Nån mer som planerar nr tre och vill följas åt :)

vår äldsta fyller 7 i år och vår minsta fyllde precis 4 :) så om det blir bebis nästa år blir dom 8 och kanske 5½ det skiljer 2 år och 4 månader mellan dom. Jag kan längta lite efter det här glappet mellan dom nu förhoppningsvis kan va mer delaktiga än vad storebror var när lillasyster kom :)

Precis så tänker jag också - barnen kommer nu att kunna vara delaktiga när bebisen kommer. Min dotter var ett år när lillebror föddes, så hon förstod inte mycket om var som hände. 

Jag tänker precis som dig vill gärna ha två till men tänker

ändå en i taget ifall det blir jobbigare än vi tänkt oss

Härligt att du också tänker likadant! Och visst fokuserar vi på 3:an nu! Ska bli helt sjukt underbart när det äntligen tar sig.

Själv har jag äl idag! Nu gäller det mao. Otroligt spännande!

Jag har ett barn som är två och ett som är fem år. Både jag och sambon har velat mkt men jag har väl mer och mer kommit in på att jag nog innerst inne vill ha tre, för annars skulle jag väl inte ens börja vela.

Hej! Har inte läst ifatt hela tråden ( finns ju några inlägg) men Jag är en 31 årig mamma och lärare och hoppas att det är ok att jag hoppar in här.

Jag har två barn som är födda 2009 ( son) och 2012 ( dotter) och mammahjärtat längtar efter en trea.

När barn nummer 1 föddes var livet helt perfekt. Vi bodde i en nybyggd bostadsrätt, jag hade fast jobb och min man studerade och var hemma nästan jämt. Graviditeten och småbarnsperioden var fantastisk. Sonen var alltid glad. Men mycket vill ha mera och samma vecka som vi plussade med lillasyster köpte vi ett renoveringsobjekt i en vacker småstad vid vattnet. Ett underbart hus från 1936 som jag höggravid började att måla och fixa. Dotterns första år renoverade min man mycket och vi oroade oss både för ekonomi och renovering. Dessutom hade vi ju nu en trotsig 3åring också....

Vi har fortsatt renovering och jag inser att vi aldrig kommer bli färdiga med huset. Istället måste vi försöka att leva i nuet, vara nöjda med det vi har och se det vackra ( för vackert är det!) Men oj då svårt jag har för att gå förbi de där avskavda listerna utan att störa mig!

Lycka är inte att allt är perfekt - lycka är att se bortom bristerna.

Men barn är det bästa jag vet och jag ( och min man) kan inte riktigt tänka att vi aldrig mer skulle få ett litet knyte i famnen. Men vågar vi? Vi har ju två fantastiska friska barn, bra ekonomi och en väldigt väl fungerande tillvaro....

Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad vi ska göra.... Jag vill gärna uppleva den där rofyllda småbarnsperioden igen. Men frågan är om jag klarar att vara nöjd med huset utan att ta fram hammare och pensel

Elin! Jag har ocksâ tãnkt i de banorna! Vi bor i Lissabon, bodde i en jãttefin men icke barnvãnlig lãgenhet nãr ettan fõddes oktober 2010. Flyttade till stõrre och med bãttre planlõsning fõr ett âr sen, dâ hade vi redan en till pojke som fõddes november 2012. Har fixat och fixat men det blir ju aldrig helt fãrdigt...

2010, nãr jag fortfarande var gravid, kõpte vi en gârd med en massa ruiner i sõdra Portugal och har õppnat men hâller fortfarande pâ att fãrdigstãlla en sorts Bed&Breakfast. Har dessutom inte avslutat min hõgskoleingejõrsutbilning pâ KTH... Mycket jobb och visst kan ett till barn stãlla till det... jag tãnker dock ibland att om allt materiellt fõrsvinner sâ ãr ju familjen det som finns kvar! Alla dessa underbara relationer! Fõr varje barn sâ vãxer hjãrtat och vem vill inte ha ett enormt hjãrta? ;)

Vad det gãller ert renoveringsprojekt sâ kan du kanske se det som ett livsprojekt eller en sorts hobby? Istãllet fõr ett mâste? Jag tror aldrig att man blir riktigt fãrdig med ett hem, vi boar liksom in oss i omgângar och ãndrar och hâller pâ. Tycker det ãr ok och ganska trevligt!

