Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att förlora sin mamma

    Tor 12 mar 2015 22:09 Läst 13655 gånger Totalt 15 svar
    Tor 12 mar 2015 22:09

    Idag är det en vecka sedan mamma gick bort i cancer 50 år gammal.


    Jag är 21 och min lillebror nyss fyllda 16. Mamma blev sjuk för fem år sedan i en trippelnegativ cancer så det har varit en lång resa. Men den har alltid känts för nära. Är så ledsen och känner mig så sinnessjukt ensam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bor med min sambo som kanske försöker finnas på sitt sätt men ändå inte fattar ett jävla dugg. Är arg och besviken på alla. Känner mig isolerad och jag vill bara ringa mamma. Kommer på mig själv flera gånger per dag "Åh, jag måste ringa mamma". Hatar livet. Är bitter, förbannad,ledsen och tom. Jag stod min mamma så sjukt nära, hon var alltid min närmsta och jag saknar henne så jag exploderar snart. Någon mer som mist sin mamma ungt? Är ung själv, men vad alla säger är "har hela livet framför sig??" 


    Hur fan orkar man?


    Clara


    cancer
  • Tor 12 mar 2015 22:49 #1

    Jag kan inte ens försöka förstå hur det måste kännas att förlora sin mamma på det sättet. Men vad gäller sorg, så kan det ta tid. Det har bara gått en vecka och det är så nytt nu. Sörj, så länge du vill och hur du vill. Det finns inga rätt och fel. Vi sörjer alla olika! Du kommer alltid ha en saknad efter din mamma, men du kommer med tiden få lite distans till sorgen och kunna minnas tillbaka på alla minnen. ???? Styrkekram!

  • Sön 19 apr 2015 20:49 #2

    Kära Clara, jag vet så väl vad du går igenom förlorade min mamma för två år sedan. .. du får gärna maila mig om du vill. Styrkekramar till dig?

  • Mån 4 maj 2015 22:16 #3

    Clara!

    Jag beklagar verkligen sorgen. Jag ska inte säga att jag vet hur det känns. För inte en enda vet hur det känns, jag hatar alla de som säger så. Jag förlorade min mamma hastigt för 1,5 år sen. Från ingenstans. Jag var 23 år, hon 48 och jag tog för givet att jag skulle få ha min mamma i 30 år till. Minst. Jag fattade inte hur jag skulle resa mig ifrån det värsta tänkbara. Jag ville bara att tiden skulle få så jag kunde lägga det bakom mig. Få distans från det. Men det är så mycket som påminner en hela tiden. Jag vet inte hur nära du och din mamma stod varandra men du kanske känner igen dig? Tänkte också i början "jag ska bara ringa mamma och fråga.." För att sen komma på mig själv att nej, det ska jag inte göra. Och när jag ser andra tjejer i min ålder på stan blir jag så fruktansvärt avundsjuk för att jag aldrig kommer att få se min mamma igen. Och allt som hör till.. Inga jular, födelsedagar, barnbarn osv..

    Precis när det hade hänt googlade jag en massa på hur man orkar gå vidare och hamnade här och såg att jag inte var ensam. Och på något sätt kände jag en samhörighet med de som blivit av med en förälder tidigt. Inga av mina kompisar förstår. De var så rädda för att ta kontakt. Och jag förstår dem, jag hade inte heller vetat hur eller vad jag skulle ha gjort. Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget men du ska veta att du inte är ensam! I början ville bara lägga mig ner och dö. Det vill jag vissa dagar även nu men det går lättare och lättare. Fastän man inte tror det. Du har första sommaren framför dig. Året då det blir första födelsedagen utan mamma, första julen utan mamma, ett år sen mamma.. Det är förjävligt rent ut sagt. Men du fixar det. Vissa dagar är bättre än andra. Kram

  • Ons 27 maj 2015 14:42 #4

    Min farbror dog efter två månader (han hade cancer i levern) och jag träffadd honom fem gånger i mitt liv... jag har aldrig blivit så påverkad av döden, men jag vet inte ens vad du går igenom. Det enda som återstår att skriva är: Alla går igenom svåra faser, men man lyckas ta sig igenom det med stöd och man ska heller inte ge upp hoppet om morgondagen. Man ska se det positiva i det negativa.

  • Sön 28 jun 2015 23:51 #5

    Jag beklagar verkligen sorgen. Det finns egentligen inget att säga när det som inte får hända händer. Det är verkligen förjävligt och borde inte få vara sant.


    Jag förlorade min mamma i år den 30 maj efter att hon sex veckor tidigare fick besked om att hon hade cancer i bukspottkörteln. Mamma var min bästa vän och största förebild i livet. Jag känner som dig Clara, hur fan orkar man?


    Om du vill och orkar så pratar/skriver jag gärna med dig Clara. Och/eller någon annan som även den nyligen förlorat sin mamma?


     

  • Mån 25 jan 2016 21:32 #6

    Jag beklagar sorgen

    Förstår precis hur du känner. Jag är 32 och förlorade hastigt min mamma i sjukdom för två månader sedan. Hon var 62 år. Saknar henne hela tiden. Gråtit varje dag sedan det hände. Finns inget stopp för tårarna.

