Nattamning större barn

Åh, vad roligt och gulligt att det fungerade så för er haha!!!:) min är två om fem månader och det känns inte som att ham skulle kunna vara klar med nattamning då "redan".. Får se med tiden hur det blir! 1) han slutar självmant 2) blir gravid och kanske sinar mjölken 3) han blir såpass stor att vi kan prata oss ur det.. Vem vet!:P

har ammat mina fyra ( ammar fortfarande minstingen) och dom har själva först dragit ner på det för att sedan sluta själva

Yes, jag tror verkligen på den "metoden"!:) redan har sonen nästan bara kvar amningen på natten och ibland på dagen bara :) jag är inte sugen på att sluta ännu alls men skönt att känna ett lugn över det!:) det mesta kommer med tiden! Hittills är i alla fall det min erfarenhet :)

Värt att poängtera är ju att matbehovet på nätterna förvinner ju ganska tidigt så är det så att man fortsätter att amma på nätterna så är det ju ett behov man skapar som förälder och sen upprättahåller. Det är ju inte så att det på något vis är bra att de äter på nätterna. De blir knappast friskare eller starkare. Snarare är det ju så att det skapas massa konstiga behov för barnet att rycka och slita i tuttarna i tid och otid som redan nämnts.

Jag förstår inte riktigt hur du får ihop den informationen och vad du bygger det på.. Ditt inlägg innehåller många starka påståenden och jag tycker inte du verkar påläst i ämnet, är du det?:) Det verkar nästan som att du inte ens har lagt märke till vad andra i tråden skrivit om saken.. Och jag vill nämna att nattamning inte är samma sak som mat på natten:) Om du verkligen är intresserad av ämnet så läs gärna om det och leta upp många olika källor så det blir nyanserad och inte bara någons åsikt, om man nu ska barns människor för något man inte tror är bra så är det bra om man verkligen är insatt i ämnet!:)

Nä vi har ju bara sex barn så jag är troligen helt okunnig.......

Ammar fortfarande vår19-månaders, fri amning här med. Dock kommer jag att jobba natt en del i sommar så det blir jobbigt för oss båda, så vi sår se hur det blir. Hon bestämmer hur hon vill ha det :)

Vad härligt!!:) Jag får dock ännu svårare att få ihop hur du resonerar om du även har sex barn!:) Ett exempel är hur du säger att "är det så att man fortsätter amma på natten så är det ju ett behov man skapar" - om man helt enkelt bara följer barnets takt och önskan, hur kan man beskyllas för att skapa ett behov som redan finns starkt där?:) Och om det är viktigt för barnet att jag inte ammar det på natten efter en viss tid, hur är det meningen att man ska göra? Man kan välja mellan att tvinga barnet sluta ammas, gå genom fruktansvärda nätter med gråt, frustration, förvirring och lite sömn för att barnet inte alls vill sluta - ELLER vänta in detta och låta det ta slut naturligt när barnet själv har kommit dit. Vissa barn slutar naturligt innan det är 6 mån, 1 år, 1.5 år eller mycket senare. Förklara gärna mer om din erfarenhet och hur du menar man ska gå till väga!:)

Jo du har rätt i sak men du resonerar ungefär som massor med andra föräldrar att man ska låta barnet styra över precis allting och det är inte alltid det är rätt alla gånger lika lite som att det är fel att göra på nåt annat sätt.

Ett nyfött barn behöver näring ganska ofta och det ger sig ganska naturligt att ett litet barn ammas dygnet runt, runt sex månader brukar det behovet avta och man kan mer och mer skönja ett matschema som hos en vuxen människa. Barnet lär sig att maten inte finns tillgänglig dygnet runt och att det tas vid särskilda tillfällen. Detta har då ingenting med snuttebehovet att göra utan det brukar ju sitta i längre än så. Men i just det där med amningen så är det ju i mångt och mycket ett val föräldern gör om denne vill fortsätta ge mat på nätterna eller ge bröst att snutta på. Det kan man knappast skylla barnet för. Tyvärr är det ju så många föräldrar förvarar sig, mitt barn behöver mat eller tutte jämt för att må bra, det bara är så. Javisst, det är ju inga problem i sig men man skapar ju samtidigt barn som får svårt att skilja sig från detta. Små barn är inga svårigheter att avvänja men större är lite kinkigare......

Du har haft tur om alla dina sex barn har varit enkla att avvänja i tidig ålder. När jag hör om såna storys inser jag just hur annorluna det är för oss med vårt barn. Jag hade kunnat tvinga honom men på bekostnad av hans trygghet och vår anknytning. Varför skapa ett krig och eventuellt ett sår när detta är något som med tiden sakta men säkert går över ändå? Varför bestämma att hans takt är fel? Jag hade aldrig trott att jag skulle samsova eller nattamma, men min son är en sån, det hade inte gått bra att tvinga bort detta tidigare och med honom har det därför känts fel. Jag förstår och håller med dig i sak, men tror inte du inser att vissa barn mår bättre av att sluta med detta i deras takt. Min son får inte bestämma allt, men den närheten han ber om att få ha på nätterna är inget jag känner är rätt att neka honom utan det ska gå i hans takt, just detta.

Det som är problemet är att många föräldrar tror att de tvingar sitt barn.........okej att det kan vara ett jäkla liv om man xörsöker avvänja ett större barn men

tar man det i rätt tid så är det såklart lite gråt nån kväll men bortglömt på två. Är barnen över ett år så är det mycket mycket svårare för då är de medvetna vad de kan göra och inte.

Men självklart är det så att alla gör det som är bäst för deras barn.

Det är just det jag har hört talas om, lite gråt två kvällar och sen var det över. För mig låter det helt fullständigt overkligt då det inte alls var vår verklighet! NU skulle jag lätt kunna avvänja honom nu som han är två år om tre månader, jag känner det på mig. Men mellan 0mnd-18mnd: mardrömscenario! Oändligt med gallskrik, på inget sätt möjligt att hantera eller genomföra.. Jag tror inte du kan tro mig om du inte själv har upplevt det och det klandrar jag ingen för om de inte kan.. Men det är som att min sons hjärna alltid varit inställd på en sak endast och fanns inget annat, skulle man försöka avvänja honom skulle det förmodligen upplevas som ett svek. Vi kunde inte alls avvänja honom från samsovning eller amning i tidigare ålder på ett ansvarsfullt och skonsamt sätt, han kunde störtböla i timmar och därför förstod jag fort att här får min instinkt ha sin talan och alla tankar om vad jag lärt mig ska vara rätt och bäst får vika undan.. Instinkten var alltid tydlig, närhet, amning, samsovning, nattamning. Det har lett till en sån harmoni man bara kan drömma om.. Om inte det jag gjort var rätt för honom så får det vara så, det fanns aldrig något bättre allternativ så jag har gjort det som var bäst i alla fall, det är det enda jag kan tro.