Förlossningsberättelse: När lillhen kom till världen!

Oj, inte en enda berättelse. Jag och många andra tycker att det är intressant att läsa om förlossningar så den här tråden hade kunnat bli riktigt bra.

Ni som inte tycker om att läsa det kan helt enkelt välja att inte göra det.

Nåja, jag kan bjuda på en av mina förlossningar, den var lite annorlunda. Tar det kortfattat också

Jag och maken väntade vårt andra barn och jag var i vecka 40+4, exakt lika långt gången som när första barnet föddes. Jag hade precis avslutat ett telefonsamtal där en väninna frågade om jag kände något än då jag kände en svag "mensvärk " som försvann lika snabbt. Inom loppet av 30 min så hann jag känna samma sak 3 ggr och förstod att det var startskottet.

Vi tar väskan och sätter hos i bilen för att börja åka. Första förlossningen tog ca 7 timmar från första känningarna och vi hade 16 mil till sjukhuset så vi tyckte att det var lika bra att starta på en gång.

Maken går in till grannen för att hämta vår äldre dotter och precis då startade mina värkar ordentlig.

Vi åkte några mil och så gick mitt vatten. Pratade i telefon med min mamma för att informera om att vi kommer och lämnar äldre tösen. Mamma får lite panik när vattnet gått och vill att jag ska ta ambulans istället, jag tycker tycker att hon överdriver.

10 min senare ringer de från förlossningen får att fråga hur det går då min smått hysteriska mamma ringt dem. Här blev jag riktigt arg, ansåg att min mamma måste tagga ner.

När vi åkt 10 mil är vi framme för att lämna av dottern hos mamma och tror ni inte att hon har ringt efter en barnmorska (!!!!!) precis efter så svänger det in en ambulans på gården som min pappa hämtat ( Ja, han åkte till ambulansmottagningen och övertalade dem att följa med).

Jag var arg, skämdes och hade grymt ont så jag skrek en stund på mina föräldrar. Barnmorskan frågade snällt om hon fick undersöka mig snabbt innan vi åkte vidare i egen bil. När hon undersökte så upptäckte hon att jag var helt öppen och att barnet mest troligen låg i säte. Jag vägrade att tro att hon hade rätt då min ordinarie bm sagt att bebisen var fixerad. Jag lät mig övertalas till att åka ambulans med bm.

Bara 6 mil till sjukhuset så trodde jag att det var onödigt med ambulans. Så fel jag hade.

Efter 4 mil satte krystvärkarna igång och ambulansen stannade på en parkeringsplats så att jag skulle få föda. Maken som kört efter ambulansen klev in fram med föraren men det fick inte jag veta så jag var jätteledsen för att han inte var med.

Krystade och ut kom en fot. Det blev panik i ambulansen, maken fick hoppa ur och det blev ilfart mot sjukhuset. Bebisen låg i fot-säte med ena benet ned och andra mot huvudet. Barnmorskan sa att jag inte fick krysta och att jag skulle få ett akutsnitt när vi anlänt.

Men att inte krysta när man har krystvärkar är omöjligt! Jag försökte men fick ge upp.

Barnmorskan fick stoppa in sina händer och vrida barnet medan jag krystade så att h*n inte skulle skadas. Mycket obekvämt!

Bara 2 min innan vi var framme, i en ambulans som körde i 170 km/h så föddes min andra dotter.

53cm lång och 4125g tung.

Det blev långt ifrån den drömförlossning jag hoppats på.