Varför jobbar ni så mycket?
Låt det inte råda något tvivel om att en av högst rankade orsakerna inom mitt gebit är motivationen att tjäna en massa pengar. Visst, den entreprenöriella vägen är den väg som de allra flesta av oss i slutändan tror leder till största möjliga förmögenhet. Detta är dock behäftat med fallgropar och risker. Med tanke på hur beräknande många i mitt yrke är, det är ju en del av vårat yrke i princip, så är det optimala valet alltså en karriär som är mindre riskfyllt än entreprenörskap men samtidigt, i relation till andra yrken väldigt lukrativt.
Om man då anser att det är för riskabelt att vara företagare, så är mitt yrke ett säkert kort i form av hög avkastning.
Det finns personer som hoppar ur sängen vid 06:00 varje dag som om de vore kallade till ett möte med Gud. Raison d?être för dessa grabbar är att slita sig igenom alla dagar på året tills en mycket speciell dag. Bonus dagen. Oavsett vilken valuta den betalas i så kommer en bra bonus dag kännas som om Gud kom ner på jorden och kysste dig på pannan.
På bonus dagen märker man för första gången att en del av ens kollegor faktiskt har tänder, då de ler. En del av dem har man jobbat med under tiden då de har förlovat sig, gift sig, blivit föräldrar eller haft en skön semester i Seychellerna. Men inte ens då har deras leenden varit i samma klass som på bonus dagen, det är denna dagen som stressen, de gråa hårstråna, magsåren eller vad det nu är som man har ådragit sig under året justifieras då det är då man får det där kuvertet som innehåller ens bonus för året. Om det har varit ett bra år så går de sedan runt med en gloria runt huvudet, de lyser som en profet.
Huruvida man sedan verkligen uppskattar det som ens pengar kan ge en, spelar ingen roll. Det är livsstilen som jobbet kan ge som vissa dras mot. Jag har jobbat med några som klagat på jobbet dagligen men när du stöter på dem ute en fredagskvällen då de hänger med en attraktiv skara människor som inte är i branschen så får man höra dem beskriva vad de gör som om de vore Göran Kropp eller Ola Skinnarmo, åh ja, sedan är det såklart ibland även så att du har en del kvinnor som dras mot dig när de inser var du jobbar med.
Naturligtvis spelade pengar och inslaget av prestige in lite i min strävan efter att få jobba med det jag jobbar med, men det var inte den mest drivande faktorn för mig. Vissa människor vet att de vill arbeta med något från barnsben, ja, jag vet, det är sällsynt; men jag är en av de som tidigt blev inspirerad och hooked på idén att jobba med detta. Som min polare sa, möter man dessa personer så känner man igen dom direkt då allt är så naturligt, och det är det, det går lätt för mig, jag känner mig som hemma på jobbet. Jag "gled" igenom mina studier på universitetet, hade parallellt med studierna en praktik som var utformad som en deltidstjänst på Carnegie, och Carnegie var helt perfekt för mig, sedan blev det ju hela havet stormar, sommaren 2008, ungefär en månad efter att Lehman Brothers torskade brakade det ju loss ordentligt, men ja, det var en otroligt rolig och galen arbetsplats, då låg huvudkontoret i Tändstickspalatset.
Men ja, jag har alltid gillat mitt jobb, när jag promenerar över mäklargolvet så får jag kämpa hårt för att hålla ett dumt leende borta haha, jobbet är som en lekplats. När en ny hektisk arbetsvecka startar med en promenad till jobbet på måndag morgon så är det som att jag har Kirsty Hawkshaws "Fine Day" på repeat i huvudet, hehe... jag överdriver lite såklart, men ja, jag gillar jobbet.
För vissa är en högpresterande karriär något som förväntas av dem från ung ålder. Jag träffade en schweizisk M & A analytiker när jag gjorde praktik i London och hela hans familj jobbade mot finansmarknaderna, hans farsa jobbade med private banking, storebrorsan var en hedgefond analytiker och det var liksom inget snack om vad han skulle göra.
Andra har gett sig ett antal år, att fördjupa sig i yrket, arbeta som en häst, lära sig så mycket som möjligt, finslipa sina kunskaper och kompetenser, lägga till några ögonbryn höjande punktlistor i meritförteckning och sedan lämna skeppet innan det är för sent. Tyvärr, så lyckas bara en liten andel av de människor som svär på detta, faktiskt lämna skeppet, "bara ett år till ... bara en bonus till". De flesta blir ett fall för MISSING PEOPLE, hamnar man en gång bakom fiendens linjer så stannar man oftast där, då förmånerna med jobbet är värt det, för de flesta. Det är precis vad som hände med min bästa polare, barndomsvän, wingman och evige vapendragare, låt oss kalla han W, han hade en två års plan... sa han. Sex år senare - med jobb 24/7(nästan) inom M&A i NYC, så har han äntligen lyckats flytta tillbaka hem till Sverige, med nytt jobb och nytt ansvar, han insisterar fortfarande att avhoppet är nära förestående.
En slutgiltig förklaring är kollegerna, det finns en viss attraktion i att jobba med det vi gör, anledning till detta är mycket enkel: väldigt lukrativt och en spännande karriär och därför lockar det en del väldigt skarpa, intelligenta och drivna individer till ens arbetsplats. Jag kan inte förneka att jag har träffat några imponerande människor i yrket, inklusive min homeboy, som pluggade juridik på Yale Law School. Med detta sagt, så får jag väl också nämna att jag också har träffat en hel del legendariska idioter.
Men ja, en del gillar att jobba på grund av folket man jobbar tillsammans med.
