Klarar inte av hans son

självklart är det föräldrarna som är ansvariga. Sa jag ngt annat?

Sa jag, att du sa något annat?

jag sa vad jag sa, och inget annat.

Nej, jag tror inte alls att det är särskilt ovanligt. Däremot känner nog många skam att känna så mot oskyldiga barn och kanske ingenting de har lust att skriva andra på näsan.

Nu tror jag att TS bara är ute efter att provocera, jag hoppas iaf det, för mitt hjärta blöder annars för denne lille pojke.

Även om TS nu talar sanning och verkligen visar vilken genomrutten, patetisk figur hon är i förhållande till bonusen, så tycker jag nog att pappan är ännu värre. Att barnet mår bra, är trygg och älskad är hans uppgift. Att ta en partner som avskyr ens barn, hur kan man ens göra en sådan sak och att skaffa barn med denna person också???

Stackars barn!

Fast jag har inte pratat om att hysa agg. Jag menar att personkemin inte alltid klickar eftersom barn är precis lika mycket olika personligheter som vuxna. Det finns barn som har jobbiga utvecklingsfaser men som ändå är charmiga och det finns barn som har jobbiga utvecklingsfaser och saknar den charm som gör att man ändå kan gilla dem. Då får man som vuxen försöka dölja att man inte känner kärlek och agera som en vuxen. Men att påstå att man tycker att alla barn är precis lika gulliga är skitsnack! Det har inte med "utvecklignen" av hjärnan att göra, det har bara med personkemi att göra. Snälla du.

Smutsig och äcklig, det ska du ta med pappan för det är hans skyldighet att hålla sonen ren och lära honom att klara av hygienen.

Gnäller han och tjatar, så säg åt honom att, -jag har hört det nu, nu räcker det.

Läggningen sköter pappan som han anser va bäst. Tassar sonen in i sovrummet, så får pappan gå med honom och lägga sig i hans rum.
Alt att ni kan ha en madrass på golvet som han kan lägga sig på, så slipper du ha honom i sängen och han slipper va ensam.

Jag har full förståelse att det är tufft att vara bonusmamma. Jag älskar verkligen mina egna barn men har svårare att tycka om "andras ungar". Är nog egentligen inte barnkär i grund och botten och det kan väl vara så. Så jag kan förstå att det känns väldigt jobbigt att hela tiden leva ihop med ett barn som inte är ens eget. MEN TS - du har ändå valt den här situationen. Det är precis som flera andra skriver - att du måste välja att börja acceptera situationen och göra det bästa av den om du vill fortsätta leva ihop med din man. Du kanske ska söka samtalshjälp för det här tycker jag? För barnet finns ju och kommer inte att försvinna. Kommer inte att bli lättare då han blir större heller. 

Och att han är äcklig och smutsig - ja det skulle jag också störa mig på. Men det är väl lätt åtgärdat genom att du engagerar dig mer i honom på den fronten? Jag skulle aldrig låta ett bonusbarn gå hemma hos mig äcklig och smutsig. Bada honom, tvätta hans kläder? Gnälliga och tjatiga är de flesta barn. Mina barn är otroligt gnälliga och tjatiga emellanåt. Skillnaden är väl att det är mina biologiska och jag älskar dem innerligt = har lättare att stå ut. Om du lär känna pojken mer på tu man hand kanske du kan lära dig att få en närmare relation till honom?

Och nattningen - ja den låter normal för en 6-åring. Inget konstigt och kanske bättre du lär dig att leva med det.

Jag tänker så om många barn som har skilda föräldrar och bonusföräldrar - stackars barn. Tänk att ha bonusförälder som ogillar en kanske både hemma hos mamma och pappa. Att aldrig känna att man har ett riktigt hem där man är önskad och hör hemma. Hur skulle det kännas, man kan ju tänka själv? Att kanske ständigt känna att mammas/pappas nya längtar tills veckan är slut 

Jag har full förståelse att det är tufft att vara bonusmamma. Jag älskar verkligen mina egna barn men har svårare att tycka om "andras ungar". Är nog egentligen inte barnkär i grund och botten och det kan väl vara så. Så jag kan förstå att det känns väldigt jobbigt att hela tiden leva ihop med ett barn som inte är ens eget. MEN TS - du har ändå valt den här situationen. Det är precis som flera andra skriver - att du måste välja att börja acceptera situationen och göra det bästa av den om du vill fortsätta leva ihop med din man. Du kanske ska söka samtalshjälp för det här tycker jag? För barnet finns ju och kommer inte att försvinna. Kommer inte att bli lättare då han blir större heller. 

Och att han är äcklig och smutsig - ja det skulle jag också störa mig på. Men det är väl lätt åtgärdat genom att du engagerar dig mer i honom på den fronten? Jag skulle aldrig låta ett bonusbarn gå hemma hos mig äcklig och smutsig. Bada honom, tvätta hans kläder? Gnälliga och tjatiga är de flesta barn. Mina barn är otroligt gnälliga och tjatiga emellanåt. Skillnaden är väl att det är mina biologiska och jag älskar dem innerligt = har lättare att stå ut. Om du lär känna pojken mer på tu man hand kanske du kan lära dig att få en närmare relation till honom?

Och nattningen - ja den låter normal för en 6-åring. Inget konstigt och kanske bättre du lär dig att leva med det.

Jag tänker så om många barn som har skilda föräldrar och bonusföräldrar - stackars barn. Tänk att ha bonusförälder som ogillar en kanske både hemma hos mamma och pappa. Att aldrig känna att man har ett riktigt hem där man är önskad och hör hemma. Hur skulle det kännas, man kan ju tänka själv? Att kanske ständigt känna att mammas/pappas nya längtar tills veckan är slut 

TS, du valde en man som redan har barn. Lev med det, eller ta dina saker och försvinn. Hur urbota dum är du egentligen? Allvarligt?

Jag håller med om att man inte måste gilla barn bara för att de är barn. Däremot är det lite knepigt att skaffa barn med föräldern till ett barn man ogillar.

Det finns ingenting som är ofrivilligt i det här, TS. Du har valt själv.

Du måste inte älska pojken men du måste hitta ett sätt att acceptera och respektera honom på om ni ska tillhöra samma familj. Kan du inte det så borde du gå.