Världens mest misslyckade 30-åring?

När jag var 30 hade jag precis börjat på universitetet. Jag träffade min sambo det året. Han som jag nu 12 år senare bor tillsammans med och har ett barn tillsammans med. Jag hade inte rest jorden runt. Faktum var att jag hade gjort en utlandsresa, till London, när jag var 16. Jag hade jobbat med ett slitsamt dåligt betalt jobb. Jag bodde ensam med min hund. Några år senare tog jag examen från universitetet och vi bestämde oss för att skaffa barn. Skaffa är ett dumt ord har jag insett. Det tog fyra år och ett förlorat barn i v 23 innan vi fick vårt barn och då hade jag fortfarande inte ett fast jobb. Nu är jag 42 och har ett barn, sambo och ett lagom välbetalt jobb. Vi bor dock fortfarande i en hyresrätt och vi är inte gifta. Jag har utökat mitt resande med ytterligare en resa till London på dessa 12 år. Resor flera gånger per år är definitivt inget vi har råd med. Hur som helst är jag nöjd ändå. Jag har slutat jämföra mig med andra. Visst skulle det vara kul att ränna till Thailand eller Jamaica eller åka skidor i Canada, men det är inte så tokigt att fiska röding med svärföräldrarna heller. Att man behöver följa ett visst mönster för att bli vuxen tycker jag är BS. Försök göra det du mår bra av och försök hitta guldkornen som inte kostar så mycket. Se världen kan man numer göra på internet

Oj, det enda jag har på din lista är fast anställning och körkort. Och jag är 30,5 år.

TS, skit i alla andra. Kör ditt race.

- Barn vill jag inte ha. Har aldrig velat. Tycker jag är en bra människa och förebild och är inte rädd för ansvaret, men jag VILL INTE. Vet inte ens varför jag känner så...

- Jag vill inte gifta mig. Det ser jag ingen som helst poäng med! Varför ska man göra det??

Däremot har jag varit gift, skedde när jag var ung och dum. :-P

- Jag har studielån för två års studier men har bara ett års poäng... Ny kille, två syskonbarn, ett kompisbarn + förlossning, skilsmässa, med mera med mera kom emellan. Slappade som fan. Eller nja, la all energi på familj och vänner, kärleken, gymmet, dansgolvet.

- Bor i Sthlm så assvårt att hitta boende. Jag har inte sparat ett skit så jag kan inte köpa nåt heller. Hyr lägenhet av sambons pappa. Hoppas gubben inte vill flytta tillbaka snart. :-O

- Mina semesterdagar och pengar har jag lagt på resor TILL Sverige, eftersom jag bodde utomlands under flera år. Jag tjänar inte så asbra men vill kunna resa mer. Borde väl spara till lägenhetsköp också...

- Hade en bil innan jag flyttade till Sthlm men några kids tuttade eld på den.

Ska jag ha bil här vill jag ha nåt klokt eftersom jag inte känner någon som kan mecka, men jag vill inte lägga 50 000 på en jäkla bil. Och aldrig att jag skulle ta billån.

Så jag är väl i så fall också misslyckad. I andras ögon kanske. Jag har till och med ännu en punkt på listan:

- Besparingar. Jag har cirka 6 000 kr på sparkontot varav 3 300 kr ska gå till en ny telefon, den gamla är stendöd.

Men vet du, fuck it. Jag älskar mig liv precis som det är! <3

TS, fokusera på det du HAR och inte på det du inte har. Om du vill skaffa det, kämpa. Om du inte vill... ja, som sagt: fuck it.

Läser vad ni skriver och försöker ta åt mig av innebörden. Sedan jag beslöt mig för att jag nog inte vill ha barn ("nog" = jag kan omöjligt stå fast vid ett och samma beslut en längre tid, aldrig kunnat) känns det iaf något lättare. Jag får se hur jag känner kring de övriga punkterna fram igenom.

