Måste bryta med min älskare

Åh jag lider verkligen med dig. De som trakasserar dig är omogna idioter. Försök att inte kalla dig själv för svin eller äckel. Alla människor förtjänar att vara lyckliga och känna sig uppskattade. Det gäller även föräldrar! Visst, otrohet är inte ok, men det är sällan så svart eller vitt. 

Jag är i en liknande situation, jag älskar min man, tryggheten i hemmet och familjen. Men jag kan inte blunda för mina känslor för min vän. Jag har nu bestämt mig för att inte träffa min "vän" mer på ett bra tag och måste få tid att sörja över det. Det känns skitjobbigt, men en dag frågade jag bara mig själv, vem är värd mer? Vem vill jag vakna upp intill när jag är 50 år? 60 år? 

Jag tycker det låter som om du redan har gått ifrån din man i tanken. Jag tycker det är dags att ni tar en paus ifrån varandra. Prova att vara ensam i en vecka. Utan både älskare och make, sen kan du ju ha barnen halva veckan och vara helt ensam andra halvan. Du förtjänar att vara lycklig! När du är lycklig blir även dina barn lyckliga! Det gäller bara att våga vara öppen med det sen när de är gamla nog och berätta för dem att du inte mådde bra tillsammans med deras pappa.

Tror inte riktigt man kan förstå hur förjäkla jobbigt det här är förrän man är i samma situation. 

Lycka till!!

HUR du ska ta dig ur det tror jag du redan vet (bryta med älskaren HELT och satsa på ditt förhållande). Jag tror det snarare är en fråga om hur du ska hitta viljan att göra det som behövs göras för att ta dig ur det och det kan tyvärr ingen hjälpa dig med. Den enda hjälp du kan få här är stöttning, erfarenheter, råd, etc men i slutändan är det du själv som måste ta steget.

Min erfarenhet är att människor i din situation sällan bryter på egen hand, det krävs oftast en rejäl magplask, att man konfronteras med konsekvenserna av sina handlingar för att man ska väckas ur sin lilla bubbla. Så länge man kan äta kakan och ha den kvar och allt flyter på som vanligt så kommer man fortsätta göra det eftersom det är enklast och bekvämast så.

Om du på allvar vill bryta ditt mönster så föreslår jag att du pratar med en terapeut eller psykolog som kanske kan hjälpa dig med att bryta vanor, ge dig värdefulla verktyg du kan använda dig av.

Förutom det, har du funderat på vad du egentligen vill med ditt primära förhållande? Du skriver att en av "anledningarna" till din otrohet var att ni hade problem i förhållandet, och det lär ju inte ha löst sig av sig självt,  otrohet är oftast en flyt ur problem, det löser inga problem. Även om du nu bryter med din älskare, så kommer problemen i ert förhållande (din och din partners)  att vara där.

Ett annat alternativ, som iof är mycket svårare och innebär större risker men har samtidigt sina fördelar är att du berättar för din partner och din otrohet och (om ni båda vill det) börjar om på nytt, bearbetar era problem (ink otroheten) för att så småningom om det är möjligt bygga upp ett nytt och starkare förhållande. Det innebär som sagt risken att din partner lämnar dig pga av otroheten men även att inte berätta innebär en risk att otroheten kommer fram senare, att ni löser era problem men behåller en stor hemlighet mellan er som senare kan rasera allt ni jobbat för

Ett tredje alternativ är att ni båda lämnar era respektive och blir till tillsammans istället, av det du skriver så verkar ju båda vara missnöjda med dera förhålanden?

Men som sagt, ta kontakt med en terapeut eller psykolog och bolla dessa saker med honom/henne, jag tror du kan få mycket bättre råd där än här.

PS! Varken du eller han är lojala mot era familjer, er lojalitet verkar mer kretsa runt vad som är enklast för er själva, det har ingenting med vad som är bäst för era familjer att göra.

Jag vet att det är provokativt och krasst, men samtidigt om du på allvar vill lösa din situation så är det viktigt att du inte ljuger för dig själv, förminskar, förvanskar, rationaliserar, projicerar det ni båda gör utan ser det för vad det verkligen är även ur era respektive partners synvinkel, för det är slutligen dem ni kommer få förklara er för om allt skulle komma fram i ljuset.

Missade att ta med ett fjärde och viktigt alternativ som någon annan redan varit inne på... att du bryter med båda, både din man och din älskare, är singel ett tag tills du börjar må bra i dig själv och sen satsar på ett nytt förhållande.

