Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?

Är det något du är direkt skyldig till, så är det att du har modet att visa lite empati och ödmjukhet, samtidigt som du har "skinn på näsan".
Så skall man säga att det är ju ett bra pack du tillhör  

Vilka många (inklusive mig också, då det händer att jag tappar bort den egenskaperna då och då med, det erkänner jag utan att blinka) kan öva på lite att få tillbaka ödmjukhet, empati men samtidigt "skinn på näsan".  

Fast är man den som inte bryr sig om sin vikt så antar jag också att man heller inte säger nåt om det. Vare sig att man vill gå ner i vikt, att man inte hittar passande kläder mm eller att man klagar om ev åkommor man fått.

Sen är det skillnad på lite övervikt mot fetma.

Tror knappast att det finns människor som inte bryr sig om att de är tjocka. Tror knappast att det känns bekvämt med en kropp som det är problem att hitta kläder till att det är bekvämt med valkar som ta emot när man ska böja sig att det är bekvämt med skavsår av värme på sommaren

Jag förstår att vissa går upp i vikt pga sjukdom osv, men de som helt tappar kontrollen och börjar överäta (utan att de märkte det förens de vägde alldeles för mycket) förstår jag inte. Jag kan ta mig själv som ett exempel, jag är 162 cm lång och vägde runt 54 kg, började få stressigt på jobbet och blev lite deppig och åt som tröst. Till en början tänkte jag inte på att jag gick upp, kläderna satt bättre och jag kände mig riktigt snygg... men efter ett tag började allt sitta tight, favoritjeansen kom jag inte i, favoritblusarna blev för små i överarmarna och det kändes som de skulle spricka osv. Då insåg jag att ätandet hade gått överstyr och jag vägde mig och vågen visade 69 kg. Genast insåg jag att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde och började ta tag i hälsan igen och är påväg ner, just nu väger jag 66 kg och vill ner till 57 ungefär.

Hur kan man inte märka att kläderna inte passar och man börjar köpa större storlekar? Hur kan man bara vakna en dag och plötsligt inse att man gått upp 30 kg? Är det för att man är så upptagen med att må dåligt och lever i en bubbla eller hur går det till? Jag personligen skulle aldrig kunna gå upp så mycket för det ringer en varningsklocka när jag märker på kroppen och kläderna att det inte är som det brukar och inser att jag måste ta tag i det.

Jag gick upp 8 kg på några månader - utan att äta mer eller röra mig mindre. 
Så ibland kan det gå så fort att man inte märker "att det börjar gå åt fel håll".
Nu ska jag hålla diet bara för att kunna hålla vikten! 

Jag föreslår att du tänker innan du talar.

Jag tror ju annorlunda än dig. Jag tror sällan att rejäl övervikt bara beror på att det är gott med mat utan att det finns andra faktorer som spelar, sjukdomar, förhållningssätt till mat, tragedier av olika slag (och ofta i kombination). Detta att klass spelar in vad gäller övervikt skulle jag ju snarare tolka som ett belägg för det jag säger än motsatsen.

Anonym (Plötslig viktuppgång) skrev: "Hur kan man inte märka att kläderna inte passar och man börjar köpa större storlekar? Hur kan man bara vakna en dag och plötsligt inse att man gått upp 30 kg? Är det för att man är så upptagen med att må dåligt och lever i en bubbla eller hur går det till? Jag personligen skulle aldrig kunna gå upp så mycket för det ringer en varningsklocka när jag märker på kroppen och kläderna att det inte är som det brukar och inser att jag måste ta tag i det."

Just den frågan ställde jag i en liknande tråd och fick då svaret att man är i en förnekelse-fas och att man mår psykiskt dåligt och då är man inne i moment 22?

Bravo!!!

Men vidrig - nope. Däremot otroligt stark som lyckats med detta.  MYCKET imponerad blir jag ...

Tillägg till mitt inlägg ovan. Även psykisk ohälsa mm skiljer sig regionalt så att de regionala skillnaderna skulle vara ett tecken på att rejäl övervikt främst beror på "att det är gott med mat" ser jag inte.

Kan mycket väl vara så, men jag har ändå svårt att förstå även fast jag inte ser ner på dom som  lever i den förnekelsen, alla är vi olika. Jag var med om ett trauma för 5 år sedan (mordförsök) och mådde riktigt dåligt. Hade svår ångest, sova endast nån timme per natt i flera månader och började hetsäta, ändå när jag började gå upp några kilo så ringde den där klockan. Den gör alltid det när kläderna inte längre sitter bra och jag får mycket överflödigt fett på magen och det blir jobbigt att sitta ner för att magen hänger över. Jag kan dock bara utgå från mig själv, alla är olika, vissa kanske saknar den där "klockan" oavsett om de är deprimerade eller inte? Jag kan säga att nu tappade jag kontrollen lite när jag gick upp 15 kg, men klockan ringer när det börjar bli för mycket. Jag såg mig själv i spegeln och tänkte "vem fan är hon som står där framför mig"? Jag kände inte igen min kropp alls!