Nä, giftermål är ingen viktig sak i sammanhanget. Den har dock blivit lite av en fix idé det sista, men jag kanske kan släppa det med tiden. Min sambo kan tänka sig förlovning - han tycker det är en fin gest för att viss att men här ihop. Bröllop påstår han är inte alls hans grej, det känns krystat. Tror han är osäker på hur det funkar rent juridiskt, men men, man kan ju inte tvinga någon. Vi har dessutom inte hängt ihop så länge.

Jag tillhör den där sortens människa som tyvärr har väldigt lätt att avundas andra människor i min omgivning. Jag är en sån som alltmer får ont i magen av Facebook och andra sociala medier där t.ex. min släkt inte gör nåt annat än reser världen över, postar bilder på hur varmt det är (självklart nu under det svenska vinterhalvåret), gassande vid poolen och annat skryt. Visst, de driver egen firma som det lär gå ganska bra för med tanke på att de varit utomlands fem(?) gånger inom loppet av ett par månader, äter ute varje dag och lever i lyx. Usch, jag är en bitter jävel, men det gör nästan fysiskt ont när jag ser hur bra de har det medan jag inte gör annat än vältrar mig i ångest.

För att inte tala om alla dessa bloggtjejer som köper bostadsrätter i Stockholms innerstad kontant(?), reser världen över, går på spa-behandlingar var och varannan dag, deltar på diverse häftiga events, får gratisprylar och beundrarbrev hemskickade i massor, syns i media mest hela tiden. Det paradoxala är att jag själv aldrig skulle trivas med att ständigt behöva leverera och prestera på det sättet, bli kritiserad och bedömd (ungdomar är inte så snälla alla gånger) etc. Ändå blir jag grön av avund och försöker lova mig själv att aldrig klicka mig in där nåt mer.

Dagens vara tacksam över: jag feströkte en del som ung; sista året har det även kommit att bli en vardagspryl, men sedan ett halvår tillbaka har jag inte rört en cigarett och känner heller inget som helst behov av nikotin. Detta trots att jag rör mig en del i krogsvängen.

Ska försöka bli mer tacksam för det jag har och kämpa för det jag vill ha när jag väl kommer på vad jag faktiskt också vill åstadkomma.

Precis sån är jag tyvärr också, därför har jag skippat facebook (eller ok, jag har det men är inte särskilt aktiv och går aldrig in och kollar statusar). Jobbar även med avundsjukan på andra sätt, men det känns hemskt onödigt att medvetet utsätta sig för sånt när man faktiskt kan låta bli.

Och ja, som många skrivit redan, det gäller att skilja på vad man faktiskt vill och vad man bara vill för att man vet att man "borde" vilja det. Jag är själv uppvuxen i medelklassnormen, och det kan verkligen vara kvävande svårt att bryta sig loss från den.

Jag blir också mer och mer säker på att jag inte vill ha barn, och bara att gå ifrån normen på det sättet är svårt, men det går!

Visst, vi har våra krav i våt samhälle. Och det har inte direkt varit uppmuntrande för vår utveckling- vi blir bara stressade. Är det då någon idé att lägga mer energi på det?

Om vi tänker på vad som sker i andra världsdelar- afrika, eller indien... de har inte råd att dricka rent vatten!

Dessa människor skulle göra allt för det vi har i Sverige!!!
Vi är bortskämda om vi jämför med de.

Men dessa länder har något som vi inte har- gemenskap.
De vilar också på en tro, som vi många inte har. Allt handlar om det ytliga.
Men visst vi behöver trygghet som en egen bostad och arbete. Men vi kan lära av varandra. 

Fast du måste också inse att det är väldigt väldigt många utanför arbetsmarknaden just nu. Det livet du lever med sporadiska yrken är inte alls ditt fel, det är faktiskt så att samhället inte har tillräckligt många jobb för alla som bor i landet. Det är en politisk fråga som politikerna högaktligen skiter i eftersom de själva har jobb. Varför ska de ha ångest över din sits. De får ju 100.000 i månaden minst och livstids pension.

