Mina barn har alltid hört av sig innan de kommit hem till mig på sina pappaveckor. Utan att bli det minsta traumatiserade av det.
De har bara lärt sig att man har en kommunikation med dem vars liv deras beslut påverkar.
Det är upp till varje familj att själva bestämma hur det ska fungera vid växelvis boende. Det som fungerar för mig kanske inte alls fungerar för dig.
Jag skulle aldrig drömma om att diktera för dig hur det "ska" vara utifrån mina preferenser.
Att alltid vara välkommen är inte samma sak som att inte behöva kommunicera sina planer.
Jag tror många som kategoriskt blandar ihop kärnfamiljsliv och nyfamiljsliv inte har den blekaste om hur det fungerar när man har barn som bor växelvis. Det är en annan vardag vi vv-föräldrar har. Och innan man har levt i den så är det svårt att förstå hur den fungerar, och hur olika den är kärnfamiljslivet. Det går inte att jämföra med barn som bara har ett hem till exempel.
För oss skiljer det sig massor.
Vi har inte mat hemma för fem de veckor vi är barnfria. Vi har inte ens livsmedel de kan äta, med anledning av diverse allergier.
Vi jobbar och tränar mer våra barnfria veckor.
Vi lägger mer tid på vår vuxenrelation.
Vi lägger mer tid på att träffa våra barnfria vänner.
Vi är hemma extremt mycket mindre.
Alla barnen är alltid välkomna hem. Även på pappa/mammas veckor.
Men, de får kommunicera med dem deras ändrade planer berör.
Vill de äta middag hemma hos mig så ska det vara förankrat hos deras pappa så inte han står där med en färdiglagad middag och inga ungar. Ska de sova hos pappa så är det dit de åker efter festen, om de inte har kommit överens med oss om något annat innan.
Och på alla år vi har haft vv, så har detta aldrig skapat något som helst problem.
För alla inblandade har samma inställning. Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.
Ingen aning om de är motsatsen. Jag uttalar mig inte om andras barn, eller ifrågasätter andras livsval, jag berättar hur det är för oss och hur vi och våra barn resonerar kring det här. Det finns inga fixa mallar för hur alla familjer skall fungera, och det här är det sätt som fungerar för oss. Jag lägger ingen värdering i det. Fungerar det för er att alltid handla hem mat för fem i stället för två så är ju det jättebra för er - för oss hade det inte funkat då vi hade fått slänga alldeles för mycket frukt och grönt till exempel som inte klarar sig i flera veckor.
Nej, du skrev:
"Hehe. Så du tror att till exempel våra barn är motsatsen till allt det här du skriver här:" och så citerade du mig.
Jag har alltså inte uttalat mig om andras barn, du frågade mig om jag trodde andras barn var olika mina varvid jag svarade att jag inte uttalar mig om andras barn. Vilket jag heller inte har gjort.
Skillnaden där är nog att vi veckohandlar för att slippa småhandla varje dag. Vi bor också mitt i stan, så avstånd till affärer är inte en faktor här heller. Sen att veckohandling funkar bäst för oss innebär inte att jag tror det funkar bäst för alla. Gemensamma måltider är till exempel jätteviktigt för oss och vi äter alltid middag tillsammans med alla barnen när de är här. Det är inte lika viktigt hos alla och då funkar det kanske bättre med att var och en lagar den mat de vill äta. Det finns lika många lösningar som det finns familjer.
TS - det som är problem för er är inte att andra har synpunkter på hur ni ska leva ert liv, utan att ni inte är överens inom familjen. Finns det någon lösning som du kan se där barnen har lite lösare umgänge än vad du egentligen är ok med, samtidigt som du får barnfri tid? Går det att hitta en kompromiss?
Det märkliga är att vi som enligt dig "smeker varandra medhårs" lyckas vara trevliga och förstående även mot er som tycker annorlunda. Det är inte vi som kommer med otrevliga kommentarer om att ni inte är sunda eller vettiga eller att det är synd om era barn.
Det verkar som om vi är några här som inser att alla familjer inte är likadana som våra och att det kan funka också. Och så är det en del då, som kallar alla som inte tycker lika som de som "inte kloka" eller att det "tyvärr inte skämtas" och att det är så fruktansvärt synd om barnen för att de måste höra av sig om de ändrar sina planer. Ni känns ganska trångsynta, och framförallt så verkar det som om era argument tryter ganska snabbt med tanke på hur snabbt ni blir otrevliga.
Min livssituation har fungerat i över tio år, så jag antar att det inte är mig du menar :) Och nu lyckades du med ytterligare ett personligt påhopp genom att anklaga mig för att inte vara en bra mamma till mina barn. Vilket var precis det jag menade med mitt inlägg ovan. Obegripligt att ni inte kan hålla en hövlig nivå utan att behöva kasta ur er otrevligheter.
Och sen får du jättegärna citera mig och visa var jag har varit otrevlig?