Hur går det för er? Har kört med ÄL-test i 3 dagar. 2 första ser jag en stegring med Apotekets egna, dock inte lika starkt som kontrollstrecket, och det tolkar jag som att ÄL är på g? Testade ikväll clearblue avancerade ÄL-test och fick låg fertilitet.. Någon som provat dessa tester? Ändå känt av ÄL...

Hej E som i Elin! Jag tror att de flesta som skaffar en trea har många funderingar, åtminstonde inbillar jag mig det

Jag har ett fantastisk liv med underbara barn. Vi har ett fint hus och har råd att resa. Nu riskerar vi att förändra detta och det gör ju att jag blir lire orolig... Men innerst inne vet jag att drt löser sig även om det kommer att innebära lite renovering och förändring. Frågan är om livet kan rulla på helt perfekt rakt igenom, är det lycka eller blir det tristess så småningom? Jag gillar att livet möts att nya utmaningar...

quote=74847082][quote-nick]E som i Elin skrev 2015-02-12 19:55:46 följande:[/quote-nick]

Hej! Har inte läst ifatt hela tråden ( finns ju några inlägg) men Jag är en 31 årig mamma och lärare och hoppas att det är ok att jag hoppar in här.

Jag har två barn som är födda 2009 ( son) och 2012 ( dotter) och mammahjärtat längtar efter en trea.

När barn nummer 1 föddes var livet helt perfekt. Vi bodde i en nybyggd bostadsrätt, jag hade fast jobb och min man studerade och var hemma nästan jämt. Graviditeten och småbarnsperioden var fantastisk. Sonen var alltid glad. Men mycket vill ha mera och samma vecka som vi plussade med lillasyster köpte vi ett renoveringsobjekt i en vacker småstad vid vattnet. Ett underbart hus från 1936 som jag höggravid började att måla och fixa. Dotterns första år renoverade min man mycket och vi oroade oss både för ekonomi och renovering. Dessutom hade vi ju nu en trotsig 3åring också....

Vi har fortsatt renovering och jag inser att vi aldrig kommer bli färdiga med huset. Istället måste vi försöka att leva i nuet, vara nöjda med det vi har och se det vackra ( för vackert är det!) Men oj då svårt jag har för att gå förbi de där avskavda listerna utan att störa mig!

Lycka är inte att allt är perfekt - lycka är att se bortom bristerna.

Men barn är det bästa jag vet och jag ( och min man) kan inte riktigt tänka att vi aldrig mer skulle få ett litet knyte i famnen. Men vågar vi? Vi har ju två fantastiska friska barn, bra ekonomi och en väldigt väl fungerande tillvaro....

Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad vi ska göra.... Jag vill gärna uppleva den där rofyllda småbarnsperioden igen. Men frågan är om jag klarar att vara nöjd med huset utan att ta fram hammare och pensel

[/quote]

[quote=74852646][quote-nick]CatarinaOGP skrev 2015-02-13 20:17:30 följande:[/quote-nick]

Elin! Jag har ocksâ tãnkt i de banorna! Vi bor i Lissabon, bodde i en jãttefin men icke barnvãnlig lãgenhet nãr ettan fõddes oktober 2010. Flyttade till stõrre och med bãttre planlõsning fõr ett âr sen, dâ hade vi redan en till pojke som fõddes november 2012. Har fixat och fixat men det blir ju aldrig helt fãrdigt...

2010, nãr jag fortfarande var gravid, kõpte vi en gârd med en massa ruiner i sõdra Portugal och har õppnat men hâller fortfarande pâ att fãrdigstãlla en sorts Bed&Breakfast. Har dessutom inte avslutat min hõgskoleingejõrsutbilning pâ KTH... Mycket jobb och visst kan ett till barn stãlla till det... jag tãnker dock ibland att om allt materiellt fõrsvinner sâ ãr ju familjen det som finns kvar! Alla dessa underbara relationer! Fõr varje barn sâ vãxer hjãrtat och vem vill inte ha ett enormt hjãrta? ;)

Vad det gãller ert renoveringsprojekt sâ kan du kanske se det som ett livsprojekt eller en sorts hobby? Istãllet fõr ett mâste? Jag tror aldrig att man blir riktigt fãrdig med ett hem, vi boar liksom in oss i omgângar och ãndrar och hâller pâ. Tycker det ãr ok och ganska trevligt!

[/

Jo, du har helt rätt! Men det är svårt att inte se bristerna. Jag blir dock bättre på det tycker jag ???? vill bara verkligen kunna njuta av en trea. Ser också fram emot att ta lite mer glapp mellan barnen. Nu är de två största blöjfria, sover hela nätterna och behöver inte så mycket passande.