Hej!
Jag vet att jag älskar min sambo mer än han älskar mig. Han skulle ha avslutat relationen direkt om vi inte hade haft barn och hus tillsammans. Vi sköter dock allt praktiskt runtomkring så att vardagen rullar på med småbarnen.
Jag har förstås en liten förhoppning om att det ska bli bättre allteftersom....
Är jag helt ensam om att ha det så här, eller är det fler som kämpar på?
Tack på förhand! 
Visst kan det bli bättre, men inte alldeles av sig själv. Bara om ni båda jobbar med relationen och värdesätter den. Se på förhållandet som ett bankkonto. Ibland är det en tid med många uttag, vilket är vanligt under de tuffa småbarnsåren. Då är det bra om man innan har satt in ett bra relationskapital att leva på. Men om man bara gör en massa uttag och inga insättningar, så kommer det att bli ganska tomt till slut.
Det verkar ju fungera okej i dagsläget och inget akut behov av separation, men jag skulle nog planera för en sådan i sakta mak i alla fall. Jag skulle aldrig kasta bort mitt dyrbara liv på en kärlekslös relation. Det är inte heller bra för barnen, även om de inte direkt far illa. Ni är ju dock modeller för hur deras egna relationer kommer att se ut, och nog önskar ni dem väl bättre än så?
Tack för ett mycket klokt svar!! Det har varit många uttag pga livssituationen (småbarn, flyttar osv). Nu har det lugnat ner sig men då säger han att det är försent att satsa. Det tycker dock inte jag.... sant dock att man måste vara två och vilja samma sak.
Han vårdar relationen på så vis att han gör mycket praktiskt för mig, underlättar vardagen! Lagar fina middagar och köper presenter då och då. Bättre än hur många andra har det tror jag...
Nej, då vi är sams och fungerar bra ihop så känns det inte aktuellt med en akut separation. Det får mogna fram i så fall. Han arbetar inte för en separation alls, planerar inget konkret över huvud taget. Tvärtom!
Tiden får utvisa vad det blir av oss! Lite mer balans vore dock önskvärt.
Barnen ska absolut ha förebilder, det håller jag med om.
Om han är så gullig som du beskriver kanske det inte är så illa ändå. Han kanske kan få tillbaka känslorna.
Att läsa din trådstart var nästan som att läsa om sig själv. Jag lever under liknande premisser där vardagen fungerar bra, vi bråkar inte, allt med barnen flyter på men gnistan mellan oss saknas och det är han som står för avståndet. Sex var länge sen och när det väl skedde var det jag som tog initiativet till det. Så har det nog visserligen alltid varit.
Jag har också någon slags önskan/förhoppning om att det ska bli som förr igen men dessvärre tror jag det är precis tvärtom. Vi går mot en separation och rent logiskt så är nog det det bästa. Som någon skrev: varför ödsla sin tid på någon som inte älskar en tillbaka?!
Om han är så gullig som du beskriver kanske det inte är så illa ändå. Han kanske kan få tillbaka känslorna.
Jo, rent praktiskt är han en dröm. Många killar uttrycker sina känslor i praktiska handlingar och det gör ju mitt liv lättare. Han tar ansvar för barn och hem.
Jag kan bara hoppas att han hittar tillbaka känslomässigt till mig, jag begär inte så mycket....
Inser även att jag har det bättre än många andra då männen inte alltid hjälper till som dem bör.
Usch, vad tråkigt för dig! :( Måste ha varit väldigt tufft att gå igenom. En jobbig livserfarenhet.
Tack för bra tips!! Jag har redan börjat hitta min egen plattform och ser oss inte i rosenrött längre. (är en obotlig romantiker... 
).
Ja, det gäller ju att må bra själv i allt det här så ett samtalsstöd är säkert inte fel i förlängningen. Obalansen tär ju på en, helt klart.
Hoppas att du mår bra idag! <3
Tyvärr är statistiken krass kring separationer. Det är mycket sällan eller typ aldrig en man som tar initiativet till en separation. Dom finner sig i mycket. Det är helt enkelt kvinnan som en dag får nog och bryter upp.