Hej TS (Hjälp) och Förstår dig

Jag undrar hur har ni det idag? Händer det något nytt i era liv?

Varför skulle du inte kunna ha kvar honom som älskare om du skiljer dig? Förändras er känslor för att du skiljer dig eller hur menar du? Du kan ju uppenbarligen ligga med honom nu när ni båda är gifta så då kan du väl lika gärna fortsätta ligga med honom när du är skild?

Det är väldigt stor skillnad när båda är gifta och men har ett vid-sidan-om-förhållande. Men om en skiljer sig blir det en obalans. TS kommer vilja ha älskaren mer. Älskaren känner att han inte räcker till och då bryter han med älskarinnan och inte med sin fru.

Att inte TS skiljer sig lättvindigt är ju att hon då missar den där enkla vardagstryggheten hon har med sin man. Hon tror ju inte att älskaren kommer att erbjuda den!

Jag förstår dilemmat, borde ju själv skilja mig eftersom jag inte älskar min man, men det finns något praktiskt med att vara gift med honom. Notera gärna att jag ekonomiskt skulle klara mig bra utan honom, han däremot skulle kunna få det kärvt och det vill jag inte för hans skull .

Hej

Känner igen mig

Kanske något annorlunda, min vän var min makes och min älskade.

Tyvärr blev vi båda riktigt förälskade. Vi försökte sluta träffas själva. Nu under semestern blev det definitivt. Han stannar med sin fru och jag med min make. Detta med förälskelsen vet inte min man om.

Min vän förklarade sin kärlek till mig, men han älskar sin fru. Nu ska han vara trogen, får se hur länge han klarar av att inte kontakta mig igen..

Jag skulle kunna lämna mitt äktenskap, men vi har så många skulder och även har betalningsanmärkningar att ja..

Vi skulle inte klara hitta något annat. Jo maken och jag varit gifta i 20 år och har 4 barn

Hej

Känner igen mig

Kanske något annorlunda, min vän var min makes och min älskade.

Tyvärr blev vi båda riktigt förälskade. Vi försökte sluta träffas själva. Nu under semestern blev det definitivt. Han stannar med sin fru och jag med min make. Detta med förälskelsen vet inte min man om.

Min vän förklarade sin kärlek till mig, men han älskar sin fru. Nu ska han vara trogen, får se hur länge han klarar av att inte kontakta mig igen..

Jag skulle kunna lämna mitt äktenskap, men vi har så många skulder och även har betalningsanmärkningar att ja..

Vi skulle inte klara hitta något annat. Jo maken och jag varit gifta i 20 år och har 4 barn

Hej!
Har inte varit här inne på länge och trodde nog att tråden hade dött.

Egentligen har ingenting förändrats, allting är som innan.
Förutom att jag har tagit kontakt med en psykiatriker med inriktning KBT. Jag förstår ju att det handlar om att jag inte har mått bra under en längre tid och kanske gjort val som jag absolut inte hade gjort under andra omständigheter. Jag har berättat allt för henne.
Det var en stor lättnad. Jag var så full av skam när jag skulle berätta om vad jag gjort/gör.
Hon får mig att se på allt från ett annat håll och jag kan se vad jag behöver arbeta med. Rädslor, gränssättningar, egenvärde...
Vår fokus handlar först och främst på mig nu. Inte mitt Äktenskap och inte på min älskare.

Hon dömer inte mig alls utan kan förstå varför jag hamnat här och handlat som jag gjort/gör pga andra orsaker som hänt i mitt äktenskap. (och tidigare också för den delen)

Skulden har lättat lite och det är en befrielse och ger mig även en chans att kunna arbeta med att få mig att må bra igen, tack vare mig själv och inte genom någon annan.

Tack för alla stöttande och varma inlägg!

Jag vet att vissas ögon är jag fortfarande äcklig och hemsk.
Jag är en människa med fel och brister, jag arbetar på att bli bättre och jag vet att jag kommer må bra igen (och förhoppningsvis lycklig.)
För faktiskt så förtjänar även jag det.
Och jag lovar att jag slutat döma mina medmänniskor för deras fel och brister.

Jag tror på att alla gör så gott dom kan efter sina förutsättningar.

TS,

Du är definitivt inte ensam om hur du känner. Härligt att läsa att du tycker dina samtal hjälper.

För visst hjälper det när man hittar rätt att prata med.

lycka till