Japanska regeringen skapade massa jobb åt sin befolkning just bara för att ta tag i sin arbetslöshet efter sin kris på 90-talet. Så skapade de massa skumma jobb där en person fick vända papper, en annan fick skriva något skit osv, dvs jobb som egentligen inte behövdes men det var i alla fall jobb. Så inte många gick arbetslösa. Jag tror det var bättre koncept än att bara skita fullständigt i sin befolkning som nuvarande svenska makthavare gör.

Svenska makthavare importerar istället in 100.000 nya personer varje år, som alla ska ha pengar för att klara sig.

Jag tänker på det flera gånger dagligen - det är en jätteviktig del i de insikter jag fått hittills om livet. Tyvärr jämför jag minst lika mycket uppåt, jag har mycket kvar att jobba på. Ni är toppen som orkar kommentera detta.

Jag är också 30 och har inte heller något av det du listade upp.

Så du är inte ensam!

Ok, där ser man. Får jag fråga hur du lever, förhållanden, intressen etc?

Kvinna, fyller femti snart.

*ej make (vill ha)
*ej barn  (vill ej ha)
*ej anställning öht (vill ha)
*ej akademisk examen  (nåt att drömma om)
*bor i HR  (hus vore trevligt att ha råd med)
*ej husdjur (skulle vilja ha men fixar  ej det ekonomiska ansvaret etc)

Fått körkort bekostat av släkt, flera neuropsykiatriska diagnoser som jag fortfarande har svårt att ta till mig. O hantera. Men känner ändå att livet börjat ljusna iom att jag numera förstår vad det beror på att jag aldrig fixat längre utbildningar o anställningar. Fick mina diagnoser för bara ett par år sen, förstår numera mitt svajiga mående etc, o det är värt MYCKET. Jobbar på det.

Är inte deprimerad i stort, dvs finns inget som gör mig direkt ledsen just nu även om jag är sjukskriven. Känner ingen stress med att träffa en ny man, några på gång men ingen brådska. Jobb o praktik får komma när det kommer.

Har för längesen slutat jämföra mig med andra, för vad tjänar det till? Leder bara till att man känner sig underlägsen.

Är jag misslyckad?

Jag är äldre än dig ts, har barn men i övrigt liknande liv tyvärr.

Om jag hade kunnat få sjukersättning som gick att leva på, eller bli sjukskriven utan att behöva få försörjningsstöd hade jag varit nöjd med det. Som det är nu har jag inte råd att göra dessa och försöker studera, med resultat att jag ofta blir sjukskriven med csn i ett par månader, sedan pluggar för att hinna ikapp, det blir för mycket, blir sjukskriven.

Mina barn drabbas så mycket i detta, jag gör ingenting som gör mig eller dem glada mer än överlever ekonomiskt, jag behöver ofta studera tills jag ska sova för att hinna med, inget csn tar hänsyn till i form av sänkt studietakt med bibehållet csn, trots att möjligheten ska finnas vid funktionsnedsättning som jag har.

Jag är ofta rädd att jakten på matpengar ska ta död på mig och jag inte ska hinna vara lycklig alls.

Om du är misslyckad, vad är då jag?

35,5 år.

- Inga barn.

- Bor inneboende hos förälder.

- varken varit gift eller sambo.

- aldrig haft en fast anställning. Dessutom varit sjukskriven en längre tid nu.

- Rest på en längre resa, men den betalade jag inte själv.

- varken körkort eller bil.

- har pluggat många år, tagit slut på CSN, men inte lyckats ta en examen.

- Sjuk (både en fysisk och en psykisk diagnos).

Men ärligt talat... Vem fan har rätt att sitta och säga att vi är misslyckade? De har inte levt våra liv. Jag har mina anledningar och du har dina.

I mina ögon är du inte misslyckad, däremot har du haft det jobbigt. Misslyckad anser jag att man är om man är en elak individ som trycker ned andra, som sårar medvetet. Ta inte på dig andras idiotiska krav och förväntningar, du tjänar inget på att jämföra.

