Hur orkar ni?

Man har inget val. Gäller o göra det bästa av situationen. Sonen har aldrig sovit en hel natt o är väldigt väldigt aktiv när han är vaken. Han är 20 mån o har en vilja av stål. Tanken på ett andra barn finns där o jag tänker väl att alla barn är olika men skulle man få en likadan med sömnen till så har jag ju överlevt det en gång så då ska jag nog klara det en gång till.

Jag kan förstå dig, jag påverkas själv mycket, mycket av för lite sömn. Den biten har dock fungerat väl här trots barn som vaknade en hel del som spädisar (speciellt i separationsfasen) då barnens pappa och jag delade ansvaret för barnen och då även nätter, mornar. I perioder kunde vi sova med barnet under våra föräldraledigheter.
Vad är det som gör att ni inte delar på det mer? Kan du sova när barnet sover på dagen? Har du någon annan (mor eller farföräldrar, vän) som träffar barnet mycket som skulle kunna avlasta dig då och då?

Jag tror att alla nyblivna föräldrar tycker som du. Kanske inte hela tiden , men det går i perioder. Min dotter är 2 år och hon hade skrikperiod i flera timmar på kvällarna. Det började när hon var runt 2 månader. Det enda som hjälpte var att gå runt med henne. Hon tyckte om när det rörde sig. Hon ville heller inte sova i sin säng på dagarna. Det var bara att ta vagnen och gå ut på promenad varje dag i ur och skur. När vi kom hem trodde jag att jag skulle få lite egen tid, men hon vaknade nästan på en gång så fort vagnen stannade. Du kan försöka vila när din son sover. Så gjorde jag. Då fick jag lite sömn. Jag och min sambo försökte dela på nätterna, så jag fick sova ibland. Det hjälpte också. Jag pumpade ur mjölk så min sambo kunde värma den på natten. När min sambo slutade jobbet på dagarna fick han umgås med henne ett tag och jag göra andra saker. Alla barn vill ha uppmärksamhet, men i den åldern spelar det ingen roll vad ni gör. Gör saker som du tycker om. Fika med dina vänner, shoppa m.m, din som hänger bara med och vill vara där du är. Jag kan lova dig att det blir bättre. Har du ingen som kan hjälpa dig på dagarna ibland? Be om hjälp om du behöver det. Jag blev trött när jag var ensam. Vi gick på småbarnssång och babysim. Där fanns andra föräldrar att umgås med. Det kan också vara viktigt, om du orkar. 

Tack för svar! Ja det är precis som du skriver Marian. S, på dagtid krävs det att jag går promenader för att han ska sova, ibland 2-3 promenader per dag. Vi går på öppna förskolan och jag har 2 st som jag regelbundet brukar promenera med. Förut sov han efter promenaden på balkongen men nu sover han inte alls när vi kommer hem. Ingenting är bra och gnäller för allt. Är antagligen en riktig gnällperiod nu. Hinner knappt vila när han sover för antingen sover han en halvtimma om jag har tur eller så måste jag promenera för han ska sova.

Nu i natt vaknade han varannan timma typ...
Har ingen förutom min sambo som kan avlasta ibland. Men han jobbar ju också och på nätterna behöver han ju sova. Vi har släktingar långt ifrån oss och sen tycker jag han är för liten för att lämnas bort. Det skulle i så fall vara till någon som han känner väl, men nu bor som sagt alla så långt bort. Vissa dagar är värre än andra, igår ville jag bara lägga mig ner och gråta. Älskar min lille plutt men fasiken vad tufft det är ibland. Några syskon lär det inte bli här

Min sambo jobbar också men han tar i alla fall nått pass på natten så jag får lite mer sammanhängande sömn.

Går inte det? Eller är ert barn väldigt mammig just nu så bara du duger?

Vi hade en sån period då hon var tre månader. Bara jag dög. Höll på bli galen alltså. Så förstår verkligen dig.

Men du jobbar ju oxå på dagarna med att ta hand om er son. Varför kan inte du få nån natt då och då och sova ut? De som jobbar på förskola med att ta hand om barn sover ju på nätterna. Jag personligen köper inte hela det här med att "mannen jobbar ju under dagarna så han måste ju få sova på natten och ta det lugnt när han kommer hem från jobb."

