Anonym (Misslyckad)

Äldre 11 Jan 15:54

37 svar

Världens mest misslyckade 30-åring?

Jag är troligtvis världens mest misslyckade 30-åring. Trots min relativt mogna ålder har jag fortfarande inte...

? Barn. Man förväntas väl ha 1-2 stycken i alla fall vid det här laget. Vet dock inte om barn är något för mig och det känns som en alltför stor sak att bara skaffa bara för att omgivningen förväntar sig det av mig sett till min ålder. Tidigare i livet ville jag dock ha barn, men tre planerade graviditeter resulterade tyvärr i lika många missfall varav ett efter vecka 12.

? Förstahandskontrakt på en hyreslägenhet/bostadsrätt/villa etc. Jag har mer eller mindre bott i en kappsäck hela mitt vuxna liv p.g.a. otrygga boendeförhållanden. Just att bo i hus tycks för många på t.ex. FL och StyleRoom vara den enda accepterade boendeformen som antingen redan är uppfylld eller ingår i ens framtida att-göra-lista.

? Ring på fingret. Har varit förlovad en gång tidigare och sambo med tre olika män, men giftermål tycks inte vara aktuellt i min nuvarande relation och eftersom jag älskar den här mannen högt kommer jag troligtvis vilja leva med honom ett tag och då är det tydligen bara att gilla läget när det gäller den här saken.

? Fast anställning. Jag har haft en hel del jobb, vik och liknande men aldrig längre än 3-4 månader i taget, och nästan uteslutande inom diverse lågstatusyrken. Detta för att det mest rört sig om kortare anställningar och för att jag vid senaste tillfället tvingades sjukskriva mig p.g.a. depression. Vid 30 års ålder förväntas man kunna stå på egna ben etc. Har visserligen en handfull diagnoser och neuropsykiatriska funktionshinder men vill helst inte skylla ifrån mig på det.

? Rest jorden runt. Mot bakgrund av ovanstående och till följd av det dålig ekonomi, har jag levt på existensminimum under hela mitt vuxna liv. Resor för tiotusentals kronor som folk verkar unna sig flera gånger årligen, har därför inte funnits på kartan(!) Är så himla avundsjuk på alla som reser omkring i världen och får uppleva saker.

? Körkort och bil. Lite samma anledning som ovan - en kostnadsfråga. Sedan bor jag i en storstad och har inte alltid behövt ta mig någonstans dit kommunala färdmedel inte går. Stör mig dock på att inte ha körkort då jag är så gammal, skulle verkligen vara skönt att få den biten överstökad.

? Akademisk examen. Jag är helt usel på att fullfölja saker - än mer sånt som kräver år av självdisciplin. Klarade emellertid att slutföra 90 hp inom några strökurser i humaniora, men de ger knappast några statusfyllda jobb så nu är 15000 i skuld till CSN i princip helt bortkastade pengar.

Finns nog fler punkter än de redan nämnda, men just dessa betraktar jag som stora och grundläggande för att kunna titulera sig vuxen och de uppfyller jag alltså inte på långa vägar.

Jag jämför mig jämt och ständigt med mina jämnåriga och har faktiskt aldrig stött på nåt liknande fall som jag. Snälla, säg att jag inte är ensam...

kioskvältare

Äldre 11 Jan 16:03

#1

Klart att du inte är ensam och det vet du säkert redan. Du har ju dessutom diagnoser som de facto påverkar dig även om du ogärna vill skylla på det.

Men jag tänker ställa dig en enkel och kort fråga: För vems skull lever du ditt liv?

Fundera lite på det, frågan är ganska stor egentligen så fundera ordentligt.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:09

#2

kioskvältare skrev 2015-01-11 16:03:33 följande:

Klart att du inte är ensam och det vet du säkert redan. Du har ju dessutom diagnoser som de facto påverkar dig även om du ogärna vill skylla på det.

Men jag tänker ställa dig en enkel och kort fråga: För vems skull lever du ditt liv?

Fundera lite på det, frågan är ganska stor egentligen så fundera ordentligt.

Ja, jag har ju inte valt att bli född och har dagligen sådan ångest att jag skulle kunna ta mitt liv varje morgon då jag vaknar, men försöker bita ihop och stå ut i rädsla för att såra min omgivning om det skulle hända mig något. Hade gärna velat svara att jag lever för min egen skull och det gör jag ju på sätt och vis genom att jag tror på reinkarnation och är övertygad om att mitt livs mening är nån form av utmaning som jag måste anta och slutföra som naturen velat från början. Typ. Låter väl lite flummigt, har svårt att formulera det här i ord.