Har du något som du är stolt för? Kanske är du en sån som ställer upp för andra? Nåt i den stilen? Själv är jag en vettig, empatisk och lyhörd person som både är intelligent, rolig och kärleksfull. Detta gör mig lyckad. Du är så mycket mer än ditt (icke-existerande) jobb, din bostad och dina pengar.

Att vara stark är inte att aldrig falla

Att alltid veta

Att alltid kunna

Att vara stark är inte att alltid orka skratta

Att hoppa högst eller vilja mest

Att vara stark är inte att lyfta tyngst

Att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är

Att acceptera dess kraft och ta del av den

Att falla till botten, slå sig hårt och

Alltid komma igen

Att vara stark är att våga hoppas

När ens tro är som svagast

Att vara stark är att se ljus i mörkret

Och att alltid kämpa för att nå dit

Man är starkare än man tror

Och allt handlar om vilken inställning

Man har till allt i livet och till sig själv

Man ska lära sig att bli vän med sig själv

Och inte trycka ner eller se ner på sig själv

Det blir inget bättre av utan tvärtom

Glöm inte det att det tar inte längre tid att

Tänka en positiv tanke än en negativ tanke:)

Tack för all fortsatt respons!

Har funderat lite och insett att både mitt självförtroende och min självkänsla brister en del när det gäller vissa saker, men vad tror ni om att göra upp en lista av typen "vad jag har", "vad jag vill ha", "vad jag väljer bort" och "vad jag är osäker kring"? Inget är ju skrivet i sten förstås, det är bara ett första utkast än så länge.

VAD JAG HAR

Lite arbetslivserfarenhet/några ströjobb i bagaget, andrahandslägenhet med ett utlovat förstahandskontrakt kanske redan till hösten (dock en annan lägenhet jag inte fått se ännu), ett säte i min favoritstad i Sverige (inte samma stad jag är född och uppvuxen i utan jag flyttade hit i samband med hemifrånflytten för hemskt massa år sedan), ett tiotal vänner samt lika många relationer att se tillbaka på, en sambo, 90 hp inom mina favoritämnen på högskola, mina intressen (lugna och jordnära sådana).

VAD JAG VILL MED MITT LIV

Förlovning och giftermål, få det där utlovade förstahandskontraktet ifall det skiter sig med min sambo (eller annars också iofs), en stadig försörjning och en sysselsättning som går att leva på, komma i form viktmässigt (-15 kg), fixa en liten buffert för framtiden (~50000?), skuldfri från CSN, att någon gång få bli publicerad

VAD JAG VÄLJER BORT

Barn, hus (villa/radhus/sommarstuga), trädgård, massa aktiviteter som ändå bara skulle stressa ut mig, bostadsrätt, jorden runt-resor och liknande, ett liv i rampljuset

VAD JAG ÄR OSÄKER KRING

Resor överhuvudtaget, körkort, husdjur

Du lever och är inte dödsjuk?
Dina anhöriga lever? Det kan bli sämre.. Det är jävligt bra som det är. Perspektiv.

Att älta och vara bitter gör ingen glad. Man ska se själv som lyckad vad fan som än hänt/händer. Varför mäta allt i ytlighter. Är du en bra människa? Får du någon att må bra? Dina egenskaper är relevantare frågor än förlovning, utbildning, hus osv

Den biten är jag oerhört tacksam över. Har haft vänner som gått bort genom t.ex. självmord så det går inte en dag utan att jag tänker på sådana saker. Perspektiv är viktigt.

Jag mäter allt i ytligheter för det är vad samhället pumpat i oss att vi ska göra - dagligen påminns jag om det i diverse sociala medier, på bloggar och inte minst forum som detta.

Definiera "bra människa". Jag har många vänner och bekanta - ett stort socialt kontaktnät, jag betraktar mig som en ganska snäll om än komplex människa. Jag är vän med lagen och jag sårar inte folk i onödan.