I mångt och mycket är det en vanesak. Om man i åratal fått sova ostört på nätterna, så tar det minst ett par år att vänja sig vid att sova gott trots att man blir väckt några gånger. Sedan är det ju också det där med inställning och förväntningar. Om man förväntar sig en baby som somnar själv från start och sover hela nätter efter en månad, så tror man lätt att det blivit fel någonstans när babyn inte alls gör så. Med en inställning av att babyn är "fel" och måste rättas till, så kan man få en otroligt jobbig spädbarnstid. De flesta slappnar nog av mer med andra barnet ...

Jag känner en mamma som har det som du. Hennes sambo tog föräldrarledigt och hon själv sjukskrev sig i 3 veckor. Då var båda två hemma den tiden.Hon gick också och pratade med en psykolog. Prata med bvc. Din son kanske har problem med magen. Mjölkallergi? Eller också bara en skrikperiod. Lycka till!

Hur går det ts? Känner igen mig i dina tankar. Helt fantastiskt att få barn och han betyder allt. Men vilken omställning och enormt ansvar. Hur kan man tänka sig nr 2 undrar jag också. Jag var helt inställd på att det skulle vara tufft. Pappan är kanon och ställer upp. Men han jobbar som de flesta och han skulle dessutom inte kunna ta nätter. Allt bygger på att jag ammar, annars skulle vår lille bebis vara uppe hela nätterna.

Jag tror som många skriver, och säger, att man i början känner så här men att det ändrar sig. I mitt fall kommer jag att bli för gammal för ett andra barn, så det blir bara ett. Jag skulle inte klara av ett till det närmaste, då skulle det gå åt skogen. Två blöjbarn .... kan bara känna breakdownet närma sig ...

Missnöjd och vaknar mycket kan bero på vad du äter (om du ammar). T ex får mina barn ont i magen om jag äter nötter, citrus, mjölkprodukter, broccoli, kål, kanel, dill....ja, listan är hyfsat lång. Till andra barnet har man lärt sig det och vips så sover de lugnt och är nöjda och glada...=) 

TS, även jag är nyfiken på varför du aldrig får sova. Fredag och lördag natt måste du väl ändå få din sömn? Eller du kanske ammar, då kan det ju bli knepigare att få en hel natts sömn. Men ändå.

Min man och jag var hemma de tre första månaderna. Rekommenderar det verkligen! Sen ett par veckor tillbaka jobbar min man på kontoret måndag till onsdag, jobbar hemifrån torsdag och är föräldraledig fredag. Jag ammar inte längre, så jag får 1-2 hela nätters sömn per vecka (i gästrummet). Skönt. Jag tycker man ska prioritera det om det är viktigt för en.

Sen kan jag hålla med TS i frågan: Hur orkar folk skaffa fler barn? Beundransvärt!

Har en niomånaders som just nu är inte i en fas då bara jag duger på nätterna. Spelar ingen roll hur länge pappan kämpar för att få henne somna om. Hon skriker tills hon knappt får luft och sen tar det mig 30 min att lugna ner henne. Om jag går upp från början istället då somnar hon om på nån minut bara.

Jag får ingen sammanhängande sömn men det blir ändå lugnare så här.

Min poäng är. Alla barn är olika och går igenom olika faser. Det är veckor då jag får sova också men sen händer något i utvecklingssprången och så duger bara jag igen i ett par veckor. Finns inget facit hur barn fungerar. Den lösning som fungerar för ditt barn fungerar troligen inte för mitt.

Det viktiga är ju att man får vila nån gång och jag får min avlastning på kvällar och dagtid helger. Sen gäller det att Komma ihåg att detta är övergående.

Jag ammar inte längre och visst får jag sova på helgerna. Nu har det blivit bättre och sonen sover bra på nätterna. Men han går in i olika utvecklingsstadier hela tiden så nu är det mycket smågnäll under dagarna... Men antar att det kommer vara så här. Sen visste jag ju innan jag skaffade barn att det skulle bli tufft men inte att det var så här. Sen har jag ju som sagt bara min sambo som avlastning. 

Ja visst är det övergående men att ge sig på det igen och få ytterligare ett barn och vara med om dessa utvecklingsstadier ännu en gång är jag inte sugen på direkt samtidigt som man har ett barn till, fast det behöver jag ju inte heller.