Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Har också fått höra att jag är envis och inte är den som ger upp. Men som sagt är det väldigt mycket motgångar att kämpa mot och jag blir helt slutkörd av detta.

Är dock övertygad om att jag hade funkat alldeles utmärkt förr i tiden, som hemmafru. Jag är bra på att sköta mitt hem och sådant. För min del är det nästan lite synd att samhället ser ut som det gör. Alltså jag förstår ju varför man bör jobba och jag önskar verkligen att jag kunde få det att funka för mig, jag skulle älska det.

Nej det är inte för sent. Däremot är det viktigt att du får en riktig diagnos på varför du är så trött och har värk.
Det kan ju vara så att du har en kronisk sjukdom som gör att du aldrig kommer att bli frisk.
Och att då ta den lilla energi som du nu har till att försöka bli frisk istället för att acceptera din sjukdom gör att du aldrig kommer vidare.
Du står och stampar på samma ställe helt enkelt. Med orealistiska mål. 
Jag förstår dig. Är själv sjuk. Har me/cfs och fibromylgi.
Mitt råd till dig är att ta en dag i taget. Försöka se till att njuta av det lilla i tillvaron. Du har en man som du har ett bra förhållande med. Fokusera på er relation. Kanske kan ni gå vidare. Och kanske kan du flytta till hans stad? Du har egentligen inget att förlora. 

Det är just dessa sjukdomar jag ska utredas för!

Skulle du kunna berätta lite om hur det är för dig? Kan du jobba?

Min partner ska flytta till min stad om några månader när hans projekt löpt ut, sen är tanken att han ska skaffa en lägenhet här som även jag får bor i med honom.

Men vad bra. Där har du något att se fram emot. att ni har pratat om att bli sambos.

Jag vill egentligen inte berätta så mycket här men jag jobbar 50%. Är sjukskriven 50%.
Är tyvärr rätt så ofta helt sjukskriven när jag inte alls orkar upp ur sängen. Har ett jobb jag tycker mycket om. Just nu väntar jag på besked om sjukersättning 50%.
Egentligen skulle jag nog ansökt om hel sjukersättning. Det tyckte de på utredningen som jag har gjort. Då jag är sängliggande mest hela tiden.
Men är inte beredd att ta det steget än. Har en sambo och en son.

Har du läst min tråd? www.familjeliv.se/forum/thread/74664239-varldens-mest-misslyckade-30-aring Låter ju identiskt med det du beskriver. Fick en del kloka inputs i den tråden. Det känns faktiskt redan lite bättre.

Nu tänkte jag kommentera ditt fall.

Jobb: Vad är din högsta utbildning? Vad skulle du kunna tänka dig att arbeta inom? Med tanke på din ADD och (gissar jag) psykiska skörhet måste du väl inte jobba heltid på stört utan trappa upp dig långsamt när det väl är dags att söka något. Att sakna arbetslivserfarenhet ser väl tråkigt ut på CV:t men du har ju varit sjuk så det beror ju inte på lättja direkt. När du väl får in en fot så är det nog inga problem. Du verkar som en bra tjej.

Barn: Du och din kille är båda överens om att ni vill ha barn. Det är viktigt med både ekonomisk och psykisk stabil miljö för ett barn så det måste ni naturligtvis prioritera först och främst, något som inte nödvändigtvis behöver ta 10 år men du kanske borde träffa någon att prata med om du inte gör det redan. Jag vet inte hur fertiliteten ser ut hos dig men i min familj så har den fungerat obehindrat en bra bit upp i 40-årsåldern.

Bostad: Flytta ihop med killen - löst!

Körkort: Finns ingen övre åldersgräns, går att fixa när som helst i livet. Syrran var 40 när hon tog sitt.

Lycka till! Jag tror på dig.

Jag har studerat ca 8 år på universitet men har ingen examen inom något eller fil.kand. Har helt enkelt inte klarat av att ta alla poäng som krävdes och jag försökte även ta dem i efterhand, men misslyckades även då. Vilket är synd eftersom jag inte är en praktiskt lagd person utan en som skulle passa bäst på kontor och inte i en för social miljö heller. Tyvärr kan jag nog säga att det jag skulle funka bäst som personlighetsmässigt inte går hand i hand med mina svårigheter att koncentrera mig idag. Jag vet inte heller hur det ska funka när jag måste vila/sova en stund ungefär var fjärde-femte timme.

Jag har tagit en massa prover på hormoner för att utesluta såna sjukdomar och fått veta att jag nog är fertil till max 39 års ålder vilket är lite under det normala men ändå relativt normalt enligt läkaren. Dvs tre år till.