  • julitr­ean
    Visa endast
    Mån 25 jan 2016 21:41 #7

    Min mamma gick bort för 8 år sedan i cancer, 7 månader senare födde jag min son.

    Med tiden så blir sorgen lättare att bära, minnet av min älskade mamma mjuknar och jag kommer på mig själv att le åt minnen av henne.

    Jag förlorade henne men vann en son. Jag fick en andra chans med min pappa och vi har en så nära och fin relation idag. Sörj, gråt, prata, minns men älska även era änglar som fortfarande är vid liv.

  • Tis 26 jan 2016 13:18 #8

    Kram till er alla!!

    Har förlorat både min mamma och pappa i cancer, det är så orättvist att så underbara människor ska behöva drabbas!


    Världens bäste Jacob - 2006-12-21
  • Tor 21 apr 2016 00:31 #9

    Jag förlorade min mamma för 3 veckor sedan, men ha väntar fortfarande på att hon ska komma hem. Ja vill inte förstå och imorgon är hennes begravning och ja vill absolut inte dit. Livet är så jävla orättvist hon blev 46år och dog helt plötsligt ???? Jag är 22 år och två barns mamma, och mormor fick inte ens uppleva min dotters 1 års dag nu i maj. Och min son älskade sin mormor och frågar efter henne varje dag ???? Jag är så jävla tom...

  • Fre 27 maj 2016 08:20 #10

    Jag förlorade min underbara mamma för 1,5 månad sedan efter en 4,5 år lång sjukdom. Visst gör det ont. Vi var som i symbios, en otroligt nära relation. Det är en sorg och längtan som är så jobbig. Jag tycker att det känns som om jag går och väntar på något hela tiden, som en konstant längtan. Ibland känns allt så overkligt också. Dagen efter att mamma hade somnat in fick jag en tydlig känsla av att mamma hade blivit frisk och jag såg henne framför mig frisk, nöjd och stark och något yngre. Jag vill bara säga till alla er andra att trots att våra mammor är på andra sidan så har vi fortfarande våra mammor kvar på något vis. Vi kommer alltid att ha en mamma trots att de inte är här just nu på jorden. Jag brukar prata och fråga mamma saker och hör då direkt mammas röst och svar i mitt inre. För jag vet precis hur hon skulle tycka om saker och vilka kloka råd hon skulle ge mig. Jag tror att våra mammor finns kvar och beskyddar oss och hjälper oss att läka. Så när det gör extra ont så försök höra era mammors röster som säger tryggande ord och ger värme. Eller försök se er mammas leende framför er om det är svårt att höra rösten. De vill inte att vi ska vara alltför ledsna tror jag. Jag har även fått många övertygande tecken på att mammas själ finns kvar men de är så många så det kan jag inte dra nu men jag har sett så mycket övernaturligt sedan mamma somnade in.
    Men när det gör för ont så brukar jag höra mamma säga: Lita på mig, det kommer gå bra! Styrkekramar till er alla.

  • Tor 9 jun 2016 14:31 #11

    Håller med Purpur1 !

    Vill bara tillägga att; fortsätt prata med mamma (eller vem som gått bort) om det känns konstigt-skriv brev till henne!

  • Tor 16 jun 2016 20:24 #12

    Det hände mig för två år sedan. Min mamma var 70 då men hon var fortfarande min mamma och jag hennes lilla barn, trots att jag är dubbelt så gammal som du! Jag gråter fortfarande när jag tänker på min tillvaro utan henne! Den dagen det hände kommer jag inte glömma! Hennes död kom inte oväntat, vi visste att hon hade kort tid kvar, trots det lät jag minuterna och sekunderna gå utan att jag utnyttjade de! Men när det hände sjönk jag ihop, kände mig så hemskt tom och blev nästan apatisk. Jag bara låg i sängen; åt nästan inget drack nästan inget och struntade helt i mitt jobb och liv, ingenting spelade någon roll längre!

    Men det blev bra! Jag tänkte så här: hon älskade mig och hon vill att jag ska ta hand om mig själv! Jag gör det för hennes skull! Och det kändes faktiskt bra!

    Hoppas du kan hitta ditt sätt att hantera din sorg!

    Men glöm inte att sorga, det är viktigt att du gråter om du känner för det! Gråt högt och så mycket du vill/känner för!

  • Ons 18 jan 2017 10:48 #13

    Hej. Du är inte ensam, jag är snart 18 år gammal och förlorade min mamma för ca 7 månader sen. Hon hade vart hos läkarens besök och dom tittade i hennes mage. Allting såg bra ut tills dagen där på, då hon fick otroliga smärtor i magen. Trots detta var morsan envis och skulle inte in till sjukan, ca 3-4 dagar efter var hon iväg i husvagnen över helgen. Jag skulle kommit ner på lördagen IOM att jag jobbade. Runt 2 Tiden var jag nere I husvagnen och hittar mamma med svåra smärtor, nästan medvetslös. En timme senare ringde vi 112 och några timmar efter de fick jag träffa henne på dödsbädden. Hennes hjärta orkade inte under operationen mer. Notera att hon var frisk och pigg, kanske inte den som gick 1 mil varje dag. Men alltid uppe och aktiv på dagarna.

