har det bra på många sätt, det håller jag med om. Att vardagen fungerar, att vi tar hand om varandra är ju kanske det viktigaste av allt. Det i sig kan förändra framtiden till det positiva, tror jag!

Hej igen!

Jag tror att det är helt normalt att känslorna går upp och ner. Tråkigt att han inte vill ha närhet men det behöver inte betyda att allt spricker. Ett normalt för hållande är inte i total kärleks eufori 24/7. Är ganska normalt att bli lite vilsen efter att alla "mål" är uppfyllda och kanske inse att det inte ger den mening man trodde. Om man också jobbar mycket, jobbar med hem på kvällar och vaknade barn på nätterna känns saker jobbigare än vad de är.

Känner igen mig i din sitvation och vet hur det känns att leva med någon som pratar om förhållandet som något historiskt. Min lösningen har varit att bestämma mig för vad jag vill och följa det. Att även stå på egna ben och kunna försörja mig själv har också varit viktigt. Jag försöker visa min ömhet när jag ärligt menar det och jag tycker inte det blivit sämre.

Messa om du vill byta tankar och idéer privat :)

Jag tycker fortfarande det är konstigt att han i klartext säger att han inte vill satsa på dig, inte älskar dig mm. Det låter så kategoriskt, om ni för övrigt har det bra. Det verkar på något sätt aggressivt. Som att han är besviken eller arg på dig. Detta sagt med reservation för att den knapphändiga infon jag har.

Hej!

Vill verkligen tacka Dig för ditt fina, varma och empatiska inlägg! Det gör mig glad och ger mig hopp. Blir rörd av att så många människor försöker hjälpa mig på olika sätt.

Jag beklagar verkligen för att du har blivit utsatt för samma sak. Vad våra partner ska vara tacksamma för att vi stannar och kämpar, trots detta.

Jag skriver gärna till dig privat.

Tusen tack!!

Det var en insiktsfull kommentar! Jag tycker också att det är svårbegripligt, dubbla budskap.

Jag tror också att han bär på en ilska för det som HAR varit. Den ilskan bubblar upp i olika sammanhang och gör att han inte ser att vi har det bra IDAG. Det har varit tuffa småbarnsår vilket har slitigt enormt på relationen.

Han säger dock att han inte är arg på mig för det som varit men jag undrar om han är medveten om det.... blir lätt irriterad för ingenting.

Han säger dock att han älskar mig, tycker att det är roligt att göra saker med mig och att jag är en fantastisk mamma.

Kanske tiden läker alla sår....

Egentligen kan jag tycka att han behandlar dig ganska sunkigt. Om han är inställd på att separera i framtiden så känns hans omsorg om dig rätt B... Ungefär som att han på förhand rättfärdigar en kommande separation.

Middagar, ta hand om barn och köpa present osv kan ju ändå inte släta över det faktum att det som borde finnas där inte gör det... Ert samliv.. Det är ett problem som inte är okej att bara vifta bort.

Du kanske inte tycker det är hela världen. Men just den inställningen är ju själva problemet. Du har rätt till intimitet och sex. Varför är det okej att avstå något du behöver och har rätt till?

I dina kläder skulle jag vara väldigt besviken och arg. Men det är ju jag det..

Något som fastnade som Dr Phil sa i ett av sina program. Ett fungerande sexliv är 20% av ett förhållande.

Ett icke fungerade sexliv är 90% av förhållandet.

Jag tycker helt enkelt att det är för mycket kletigt förståelse och fokus på honom och vad han gör och vad han vill.

Du då? Dina tankar, känslor och behov då?

Du vill väldigt mycket och tänker på en framtid. Han gör det inte...

Varför är hans vilja viktigare än din?

Hej!

Tack för dina tankar! Jag håller med dig till fullo, dvs att det är enormt elakt och kränkande att förutsäga en separation. I mina ögon kan man inte göra så heller. Vem vet hur man tänker eller vill om 5 år? Antingen så lever man ihop och gör det bästa av situationen, eller så gör man det inte. Att leva i ett ingenmansland är inget för mig. Däremot så tänker jag ge det här en chans, att se om det går att finna tillbaka till varandra efter en tuff småbarnstid.

Min högsta prioritet i livet är barnen. Jag vill leva med dem varje dag, följa deras utveckling. För dem gör jag allt och lite till. Dem är luften jag andas.

Det är mycket jag har "rätt till", att ha en tryggad framtid och ha ett fungerande samliv. Däremot så kan jag (tyvärr) inte kräva det av någon, utan det måste komma från personen själv. Genom ilska och tjat så vet jag att resultatet blir det motsatta.

Fortsätter vår relation i negativ spiral så orkar jag inte en dag.... än så länge tror jag att det finns hopp. Jag är också övertygad om att närhet och intimitet är livsnödvändigt för att ett förhållande ska fortsätta! Att visa omtanke, kärlek, omsorg kan visa sig på många olika sätt och det är på så vis man kan närma sig varandra...

 

fast leva i ingemansland är ju precis vad du gör just nu eftersom du på något sätt tycker att hans rättigheter och känslor går före dina egna.  att vänta ut honom och på något som kanske eller kanske inte kommer att hända är väl precis att leva i ett ingemansland? 

det är precis det jag menar med att vart är DINA behov i detta?  Och jo du har rätt att kräva det du behöver av din partner.  Om han inte är beredd att ge dig vad du behöver ska han helt enkelt inte vara din partner längre.  

Något alternativ finns inte. 

Det är inte okej någonstans att sätta dina egna känslor och behov i ett sparlåga för att han eventuellt kanske möjligen kan tycka om dig senare igen.   Han har ju snarare sagt exakt vad han vill och vad som komma skall i framtiden.  Han vill separera . 

och tyvärr är det väl så att inget kommer att förändras eftersom du tycker att mycket av det här är okej.  Han får bete sig sunkigt eftersom du "väntar in honom".   

om han jobbar framåt på en framtida separation och du å din sida jobbar för att hålla ihop familjen och hitta kärlek tillsammans.. ja det säger väl sig självt att det kommer att skava rejält mellan er när era vägar en dag så uppenbart går åt varsitt håll. 

Ja, just n-u lever jag i ett slags ingenmansland. Planen är dock att inte leva där för evigt utan att vi går åt samma riktning framöver. Antingen skilda vägar, eller tillsammans.

Mina yttersta behov är att leva med mina barn på heltid och se till att dem mår bra. Partnerskapet är också en viktig del givetvis, men den kommer i andra hand i mina ögon. Det får lösa sig allteftersom.

Fortsätter det i negativ spiral så ställer jag ett ultimatum för att få fram en förändring. Möts vi och har en varm relation till varandra som innebär närhet och omsorg så räcker det för mig.

Jag tänker alltså inte acceptera situationen för evigt...

 

 

Vad säger din sambo om allt det här?   

När du förklarar för honom precis som du gör här för oss - vad svarar han då? 

Vad tycker han om att du vill fortsätta med honom men han ser en möjlig separation?