Uppfostrar man inte barn längre?

Jag har alltid varit noga med att försöka uppfostra mitt barn att visa respekt och lyda Och att det INTE är ok att käfta emot när vi vuxna bestämt något. Jag har inte låtit honom bestämma något annat av vikt än var han gör med sina egna saker i sitt eget rum. Passar inte maten får han vara utan eller äta, Han beter sig exemplariskt normalt sett. Han plockar undan efter maten gör läxorna direkt utan tjat och tar ansvar för sina kamrater och småsyskon. Dessutom tycker jag han verkar relativt harmonisk. Naturligtvis med vissa undantag men överlag riktigt trevlig kille. Varannan vecka är han hos den andra föräldern då har jag fått höra att han käftar emot vägrar göra läxor skriker och gapar. Där vet jag att han får bestämma vad han ska äta. Han får spela tv spel när han vill i stort sett. Den andra föräldern vänder ut och in på sig för att vända hans humör genom att göra "roliga"saker och han klagar ständigt över att ha tråkigt. Tom skolan har sagt att de märker stor skillnad på beteendet från vecka till vecka. Till saken hör väl att den andra föräldern ofta tappar tålamodet och då spårar ut och skriker och gapar på sonen på ett i överkant aggressivt sätt. 

Just saying

Därför att du i flera inlägg beskriver att barn mår bra av att daltas med och att passivaggressiva skuldbelägganden som att "mamma blir ledsen om du inte följer med" är ok. Dn typen av kommunikation sker på ett sätt som barnet inte behärskar och kan tolka för vad det är. Det blir o ärligt och om man nu pratar om dysfunktionell så .. ja det med. Sen anser jag väl att man borde ha mer på fötterna än ett inlägg innan man kallar en familj för dysfunktionell. Så jag är tveksam till den meningen. Sen att du väljer att göra den analysen och dessutom haspla ur dig den till en främmande människa säger kanske lite om resultatet av en viss typ av uppfostran.

Jag förstår hur du tänker här, men att skuldbelägga barnet "mamma blir ledsen.." är inte rätt.
Precis som många som uppmanar att barnen att krama mormor annars blir mormor ledsen.

Utan att ha läst mer än TS så kan jag hålla med om att det ibland känns hopplöst. Jag och min 8-månader gamla son var på öppna förskolan igår. En flicka i 2-årsåldern kom fram till sonen och sonen ville klappa henne på kinden. ''Klappa försiktigt" sade jag och var hela tiden redo att fånga upp hans hand om han skulle bli hårdhänt. Det blev han inte. Däremot tog han skruvmejseln i plast som flickan hade i handen. Jag sade lugnt att "nej, det där är flickans leksak"och gav tillbaka den till flickan. Min son blev ledsen och jag plockade upp en annan leksak som jag gav till sonen. Flickans mamma blev bestört, tog skruvmejseln från sin dotter och gav till min son med uppmaning om att han är liten och det är synd om honom för att han är ledsen. Hon tyckte att dottern kunde offra sin leksak för att min son inte skulle gråta. Nej, det är inte synd om min son. Han är 8 månader och förstår inte att han inte får ta andras grejer, men det är ju det som jag försöker lära honom. Han blir inte ett dugg hjälpt om andra get tillbaka grejerna till honom för att han börjar gråta. Dessutom blev han lugn på en sekund när han fick bilen i sin hand. Och vad lär sig flickan av agerandet? Att andra barn har rätt att ta de saker som hon leker med?

Jag förfasas över den enormt hårda tonen bland barnen på ÖF. Alla barn tar grejer av alla, alla barn mejar ner varandras klosstorn eller duplobyggen, alla gråter och föräldrarna verkar inte göra den minsta ansats till att vägleda sina barn kring vad som är rätt och fel.

Problemet är att barnet fortsätter leka, föräldern gullar barnet klagar och de stannar kvar alldeles för länge över tiden.

"Enligt statistik från Arbetsmiljöverket 2011 misshandlas varje dag en lärare i skolan av elever.

Tidigare kunde idén om en skola för alla förenas med en ambition att fostra eleverna till medborgare. Denna ambition betonade skyldigheter väl så mycket som rättigheter. Men krav på anpassning ses nu närmast som ett övergrepp. Istället ska eleverna respekteras för vad de redan är, skolan ska anpassas till dem och inte tvärtom, och deras rättigheter villkoras inte av några skyldigheter.
Sverige är landet där man inte får säga nej. Vill eleven ha kepsen på i klassrummet, så är det hans rätt. Vill han inte släppa taget om mobiltelefonen, så måste han få behålla den. Vill eleverna inte hålla tyst när läraren undervisar, så kan läraren få gå en kurs i röstpedagogik för att lära sig prata i bullriga miljöer.
Man kan sätta in ljuddämpande skivor i taket. Man kan förse känsliga elever med hörselkåpor. Man kan göra allt utom att begära att de stökiga eleverna faktiskt ska hålla tyst och inte störa undervisningen." www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-sverige-far-larare-ofta-finna-sig-i-att-bli-krankta/

Allt möjligt. De bestämmer när de ska sova, äta, bada, komma in mm. Om de ska göra läxor eller inte. Om mammas lasagne duger till middag eller om hon ska fixa pannkakor istället. De bestämmer om mamma/pappa får åka och träna, om familjen ska hälsa på farfar eller inte osv. Om barnen inte "vill" så anses man ofta kränka dem idag... *kräks*

Vad är fel i att skuldbelägga? Hur får man barn att förstå när de gör fel utan att de känner skuld? Är inte skuldkänsla en rätt naturlig konsekvens av att göra fel?

Fast om sonen slår lillasyster och jag säger åt sonen att inte göra det så blir det automatiskt en skuldbeläggning i och med att jag tydligt uttryckt att han gjort fel.
Det finns heller inget rätt att visa när det är saker man bara inte ska göra.

Är det inte bra att försöka få barn att förstå känslor hos andra när de bemöts av olika beteenden?

Är det inte så att det är just känslan av skuld som får människor att avstå från illa handlingar, i den mån de gör det?
Varför ska man mörka med att det gör ont att bli slagen och att lillasyster blir ledsen då?

Jag har upplevt barn som fått en fostran där skuldbeläggning undvikits och där har resultatet blivit att allt som händer är någon annans fel, t.o.m. döda ting kan få skulden. Barnet välter ett glas: "-fast det var inte mitt fel, det var glaset".
Du får närmare redogöra för det positiva i detta.

"I stället för att slå lillasyster, krama henne i stället" menar du?

Men då får ju inte barnet nån djupare förståelse för effekten av att slåss, dvs varför man inte slåss, är inte det en nackdel? Det blir en utantill-läxa. "Hur var det nu, mamma sa att...jag skulle krama?"

"Att slåss gör ont och det får man inte därför", är det ett skuldbeläggande?

Och effekten av det är, att barnet som får denna information blir trasigt?