TVILLING Abort 12+5

stort tack för nr, tankar o inlägg. vad som än händer!

Jag tror att du innerst inne vill behålla- annars hade du inte sökt hjälp och råd i ett forum.... Man klarar mer än man tror- tänk vad mycket glädje och kärlek ditt nuvarande barn har gett dig (det kan dina tvillingar också ge dig)...tänk om han/hon fick växa upp med syskon..det är en trygghet i livet!

Ställ in dig på att det kan bli tufft- men ändra inställningen om att det är omöjligt eller att du inte räcker till,.för det gör du! Tror du är en stark kvinna! Det finns hjälp att få!

Min mamma var ensam med tre barn..och vet du, sen träffade hon mannen i sitt liv som älskade henne överallt annat och fick hennes barn på köpet...sen fick dom ytterligare fler barn tillsammans och fortfarande är dom gifta!

Du måste våga tänka positivt och knäpp händerna och be för ditt och dina barns liv! Du ska se att det kommer lösa sig...

Inget är omöjligt även om det ibland kan vara väldigt obekvämt....

sant, har liknande tankar - det ÄR hemskt. och för mig är det inte foster och embryon jag tar bort utan just det: barn, människor. Jag säger inte att det ÄR så, men att det känns så för mig. Samma med mitt första barn, sekunden jag kände till graviditeten så var hen ett barn för mig - struntade fullständigt i att det inte kallas barn...
men att gå från det till att behålla trots enorma risker (det är inte bara det fysiska jag tänker på), jag kan inte...
Tack för ditt inlägg.

ja, börjar också tro det, alltså att jag eg. vill. men jag är fruktansvärt rädd för det okända, och vet hur tufft "det kända" är. men men men - herregud som jag låter.

jag är stark, som en oxe, får alltid höra det, men vill inte leva mitt liv på knäna bara för att inte dö, för att andas en dag till. vill njuta, träffa någon, gå på bio iaf ngn gång/år, åka på en resa! så klart är inget av det där mer värt än två liv, det är bara min rädsla igen. Att det blir obekvämt är ju ingen anledning för abort, det vet jag. Det är värre än så dock. 39 år ensam med 3 barn, jisses.

Tack snälla för att du berättade om din mamma, hon verkar vara en helt otrolig kvinna och jag blir glad över att det kan gå så, också.

Hur går det TS?Har du bestämt dig.

Hur har det gått?

Jag undrar med?

Hej alla, lovar att uppdatera hur jag gör.
i dagsläget så velar jag fortfarande, somnar tryggt med att "jag gör abort", vaknar med "nej, det går inte", vid lunch har jag bestämt mig och bokar in aborten, på em ringer jag och avbokar...
Det är självplågeri av vidrigaste slaget. Vare sig man är för/emot så hör man ju, det här är inte ett liv. Måste bestämma mig och satsa på något, annars kommer jag inte att klara mig.
Ska tillägga också att jag varje dag, i mitt arbete, möter sjuka flerbördsbarn. Det är ofattbart tungt. Jag sitter där och lyssnar på dessa föräldrar som berättar om barnen, träffar barnen med flertal svårigheter, försöker hjälpa men får bara mer o mer panik.

För mig finns i princip bara sjuka barn, i synnerhet om de är flerbörds, och jag känner mig så lyckligt lottad att mitt barn är friskt (inga psykiska/neurologiska problem osv.). Räds och är övertygad om att jag nu kommer att straffas för att jag får 2 vid 39 års ålder.
Ja, som sagt, jag snurrar på i självplågeri.
Gonatt på er.

Hej TS!

Jag har aborterat tvillingar som tyvärr hade dött i magen runt v 13. Det var alltså ett MA och inget jag valt själv men själva förfarandet är detsamma.

Jag fick först ta tabletter och fostren stöttes ut efter någon timme. Moderkakorna kom däremot inte av sig själv och jag tappade så mycket blod så jag skrapades för att få ut moderkakorna också.

Fick åka hem samma kväll.

Nej, tack och lov slapp jag eftersom jag fick missfall. Jag hade i alla fall inte kunnat ta emot ett barn till då. Såhär i efterhand inser jag att det hade varit total katastrof för mitt yngsta barn att få ett syskon. Jag tänkte mest på att jag själv bara inte skulle orka och det hade jag nog inte heller. Det var nog tufft som det var..