Något att tänka på...
Och en annan sak. Är det inte bättre att idag göra något åt saken när ni ändå är vänner och kan prata? Än att det går så långt att du blir bitter och känner dig åsidosatt och besviken och det barkar käpprätt åt he...
Blunda inte för framtiden helt enkelt...
Att läsa din trådstart var nästan som att läsa om sig själv. Jag lever under liknande premisser där vardagen fungerar bra, vi bråkar inte, allt med barnen flyter på men gnistan mellan oss saknas och det är han som står för avståndet. Sex var länge sen och när det väl skedde var det jag som tog initiativet till det. Så har det nog visserligen alltid varit.
Jag har också någon slags önskan/förhoppning om att det ska bli som förr igen men dessvärre tror jag det är precis tvärtom. Vi går mot en separation och rent logiskt så är nog det det bästa. Som någon skrev: varför ödsla sin tid på någon som inte älskar en tillbaka?!
Så det finns en likasinnad trots allt!! Beklagar dock då jag förstår att du har det lika jobbigt som mig.
Jag känner också att det här inte kan fortgå i evighet, utan någon gång måste jag också få känna mig älskad. Livet är kort... och barnen behöver se vuxna som älskar varandra.
Än så länge hoppas jag på förändring.
Vill du skriva mer med mig? Vore skönt att bolla lite tankar med någon i samma sits. I så fall kunde vi skriva direkt till varandra?
Att läsa din trådstart var nästan som att läsa om sig själv. Jag lever under liknande premisser där vardagen fungerar bra, vi bråkar inte, allt med barnen flyter på men gnistan mellan oss saknas och det är han som står för avståndet. Sex var länge sen och när det väl skedde var det jag som tog initiativet till det. Så har det nog visserligen alltid varit.
Jag har också någon slags önskan/förhoppning om att det ska bli som förr igen men dessvärre tror jag det är precis tvärtom. Vi går mot en separation och rent logiskt så är nog det det bästa. Som någon skrev: varför ödsla sin tid på någon som inte älskar en tillbaka?!
Så det finns en likasinnad trots allt!! Beklagar dock då jag förstår att du har det lika jobbigt som mig.
Jag känner också att det här inte kan fortgå i evighet, utan någon gång måste jag också få känna mig älskad. Livet är kort... och barnen behöver se vuxna som älskar varandra.
Än så länge hoppas jag på förändring.
Vill du skriva mer med mig? Vore skönt att bolla lite tankar med någon i samma sits. I så fall kunde vi skriva direkt till varandra?
För det första måste du tänka på att han är en man och han säger vad han menar 
"Vi är ihop för barnens skull" kan lika bra betyda att "om vårt förhållande skulle vara sånt här skulle vi säkert skilja oss om vi inte hade barn", vilket väl kan stämma?
I många fall är "för barnens skull"-förhållanden samma som "på grund av barnen"-förhållande dvs förhållandet skulle aldrig råka i samma svacka om inte energin skulle gå åt till vardagen.
Viktigare frågor är tex "vill du göra nåt för att vi ska vara tillsammans?"
Tyvärr är statistiken krass kring separationer. Det är mycket sällan eller typ aldrig en man som tar initiativet till en separation. Dom finner sig i mycket. Det är helt enkelt kvinnan som en dag får nog och bryter upp.
Något att tänka på...
Och en annan sak. Är det inte bättre att idag göra något åt saken när ni ändå är vänner och kan prata? Än att det går så långt att du blir bitter och känner dig åsidosatt och besviken och det barkar käpprätt åt he...
Blunda inte för framtiden helt enkelt...
Jo, jag står i bostadskö och har en plan B om det är så att det fortsätter i samma negativa riktning. Sant att det är bra att skiljas när man kan ha en dialog med varandra. Just nu varken kan eller vill jag separera, men kanske senare om ingen förändring sker. Jag ska dock inte vänta för länge som du så klokt ger råd om.
Jag är inte den som är bitter i min personliga läggning och vägrar bli det. På många sätt borde han verkligen uppskatta mig, för den jag är och för det jag gör. (och det vet jag att han gör).