Saken är att jag har praktiserat på olika företag förut och de har ju gillat mig som person men ansett att jag varit "för sjuk" för att klara av arbetet. Det har också visst sig på hög sjukfrånvaro.

Som regel har det sett ut såhär att jag har praktiserat kanske max 50% och sen sjukskrivit mig hälften av detta ungefär. Efter några månader på samma ställe så har jag bränt ut mig fullständigt och kollapsat, dvs rasat i vikt (vikt på 44 kg till 174 cm sist), svår värk, ingen sömn om nätterna trots starka sömntabletter, inte hållbart... Blir då inlagd ett tag, sen heltidssjukskriven. Sen tillbaka till praktik och samma sak igen... Det upprepar sig.

Det kunde varit jag som skrivit det där. Kollat sköldkörteln med då, antar jag? Jag har det sista halvåret (den period jag jobbat längst i sträck någonsin) drabbats av svår sömnlöshet, håravfall och panikångest. Kände mig totalt sönderstressad och sjukskrev mig på 100 % inte långt senare. Hamnar alltid i det här läget då jag jobbat en tid. Sover ok nu men återgår jag till arbetet efter bara några veckors sjukskrivning så lär jag väl hamna där om inte förr så senare, igen. Man avundas ju andra människor som har tusen

Har också hoppat av och på studier genom livet. Tre gymnasium och en folkhögskola, fem grundskolor dessförinnan... Du lär ju klarat gymnasiet i alla fall om du läser på universitet? Jag kom in på ett lärosäte 2008 och har klarat en del poäng sedan dess, men även hunnit med två avhopp och ett dussintal misslyckade tentor. Du skulle behöva hitta en studieteknik som anpassas efter dina förutsättningar, brister och svagheter. Kanske syokonsulenten kan vara till hjälp?

Jag tycker, sett till att åldern ligger dig lite i fatet, att du ska kasta alla eventuella preventivmedel och köra på. Varför inte? Ni får sköta det praktiska med ekonomi etc pö om pö förutsatt att du inte hinner ordna upp en sysselsättning eller stabil inkomst fram tills en eventuell graviditet. Killen din har ju dessutom redan jobb som det verkar. Dock undrar jag om du är 100 % säker på att du vill ha barn eller bara känner dig stressad enkom för att du uppnått en viss ålder? Vill du detta av hela ditt hjärta måste du nog lite ställa in dig på att ett barn kan vara väldigt kravfyllt. Barn för mig är synonymt med stressiga situationer som ibland kräver noggrann planering. Tålamod och ork är viktigt, det säger jag som f.d. barnskötare utan att för den sakens skull ha erfarenhet av egna barn.

Det föll bort lite text. "Tusen bollar i luften utan att aldrig hamna ens i närheten av utmattningsdepression heter", skulle det stå. Vi människor har helt enkelt väldigt olika stressnivå och psykisk uthållighet.

Sköldkörtelvärdena har varit bra varje gång de kollat dem.

Jag klarade gymnasiet bra med höga betyg tack vare hemundervisning som mina föräldrar betalade. I skolan lärde jag mig ingenting alls. Sen när jag skulle klara studierna själv så funkade det inte längre. På den tiden hade jag visserligen koncentrationsproblem som var relaterade till min ADD, visserligen rätt grava men ändå inte som idag när jag inte ens kan se en film eller läsa en bok. Jag har försökt plugga körkortsteori men ingenting fastnar, jag känner mig fullständigt senil och är asförbannad på mig själv för att jag inte klarar av att lära mig nya saker längre...!

Jag är helt säker på att jag vill ha barn, men bara ett. Barn är jag säker på att jag skulle klara, för det är inte den typen av saker jag stressar upp mig över. Jag har hundar och det funkar utmärkt för mig, de får mig att må bättre. Nu jämför jag inte barn med hund iofs... Det jag kan tänka mig att jag inte skulle klara av när det gäller ett barn är när man måste ha hand om läxläsningen, men där skulle andra sidan min partner kunna bidra. Vad gäller sömnen så sover jag idag sämre än en spädbarnsförälder med väldigt täta uppvaknanden (har konstaterats vid utredning), så jag tror ju knappast att det skulle innebära nån skillnad så. Problemen uppstår snarare när jag ska kunna prestera jobb utan fungerande minne eller koncentration och måste anpassa mig efter arbetsplatsens regler för allt.

Min partner har jobb och har en lön som mer än väl täcker upp för oss båda om så skulle vara. Så rent ekonomiskt skulle det inte vara några problem alls. Men det känns ändå dumt att helt förlita sig på sin partner...

Orkade inte läsa hela tråden.

Det är verkligen inte för sent. Du är ju ung. Precis i den åldern när man nått insikter som man inte haft innan. Kör hårt. Vill du så kan du.