    Man försöker o vara glad osv.. men de e så jävla svårt. Jag stod också min mamma väldigt nära, de är svårt. Men man lär sig leva med det, de jobbigaste e att acceptera att man inte får höra eller se henne igen. De kändes lite som att livet vändes upp o ner o att allt man hade i sig bara försvann. För mig kändes de om, att någon drog ur mitt hjärta o slog Med en hammare på det.

  • Mån 27 mar 2017 23:08 #14

    Hej.. Igår var det en vecka sedan jag hitta min mamma död i sin säng. Jag är 22 år och har en son som blir 3 år i maj.. Vi fick besked från obduceringen att hon hade dött den 16e mars, dagen innan fyllde jag 22år, vi träffades och fira min födelsedag. Vi prata varje dag, det gick 3 dagar och den första dagen hon inte ringde tänkte jag att hon var nog trött o inte orka ringa.. andra dagen börja jag bli orolig och skrev det till henne. Tredje dagen kände jag något och börja gråta, ringde o ringde. Inget svar. Jag åkte dit och där låg hon. Kvävd i spyor. Benen o fötterna på golvet o resten av kroppen låg i sängen, som om hon antingen skulle sätta sig upp eller satt upp o skulle lägga sig ner o där hände något tror jag. Hon hade epilepsi sen två år tillbaka och vi fick veta av hennes ex (som hon hade jätte bra kontakt med) att hon hade cancer och hade börjat en kemo behandling 3 veckor innan hon dog, varför berätta hon inte för oss andra? Men ingen vet ännu vad som hände förän obduktions svaren kommer..Vart ska jag börja med att berätta om våran relation.. min mamma var min största trygghet. Vi hade en väldigt nära relation och hon har alltid funnits för mig.

    För snart tre år sen den 18e april dog min kille, tre veckor innan våran son föddes.. detta har satt djupa sår och har inte ens bearbetat det än, min mamma gjorde allt för mig då, fanns där hela tiden.. och nu är hon oxå borta. Hur ska jag klara av det här?? Sörja o bearbeta mina två största tryggheter. Kan inte fatta än att min mamma är borta. Allt känns som ett skämt, mitt liv är ett skämt. Var 19år när min kille dog och jag var höggravid, sonen föddes dagen efter begravningen. När jag är 22 år dör min mamma dagen efter min födelsedag helt plötsligt, helt oväntat!!! Usch kan inte fatta det här! Vill bara lägga mig o dö för jag vet inte om jag orkar med det här.

  • Mån 27 mar 2017 23:09 #15
    bananahpie skrev 2017-03-27 23:08:11 följande:

    Hej.. Igår var det en vecka sedan jag hitta min mamma död i sin säng. Jag är 22 år och har en son som blir 3 år i maj.. Vi fick besked från obduceringen att hon hade dött den 16e mars, dagen innan fyllde jag 22år, vi träffades och fira min födelsedag. Vi prata varje dag, det gick 3 dagar och den första dagen hon inte ringde tänkte jag att hon var nog trött o inte orka ringa.. andra dagen börja jag bli orolig och skrev det till henne. Tredje dagen kände jag något och börja gråta, ringde o ringde. Inget svar. Jag åkte dit och där låg hon. Kvävd i spyor. Benen o fötterna på golvet o resten av kroppen låg i sängen, som om hon antingen skulle sätta sig upp eller satt upp o skulle lägga sig ner o där hände något tror jag. Hon hade epilepsi sen två år tillbaka och vi fick veta av hennes ex (som hon hade jätte bra kontakt med) att hon hade cancer och hade börjat en kemo behandling 3 veckor innan hon dog, varför berätta hon inte för oss andra? Men ingen vet ännu vad som hände förän obduktions svaren kommer..Vart ska jag börja med att berätta om våran relation.. min mamma var min största trygghet. Vi hade en väldigt nära relation och hon har alltid funnits för mig.

    För snart tre år sen den 18e april dog min kille, tre veckor innan våran son föddes.. detta har satt djupa sår och har inte ens bearbetat det än, min mamma gjorde allt för mig då, fanns där hela tiden.. och nu är hon oxå borta. Hur ska jag klara av det här?? Sörja o bearbeta mina två största tryggheter. Kan inte fatta än att min mamma är borta. Allt känns som ett skämt, mitt liv är ett skämt. Var 19år när min kille dog och jag var höggravid, sonen föddes dagen efter begravningen. När jag är 22 år dör min mamma dagen efter min födelsedag helt plötsligt, helt oväntat!!! Usch kan inte fatta det här! Vill bara lägga mig o dö för jag vet inte om jag orkar med det här.


    Glömde skriva att min mamma blev endast 48 år och min kille 20 år.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll