Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Men dåså, om din man absolut vill ha barn med dig, får han ju se till att det funkar och försörja er och du kan vara hemmafru.

Dom här medicinerna, gäller det ADD-medicin o antidepressiva? Sen antar jag att du vet att kommunerna har särskilda enheter för människor med såna här funktionshinder. Har du nån kontakt med dom?

Ja, precis. Har testat mängder med antidepp och tre olika mediciner mot min ADD. De sista har jag fått svåra biverkningar av och var då tvungen att sluta med dem (fick bland annat högt blodtryck, hjärtklappning, huvudvärk, viktnedgång, ökad ångest, håravfall, skakningar, att jag måste springa på toa hela tiden). Antidepp tycker jag inte har hjälpt alls, men det förklarade då läkaren för mig efter att jag testat otroligt många sorter genom åren och i olika kombinationer och doser att alla får tydligen inte effekt.

Jag tror dock inte att jag är deprimerad primärt utan mer som ett resultat av att jag sitter med bojor och inte kan leva det liv jag önskar leva. Jag vill ha pengar, kunna resa, skaffa familj, bostad och ha ork till en massa saker. Nu klarar jag mig ganska bra som heltidssjukskriven eftersom jag hittat metoder för att hushålla med energin, men så snart jag ska in på en praktikplats och förhålla mig till arbetsplatsens tider och annat så går det utför igen. Det gör att jag känner denna värdelöshetskänsla, för jag vet ju att jag blir bedömd som person utifrån vad jag presterar och att majoriteten i detta land anser att jag inte förtjänar varken kärlek, kläder eller egen bostad för att jag inte lyckas dra in pengarna till det. Att jag är en omtänksam och kärleksfull person spelar liksom ingen roll då. Det är iaf så det känns.

Om du menar boendestödjare så har jag kontakt med en sån, ja.

Om jag ska vara helt ärlig nu så tycker jag det låter konstigt att absolut ingen av de antidepressiva har hjälpt, så många som det finns att välja på idag. Biverkningar? Hur länge provade du dom vardera? Säkert att du inte slarvade med dom? För då är det ju klart att dom inte hjälper. Själv har jag också provat mig igenom en massa antidepressiva. 1-4 månader vardera höll jag ut med biverkningar innan jag gav upp, o den jag sen hittade som var rätt håller jag mig till stenhårt nu.

För egen del känner jag som du i resten, att man blir deppad för det liv man inte har möjlighet att leva. Men men, det är bara att göra det bästa av det tänker jag.

Men tror du på allvar att majoriteten i landet inte anser du förtjänar kärlek osv för att du inte har ett jobb?

Jag började testa antidepp från att jag var 18 och har ätit olika sorter sen dess. Det kanske låter konstigt att inga funkat på mig, men så är det. Jag hade inte så mycket biverkningar av dem heller iofs. Åt dem under längre perioder om flera månader vardera, allt enligt läkarordinationen.

Eller vänta nu... En sort fungerade lite på mig, minns dock inte namnet på den nu. Men den var en sån som många går upp väldigt i vikt av, så den triggade igång min gamla anorexi istället och jag vågade knappt äta pga det. Så läkaren satte ut den. Hittade nu vad den hette efter lite googling... Mirtazapin.

Kanske har jag fel, men när jag ser folk skriva på detta forum om att man ska dumpa en partner som inte bidrar tillräckligt ekonomiskt och så vidare så förlorar jag hoppet lite. Jag tycker det verkar som att väldigt många har en bild av att man först ska skaffa sig jobb innan man kan skaffa annat. Och när det inte går så får man liksom stå där utan allt.

Strunta i andras föreställningar om hur man ska leva sitt liv, kör ditt race istället. Jag har varit "hemmafru" (ogift men blivit försörjd av en sambo) vilket passade vår situation bra där och då. Jag fixade av olika skäl inte att jobba och vi kunde leva på min partners lön istället, åtminstone ett tag. Som sjukskriven får du väl ersättning oavsett? Jag har i perioder stått helt utan inkomst.

Sen ts är det enorm skillnad i att snylta sig på andra och att ha som du en vilja till annan och resonera kring det. Det man ofta läser och själv har fördömt är dom som inte har andra ambitioner i livet än tv-spel och låter den andra ta lotten på försörjning och samtidigt håller hela hushållet under sina vingar. Huvudsaken är att man vill något, bara det är en drivande sak och ett tecken på att man är påväg någonstans och har ett driv, så jag likställer absolut inte dig med genuina latmaskar/snyltare för det stämmer inte in alls i den bilden jag får av dig... Hoppas det är till någon tröst.

Jag tror att du skulle behöva terapi, av en riktigt duktig psykoterapeut.

Det enda som egentligen är bråttom för dig är att skaffa barn och även det går att vänta med något år eller två, sedan börjar det bli lite bråttom. Resten av sakerna hinner du med. Vad är det du har pluggat till tidigare och vad vill du jobba som? Tänk realistiskt och inte typ något som är supertungt för även om du blir friskare så är nog din fysiska hälsa alltid något som kommer att vara en svaghet hos dig, så bäst att inte utsätta den för mer krav än som behövs.

Inget unikt i att inte antidepressiv medicinering hjälper. Delar den erfarenheten själv samt har haft preparat som krävs speciallicens för att skriva från socialstyrelsen och dessutom testat ECT. Inget hjälper! Och det är inte på nåt sätt unikt när man diskuterat med en psykiatriker men inte så populärt att skriva om i kvällspressen.

Jag lider precis som TS av utmattning bl.a.

TS! Nedvärdera inte dig själv. Du har avklarat gymnasiet och kämpat oerhört under ditt liv utifrån din beskrivning. Försök minska på det i tillvaron som äter upp din kraft och energi så att du kommer ur den onda cirkeln. Eller i alla fall inte förvärrar den. Om du inte har problem med att få sjukpenning, sjukersättning eller  liknande , dvs pengar att överleva på så tycker jag du ska acceptera att du i nuläget behöver fokusera dina krafter på att må bättre fysiskt och psykiskt istället för att tänka på arbetsmarknaden. Du riskerar annars att må allt sämre. En del av det du beskriver är utmattningssymtom. Du kan inte piska dig själv frisk!