Hade du någon speciell tanke när du ställde frågan.

sextiotalist

Äldre 11 Jan 16:14

#3

Lyft ögonen. När jag var 30 hade förvisso ett förstahandskontrakt och ett arbete. Men jag var singel, efter att brutit ett längre förhållande och inga barn.

Många av mina vänner var också singlar.

Du har livet framför dig och om du har svårt att ansluta, välj små projekt

Anonym (Tina 31 år)

Äldre 11 Jan 16:19

#4

Jag är 31, snart 32 år och känner mig med misslyckad fast jag har ring på fingret och bor i hus, min fästman äger huset. Har körkort och bil men min mamma betalde både körkortet och bilen.

Jag har inga barn, har en stark barnlängtan men har inte har inte haft och har inte det tillräckligt stabilt ekonomiskt för att skaffa barn.

Har aldrig haft fast anställning, det enda jobb jag haft var på samhall och det var tidsbegränsat, blev arbetslös i december. Har också ett neuropsykiatriska funktionshinder så det känns hopplöst för mig att få ett jobb. Klarar inte heltidsjobb, klarar bara att jobba 50% så ska söka sjukersättning på resterande 50%.

Att resa och ta en akademisk examen är jag inte intresserad av. Jag har ingen utbildning, fick inte slutbetyg från gymnasiet. Min skolgång gick åt helvete pga psykisk ohälsa och mobbning.

Anonym (...)

Äldre 11 Jan 16:19

#5

Blir så förbannat ledsen av att läsa en sån trådstart. Är fem år äldre än du och av det du listar upp har jag körkort, och en akademisk examen (inom något jag aldrig vill jobba med). Inget annat av det du listar upp. Jag är med andra ord helt värdelös och den mest misslyckade människan på jorden. Jaha, då vet jag det...

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:22

#6

sextiotalist skrev 2015-01-11 16:14:23 följande:

Lyft ögonen. När jag var 30 hade förvisso ett förstahandskontrakt och ett arbete. Men jag var singel, efter att brutit ett längre förhållande och inga barn.

Många av mina vänner var också singlar.

Du har livet framför dig och om du har svårt att ansluta, välj små projekt

Jag har ett förstahandskontrakt på gång, eventuellt redan till hösten. Hade fått det långt tidigare om det inte vore för en gammal hyresskuld. Litar dock inte riktigt på att det blir av den här gången heller men den som lever får se. Arbetet sjukskrev jag mig från så nyss som för en vecka sedan. Kanske hade jag fått fast där så småningom - om jag inte hade drabbats av ännu en depression, vem vet.

Att välja små projekt var ett bra tips, tack - det ska jag bära med mig.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:27

#7

Anonym (...) skrev 2015-01-11 16:19:59 följande:

Blir så förbannat ledsen av att läsa en sån trådstart. Är fem år äldre än du och av det du listar upp har jag körkort, och en akademisk examen (inom något jag aldrig vill jobba med). Inget annat av det du listar upp. Jag är med andra ord helt värdelös och den mest misslyckade människan på jorden. Jaha, då vet jag det...

Anonym (Tina 31 år) skrev 2015-01-11 16:19:08 följande:

Jag är 31, snart 32 år och känner mig med misslyckad fast jag har ring på fingret och bor i hus, min fästman äger huset. Har körkort och bil men min mamma betalde både körkortet och bilen.

Jag har inga barn, har en stark barnlängtan men har inte har inte haft och har inte det tillräckligt stabilt ekonomiskt för att skaffa barn.

Har aldrig haft fast anställning, det enda jobb jag haft var på samhall och det var tidsbegränsat, blev arbetslös i december. Har också ett neuropsykiatriska funktionshinder så det känns hopplöst för mig att få ett jobb. Klarar inte heltidsjobb, klarar bara att jobba 50% så ska söka sjukersättning på resterande 50%.

Att resa och ta en akademisk examen är jag inte intresserad av. Jag har ingen utbildning, fick inte slutbetyg från gymnasiet. Min skolgång gick åt helvete pga psykisk ohälsa och mobbning.

