Min fru blir arg för allt jag gör

Återigen, frågar hon dig nånsin om hur du vill ha det? 

Nej

I vilken ålder är ni o hur länge har ni varit gifta? När jag läser hur ni lever är nog min första tanke att VARFÖR vill man fortsätta i ett sådant förhållande? vinner det lilla goda över dagens hel...stimmar? eller vågar inte männen idag ta steget o säga "nu skiter vi i dethär o skiljer oss"? Kanske det är det som skulle behövas för att hon ska verkligen inse vad hon vill o känner? Kanske det är så, att en separation är det rätta? man har bara ett liv o har rätt att må bra i det o leva, andas, tala, utan att i sitt eget hem 24h tassa på tå för någon som kan få ett utbortt om du nyser fel ex...värt o tänka på.

kan det vara att det är väldigt jobbigt för henne med den cancersjuka mamman?

Jaha, då har du ju en del av svaret där. Tyvärr. Men vad vet jag, du kanske finner det tryggt i att vara med en som är som hon.

Nej, annars hade han inte skrivit om det på FM. Han behöver råd om bl.a eventuella åtgärder, osv. Idiot.

Det låter som att ni behöver sätta er ner och diskutera hur ni vill ha era liv. Försök komma till och se er som ett team, det kan vara en bra synvinkel att börja på. Jag önskar er all lycka jag kan önska. Sköt om er!

Okej, då kan du ju själv tipsa om vad han ska göra då:)?

Låter lite knepigt vad hon  vill, kan inte vara övergångsåldern?

Jag tycker att du ska åka bort ensam några dagar o låta henne fundera på vad hon vill. Det kan vara en bra ide för dej också att fundera på vad som hänt o händer.

Verkar som din fru har mycket inombords som måste ut hos en egen terapeut då kommer hon inte ha behov av att hela tiden gå runt och vara så arg. Sen är det bra att ni går i terapi men hon behöver även jobba med sig själv. Finns ett bra test du kan göra www.lovetestnow.com

Hur gick det för dig? Håller ni ihop? Jag känner igen mycket, det har lett till skilsmässa...

Dessvärre så räknar kvinnor väldigt ofta värden i hur ofta man drar fram dammsugaren, allt det andra du gör "räknas" inte.

Varit i samma sits, levde med en surkärring i allt för många år. Antingen så får du ställa ett ultimatum att hon får f*n ändra på sig, går inte det så får du lämna henne, eller ta en paus. Du måste visa att du menar allvar. Mår hon inte bra, fine... men hon kan inte ta ut det på dig varje dag för det, blir knappast bättre av det.

Av det du skriver så tror jag knappast att detta kommer lösa sig, om inte hon verkligen tar tag i sitt liv och gör något åt det. 

Huvudet på spiken!

Det är precis så man ska tänka när man hamnar i dessa situationer. Ska man tassa på tårna 24/7?

Bara att säga till henne, jag orkar inte med dig och ditt jävla tjat. Jag vill skiljas!

Fundera själv, skulle du klara av att ha det såhär i 3 år till? Ständiga utbrott över ingenting.

Så det berättigar hennes beteende mot TS? 

Om man är sjuk, mår dåligt, någon i ens närhet är sjuk etc etc. Ska man då som partner låta sig sparkas på? Eller ska man förklara att vi ska klara av detta tillsammans, men det hjälper inte att du skäller på mig för ingenting varje dag.

Finns inget försvar för att den andre ska få behandla den andre illa dagarna ut...

Undrar hur det har gått.

Känner igen mig i det där.

Händer återupprepade tillfällen att jag får skäll för att jobba för mycket samtidigt som jag är hemma för mycket samtidigt som jag får utskällningar för att nysa för högt att jag använder bilen för ofta sedan jag fått tillbaka körkortet, att jag kör vårdslöst (vilket jag absolut inte gör då jag följer alla rådande trafikregler och lagar). Min fru kan också bli förbannad för att jag har ett jobb men inte hon då jag har jobbet hon allra helst ville ha. Och jag har försökt sagt att om hon nu vill ha jobbet så räcker det inte med att bara sitta hemma och hänga utan att hon faktiskt måste ut och agera och göra något åt situationen själv. På senare tid har hon även börjat ljuga om hennes välmående då hon säger sig vara trött på folk som tycker synd om henne pga hennes sjukdomstillstånd som gör det svårt för henne att ta vilka jobb som helst. Har påpekat för henne att om hon säger att hon mår bra och att hon inte har ont och att medicinerna fungerar så är det ju klart man tror på det. Men att hon då också får räkna med att när man tror att hon mår bra också skall klara av att göra mer. Hade hon istället sagt som det var att hon i själva verket inte mår så bra och att hon har ont så hade jag inte sagt åt henne att jobba för att få jobbet hon allra helst vill ha.

Och hon säger att det finns massor med saker som hon inte vågar säga till mig för att hon tror sig veta att jag då kommer bli så förbannad på henne att jag aldrig mer kommer vilja veta av henne. Att det finns så mycket saker hos mig som hon stör sig på men som hon känner att hon inte kan säga.

Hon blir sur över att jag inte orkar laga mat efter att ha jobbat fram till sent på kvällen och jag önskar att hon kunde vara självständig nog att kunna laga mat till sig själv då jag inte är hemma men hon har ingen som helst vilja att lära sig för att hon redan bestämt sig för att hon inte kan.

Hon säger att hon tänker anmäla mig för bilstöld om jag tar bilen fler gånger. Och jag säger att jag tänker inte röra den där jävla bilen fler gånger men då ändrar hon sig direkt o säger att det skall jag inte behöva.

Och hon skyller på mig så fort det uppstår fel, det är aldrig hon som gör fel trots hur hårt jag än försöker.

Och jag är ingen toffel som finner mig i att bli illa behandlad utan ger tillbaka av samma mynt.

Och när det väl blåser upp till bråk så blir det aldrig små bråk utan de där vi båda kan vräka ur oss riktigt otrevliga saker till varandra.

Jag vill inget hellre än att hon skall må bra, men vet snart inte vad jag skall göra längre för hur jag än försöker så verkar det bli fel.

Alla borde läsa om covert/vunerable Narcissism i denna tråd...

Bara läst ta mej låter ändå som att hon tar mest ansvar över de dagliga uppgifterna? Kan du fråga vad hon önskar hjälp med? Hade älskat om min sambo gjort de. De är inte det jobbigaste som är det jobbigaste, i vårt fall hade det hjälpt om han kunde Kata katterna varje dag för jag känner en stress över det, medan jag i gengäld skulle damsuga jämnt för jag inte tycker det är jobbigt

Är mamman väldigt sjuk? Min man var ett helvete att leva med under det året hans mamma dog. Hon dog i cancer och det tog ungefär ett år från att hon fick diagnosen. Jag satte en hemlig deadline att jag skulle vänta ut honom ett år till efter att hon gått bort. Blev det inte bättre sen skulle jag lämna. Det blev bättre, det tog honom totalt nästan två år av att vara ett surmulet åskmoln men sen lättade det. Idag är jag glad att jag stod ut. Vi har varit ett par i 25 år och de flesta har varit väldigt bra. Det är inte helt lätt att hitta någon man älskar och trivs med, för mig var det väl investerad tid att stå ut medan han sörjde.

Det är svårt att förlora sin mamma, det tar tid att komma över för många.

Varför drar man fram så gamla trådar..?