Skönt att höra att han ställer upp för sina barn!
Här har han har rätt och du har fel.
Väljer man en man med barn väljer man också barnen, det borde du tänkt på innan, passar det inte bör du flytta. End of story.
Fast man måste kunna få vara ifred också ibland? Speciellt om man har räknat med det för att barnen ska vara hos sin andra förälder. Speciellt om man lever med barn som inte är ens egna. Då kan man behöva ladda batterierna varannan vecka och bara vara vuxna hemma. Och sen nästa vecka så är man världens bästa bonusförälder som tar lika mycket ansvar för barnens välmående som deras föräldrar.
Och man stänger ju inte ute dem från sitt hem - de har två hem. Och ett hem är alltid öppet, det andra hemmet kan man behöva kommunicera med om man ändrar sina planer.
Det behöver inte vara så svart eller vitt. Det är klart att det låter hemskt att säga att man "stänger sina barn ute från sitt hem", men det är ju inte det man gör. De har två hem. Varav de alltid är välkomna i båda. Varannan vecka tar man för givet att barnen ska komma hem, precis som man gör med barn som alltid bor hemma. Varannan vecka tar man för givet att barnen är hos sin andra förälder och ändras dessa planer så hör man av sig. Det är oftast inte så traumatiskt som ni försöker få det att låta.
Problemet med att barnen är hos biosarna vv är att det blir en massa spring om man inte sätter upp regler. Det är inte bara bonusföräldrar som tycker det är jobbigt utan jag känner även bioföräldrar som kräver att barnen inte springer hur de vill.. Man kanske har planerat in barnfria veckan osv..
Jag är en styvmamma och jag hatar ordet. Styvmamma låter som en elak tant som man läser om i sagoböcker. Min killes ungar behöver ingen styvmamma heller, de har en alldeles riktig mamma som är en fantastisk mamma och människa. För ungarna är jag Ivonne, inte styyyyyyvmamma. Jag hjälper gärna till och stöttar så gott jag kan och får. Nu till saken! Om man inte kan finna sig i att ens partners barn tar plats ska man nog tänka över om man ska leva tillsammans. Min kille har sina ungar 14 dagar i månaden men det händer ibland att de tittar över ändå för de bor så nära. Jag tycker att de där spontanbesöken är roliga och jag ser ju hur glad min kille blir och det kan jag bara också bli glad för. Min kille är ju deras pappa! Ungarna kommer alltid först, det tycker jag är självklart men det beror kanske på att vi har lyckats skapa en bra balans i umgänget.
För varje sån här tråd blir jag bara än mer glad och tacksam över min bonuspappa. Han har aldrig förändras mig ute, aldrig gjort skillnad på mig och mina syskon, aldrig fått mig att känna mig ovälkommen, aldrig vänta mig ryggen - tvärtom har han funnits där för mig i både små och stora stunder, delat roliga stunder och sorgliga stunder, gett mig en sjujäkla bra uppfostran och varit en galet bra förebild.
Idag är han en grym morfar till mina barn. Och sen ett år tillbaka min adoptivpappa.
[quote=74873309][quote-nick]BioBonus skrev 2015-02-17 16:47:37 följande:[/quote-nick]
Och tänk - jag har aldrig känt mig oälskad av mina föräldrar, eller av min bonusmamma som är en fantastisk kvinna, trots att de ville vi skulle höra av oss när vi bodde växelvis om våra planer ändrades. Så olika det kan vara. Jag har alltid känt mig som en del av båda mina familjer, alltid känt mig välkommen och min bonusmamma är en galet bra extramormor åt mina barn.
Men passade det alltid att vi bara kom förbi? Nej, och det var helt ok för vi barn visste att det inte var för att vi var oälskade, utan att det helt enkelt fanns andra planer just den kvällen. Det behöver inte vara mer traumatiskt och komplicerat än så.
[/
Det är inte kärlek o välkomnande man ser i dessa trådar.
Att behöva fråga om man får komma hem, att inte få ha nyckel osv är helt galet för mig.
[quote=74873386][quote-nick]BioBonus skrev 2015-02-17 16:59:31 följande:[/quote-nick]
Jag tror du har fel. Jag tror man kan visa kärlek och välkomnande även om man lär barnen att kommunicera tex att de kommer hem när man tror att de ska vara hos sina andra förälder. Kärlek och hemkänsla ligger inte där. Inte för alla i alla fall. Du kan ju inte ta ifrån mig min känsla av kärlek och välkomnande bara för att du inte känner likadant? Eller hur?
Mina barn är alltid välkomna hem. Självklart. Men, det kan hända att det inte passar på den vecka de ska vara hos sin pappa. Älskar jag dem mindre för det? Galenskap - det är klart att jag inte gör. Är de mindre välkomna hem alla de dagar de passar? Självklart inte. Behöver de fråga om de "får" komma hem på den vecka som boendet är hos mig - det tror jag inte ens jag behöver förklara att de inte behöver. Blir de skadade för livet av att behöva föra en dialog med dem som deras beslut påverkar i vardagen - nej, det tror jag inte heller.
Det är inte ett så stort trauma som en del här vill få det att framstå. Som sagt - de får inte rödgråtna vända i dörren och sova i cykelskjulet och titta in genom fönstret när resten av familjen myser framför brasan...
[/
Har bara talatnutifrån mig och vad jag tycker.
Jag förstår inte hur man kan bara förälder bara på vissa dagar. För mig är det du skriver märkligt både ur barnperspektiv och föräldraperspektiv.
Eftersom jag pratar med mina barn närstan varje dag, så är det här aldrig något problem. Har de ändrat sina planer så kommer det fram i något av de samtal vi har om allt annat som händer i livet. Jag inser att det kanske är en skillnad. Vi har tät kontakt i vår familj. Vi delar stort och smått oavsett var barnen bor, så barnen är också med i vad som händer den vecka de inte är här.
Har man inte den vardagliga kontakten så känns kanske det här med att behöver stämma av som märkligt. Bara en tanke från min sida för att förstå varför en del tycker att ett telefonsamtal hem är så upprörande... Våra barn är ganska stora och ringer titt som tätt.
Har ingen sympati med TS. Du har valt att leva med en man med barn. Det kanske är du som ska flytta vv?
I sitt hem kan man ha regler osv. Bonusförälders åsikter räknas och respekteras, men du får inte bestämma hur mycket dom får vara hemma. Det är hans barn! Du försöker själv bli gravid men kan inte tänka dig in i situationen och vända på det, uppenbarligen. Tänk om ditt barn var tvungen att vara borta vv mot både din och barnets vilja, känns inte rätt va?!