Tråkigt att höra att du befinner dig i en lite liknande sits som jag. Jag fixar nog inte heller att jobba mer än 50 %, men jag vägrar nog inse att jag är psykiskt sjuk eftersom det är närmast tabu att prata diagnoser idag då det anses råda någon slags massdiagnosticering, synen på att vi bara är lata etc. men jag tvivlar på att vem som helst för diagnosen bipolär II, fast vad vet jag.

Hoppas du får barn som du önskar.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:29

#8

Anonym (...) skrev 2015-01-11 16:19:59 följande:

Blir så förbannat ledsen av att läsa en sån trådstart. Är fem år äldre än du och av det du listar upp har jag körkort, och en akademisk examen (inom något jag aldrig vill jobba med). Inget annat av det du listar upp. Jag är med andra ord helt värdelös och den mest misslyckade människan på jorden. Jaha, då vet jag det...

Äsch, det var verkligen inte min mening att få någon att känna så! Är du nöjd med din situation oavsett så låt inte mig förstöra. Det här är mina tankar och känslor, om en med vid påverkan på samhället och alla dess ständiga förväntningar.

kioskvältare

Äldre 11 Jan 16:31

#9

Anonym (Misslyckad) skrev 2015-01-11 16:09:11 följande:

Ja, jag har ju inte valt att bli född och har dagligen sådan ångest att jag skulle kunna ta mitt liv varje morgon då jag vaknar, men försöker bita ihop och stå ut i rädsla för att såra min omgivning om det skulle hända mig något. Hade gärna velat svara att jag lever för min egen skull och det gör jag ju på sätt och vis genom att jag tror på reinkarnation och är övertygad om att mitt livs mening är nån form av utmaning som jag måste anta och slutföra som naturen velat från början. Typ. Låter väl lite flummigt, har svårt att formulera det här i ord.

Hade du någon speciell tanke när du ställde frågan.

Ja, att du skulle inse att du hela tiden strävar efter att leva så som du tror att man SKA leva och inte så mycket om hur DU VILL leva. man måste inte ha uppfyllt en lista med saker för att duga. Det är tyvärr det du försöker göra och också därför du känner dig misslyckad.

Sen anar jag att du inte accepterar dina dina diagnoser heller , än mindre hur de påverkar dig.

Du måste helt enkelt sluta sträva mot ett ouppnåeligt mål och leva för att bli lycklig. Försök inte ignorera eller dölja dina diagnoser utan lev MED dem och gör det bästa FÖR DIG och inte vad andra tycker.

Livet är till för att du ska vara lycklig och inte för att du ska göra andra lyckliga.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:39

#10

kioskvältare skrev 2015-01-11 16:31:40 följande:

Ja, att du skulle inse att du hela tiden strävar efter att leva så som du tror att man SKA leva och inte så mycket om hur DU VILL leva. man måste inte ha uppfyllt en lista med saker för att duga. Det är tyvärr det du försöker göra och också därför du känner dig misslyckad.

Sen anar jag att du inte accepterar dina dina diagnoser heller , än mindre hur de påverkar dig.

Du måste helt enkelt sluta sträva mot ett ouppnåeligt mål och leva för att bli lycklig. Försök inte ignorera eller dölja dina diagnoser utan lev MED dem och gör det bästa FÖR DIG och inte vad andra tycker.

Livet är till för att du ska vara lycklig och inte för att du ska göra andra lyckliga.

Ja, du är klok du. En god vän sa nyligen till mig att jag kanske skulle lyssna mer på vad min kropp vill än vad som förväntas av mig när det gäller just arbetssituationen. Barn vill jag nog inte ens ha så den nojan jobbar jag dagligen med att försöka släppa. Påverkades dock mycket av att jag under en period arbetat på förskola och sett hur andra i min ålder lever. Oavsett om jag innerst inne vill ha det så eller inte, gjorde det väldigt ont att få ta del av detta med vetskapen om att mitt eget liv skiljer sig så markant från deras.

Jag vet att jag måste försöka leva _mitt liv_ och sätta upp rimliga mål sett till just mina speciella förutsättningar oberoende av vad omgivningen tycker, men det är så svårt. Min avundsjuka inför det som jag betraktar som lyckliga människor med lyckade liv håller på att fullkomligt äta upp mig inifrån.

Världens mest misslyckade 30-åring?

INNEHÅLL