Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Inget unikt i att inte antidepressiv medicinering hjälper. Delar den erfarenheten själv samt har haft preparat som krävs speciallicens för att skriva från socialstyrelsen och dessutom testat ECT. Inget hjälper! Och det är inte på nåt sätt unikt när man diskuterat med en psykiatriker men inte så populärt att skriva om i kvällspressen.

Jag lider precis som TS av utmattning bl.a.

TS! Nedvärdera inte dig själv. Du har avklarat gymnasiet och kämpat oerhört under ditt liv utifrån din beskrivning. Försök minska på det i tillvaron som äter upp din kraft och energi så att du kommer ur den onda cirkeln. Eller i alla fall inte förvärrar den. Om du inte har problem med att få sjukpenning, sjukersättning eller  liknande , dvs pengar att överleva på så tycker jag du ska acceptera att du i nuläget behöver fokusera dina krafter på att må bättre fysiskt och psykiskt istället för att tänka på arbetsmarknaden. Du riskerar annars att må allt sämre. En del av det du beskriver är utmattningssymtom. Du kan inte piska dig själv frisk!

Det enda som egentligen är bråttom för dig är att skaffa barn och även det går att vänta med något år eller två, sedan börjar det bli lite bråttom. Resten av sakerna hinner du med. Vad är det du har pluggat till tidigare och vad vill du jobba som? Tänk realistiskt och inte typ något som är supertungt för även om du blir friskare så är nog din fysiska hälsa alltid något som kommer att vara en svaghet hos dig, så bäst att inte utsätta den för mer krav än som behövs.

Inget unikt i att inte antidepressiv medicinering hjälper. Delar den erfarenheten själv samt har haft preparat som krävs speciallicens för att skriva från socialstyrelsen och dessutom testat ECT. Inget hjälper! Och det är inte på nåt sätt unikt när man diskuterat med en psykiatriker men inte så populärt att skriva om i kvällspressen.

Jag lider precis som TS av utmattning bl.a.

TS! Nedvärdera inte dig själv. Du har avklarat gymnasiet och kämpat oerhört under ditt liv utifrån din beskrivning. Försök minska på det i tillvaron som äter upp din kraft och energi så att du kommer ur den onda cirkeln. Eller i alla fall inte förvärrar den. Om du inte har problem med att få sjukpenning, sjukersättning eller  liknande , dvs pengar att överleva på så tycker jag du ska acceptera att du i nuläget behöver fokusera dina krafter på att må bättre fysiskt och psykiskt istället för att tänka på arbetsmarknaden. Du riskerar annars att må allt sämre. En del av det du beskriver är utmattningssymtom. Du kan inte piska dig själv frisk!

Sen ts är det enorm skillnad i att snylta sig på andra och att ha som du en vilja till annan och resonera kring det. Det man ofta läser och själv har fördömt är dom som inte har andra ambitioner i livet än tv-spel och låter den andra ta lotten på försörjning och samtidigt håller hela hushållet under sina vingar. Huvudsaken är att man vill något, bara det är en drivande sak och ett tecken på att man är påväg någonstans och har ett driv, så jag likställer absolut inte dig med genuina latmaskar/snyltare för det stämmer inte in alls i den bilden jag får av dig... Hoppas det är till någon tröst.

Tyvärr får jag ingen sjukersättning då jag saknar relevant diagnos utan är förpassad till socialtjänstens försörjningsstöd sedan länge - ytterligare en stressfaktor i sammanhanget. Det är även de som piskat ut mig på praktikplatser trots att jag haft sjukskrivning och dessutom blivit allt sämre av att praktisera. Så under de här månaderna mellan praktikperioderna efter vilka jag kollapsat fullständigt så kan jag inte slappna av eller få ro, för jag har denna myndighet hängande över mig och har ingen aning om ifall jag ens får några pengar nästa månad.

Om jag skulle flytta ihop med min partner så småningom, vilket vi båda vill, så står jag där helt utan pengar. Ingen ersättning någonstans ifrån. Så det känns som att jobba är enda vägen... Men jag vet inte hur det ska gå! Är samtidigt rädd för att bli ännu sämre om jag pressar mig ännu en gång. Jag blir så frustrerad över att jag funkar så dåligt, ibland får jag sån lust att banka huvudet mot väggen i ren frustration och ilska över att jag inte kommer ihåg de enklaste saker eller kan läsa tidningen.

Jag har förresten hört samma sak från mina läkare som du skriver här, att antidepressiv medicinering inte är något mirakelmedel som hjälper på alla. Även jag har blivit rekommenderad ECT, men jag vågade inte med anledning av minnet och hur det är nu. Jag skulle inte klara av att det blev ännu sämre; vågar inte riskera något.

Förutom boendestöd finns det Personligt ombud. Känner du till det? Varit mig till stor hjälp!

Jag har aldrig hört om någon där ECT har hjälpt mot utmattning. Någon som gjort det?