Uppfostrar man inte barn längre?

Jag håller inte med dig. Man har ju i alla tider gnällt över alla andras ouppfostrade barn liksom.

He va int' bätter förr som man säg där ja' kom fra.

"Förr"?

När jag var liten så cyklade ingen med hjälm och det blev lag på hjälm för barn under 15 år först 2005. Och med det vill jag ha sagt att när man säger att det var bättre förr så beror det ofta på dåligt minne. ;)

Ja jag håller med dig egentligen. Det är mest att det utförs på fel sätt. Först en gränsdragning (barnet får ej ett nytt bröd som det är vant vid) och sen skrik så trumhinnorna sprängs på bordsgrannarna... Därefter kramar och föräldern ber om förlåtelse för att denne sagt att det inte blir ett nytt bröd. Samma när detta barn slår andra barn (då måste man be om ursäkt till barnet för att man sa till barnet att det inte får slå andra barn... det blev ju så ledset då för det har aldrig fått en tillsägelse om detta för det är ju "bara" fyra år)

Nä eller hur. Det känns som att man gör barnet mer förvirrat då. Men du har rätt i att det inte är fel att krama. Det är bara det att jag tycker det görs i fel syfte liksom.

Själv är jag rätt strikt och har tydliga regler och gränser. Men det gör också att jag väldigt sällan behöver säga till för barnen vet var gränsen går. Så jag har svårt för det här "samtala, känna efter, tycka synd om barnen (för att de är barn?)" pedagogiken som just nu finns runtomkring mig. För iallafall vad jag kan se så fungerar det inte. Men det är naturligtvis olika! Att vara strikt är inte heller det bästa men det var visst så det blev för mig... Med strikt menar jag "ett nej är ett nej" och normala saker som  t ex man uppför sig på affären/restaurangen och man gör som föräldrarna säger i andra situationer. Sen får barnen självklart  förklaringar till varför vi har dessa gränser. 

Var sak har sin plats och tid. Allt kan och ska inte diskuteras, vissa saker kan diskuteras och förklaras, men kanske inte varje gång i flera år, då har ju inte barnet förstått något av vad som du försökt förklara, vissa saker kan och ska diskuteras varje gång, för att det finns utrymme för att ta ställning i det enskilda fallet.

Många ser auktoritet som något fult och förstår då inte syftet med det.
Auktoritet är ansvar. När man kan ta ansvaret får man bestämma.
När det gäller barn så handlar det oftast om att de är just barn som inte kan/får/bör göra vissa saker, för de har inte nått den fysisk, psykiska och intellektuella mognads-, utvecklings- och kompetensnivån. Som vuxen/förälder har du i regel en större erfarenhet, kunskap och ansvar som barn inte har. Att förstå auktoritet handlar mycket om att förstå förhållandet mellan den som bestämmer och den som blir bestämd över och att detta är ett övergående stadium. När man har vad som krävs får man bestämma mer själv, först vad det gäller en själv och senare kanske även andra.
I yrkeslivet handlar auktoritet ofta om ansvar och att samordna resurser när fler är inblandade.

Jag jämför inte idag med år 1900 utan snarare 1980. Så auktoritärt var det inte men barn fick i normalfallet göra som föräldrar, lärare, grannar osv sa utan att käfta emot.

Jag är enormt imponerad *ironi* av de här föräldrarnas övertro på sina barns logiska resonemang och långsiktiga tänkande. Det finns liksom inte på många år men ändå envisas vissa med att samtala och diskutera...

Om möjligt ska barnet få bestämma själv, men det betyder inte att man inte uppfostrar barnet.
När det gäller säkerhet bestämmer den vuxna, exempel cyklar man har man hjälm (gäller även vuxna) och åker man bil sitter man fastspänd. Alla barn jag ser har hjälm när de cyklar, åker sprakcykel, inlines, skidor.
När det gäller mat undrar jag om TS tänker på vad hn sett ute på t ex caféer? Om man är på ett café kanske det är lugnast för alla om barnet äter något och därför erbjuder man bulle. Hemma kanske man har helt andra regler.

Oj, vad jag inte håller med!!! Är lärare och träffar barn vars föräldrar kommunicerar med barnen och de som inte har föräldrar som kommunicerar och förklarar. Vilken skillnad det är!!! Och det är INTE barn med föräldrar som bryr sig för mycket som får problem!

Själv upplever jag exakt motsatsen intressant nog. Barn som kommer i pyjamas, som inte vill gå hem utan ska leka klart tills kompisen slutar mm och mesiga föräldrar som gullar med barnet och "diskuterar".

"Kian mamma blir ledsen om du inte följer med.
-Jag vill leka.
 Men Kian det går inte. Vi ska gå hem och laga mat.
- Jag vill inte.
Snälla Kian du måste förstå att man får inte bara stanna.
- Jag vill!!!"

Men kunde du säga hora till läraren i skolan och komma undan med det? Kunde du säga till dina föräldrar att du hatar dom och du önskar att dom dog, kalla din mamma för äckel, hora osv. Det är vad dagens barn säger till sina föräldrar. Fick du bestämma vad ni skulle äta till middag och om du inte fick din vilja så slogs du och kallade dina föräldrar för dumma äckel. Detta säger en av mina vänners barn och min vännina säger men lilla gumman säg inte så, mamma blir ledsen.