Varför har du bara ett barn?

Jag är gravid med min och min sambos första barn. Jag är ett av två syskon och för min del får det här gärna vara vårat enda barn. Min sambo är ensambarn och drömmer om flera barn.

Jag har visserligen alltid tyckt att det är viktigt med syskon och min sambo bekräftar det till viss del, utan att gå in närmare på det så har han vissa typiska ensambarnsbeteenden som inte är positiva. Dock så var min uppväxt inte helt lycklig med ett syskon som har diagnoser och som både behövde mitt stöd och dessutom tog nästan all uppmärksamhet och energi av våra föräldrar.

Dessutom så har den här graviditeten varit 23 veckors helvete med ständigt illamående, tidig foglossning och jag har överlag mått skitdåligt. Dessutom har jag stor risk för missfall och jag är inte säker på att jag vågar utmana ödet igen. Jag känner mig för tillfället inte manad att uppleva det här igen. Men så får man tydligen inte känna, har jag märkt. Jag är dessutom rädd för att mitt syskons diagnoser ska gå i arv.

Så jag förstår de som väljer att bara skaffa ett barn. Det kan nog både vara positivt och negativt för barnen. Framför allt så måste det vara allas egna val, alla kan inte få två barn och det måste vara fruktansvärt att andra hela tiden lägger sig i det faktumet att man bara har ett.

Bara för att man är syskon betyder det inte att man har en vän för livet eller ett stöd när det är kris. Syskon är människor man råkar ha blodsband med, men det finns ingen lag som säger att man måste älska och stötta varann bara för att man är syskon.

Jag har sett otaliga exempel på hur dåliga syskonrelationer kan göra sorg eller svårigheter värre än det behövt istället för att hjälpa och stötta. Precis som jag sett syskonrelationer som varit nära och välfungerande.

Själv är jag ensambarn, bägge mina föräldrar har gått bort i sjukdom med bara ett par års mellanrum. Men jag har en livspartner och vänner som valt mig istället för att bara råka vara födda av samma föräldrar, och de har stöttat mig genom sorgen.

Det är lätt att peka finger och döma andra. Bara för att något är bra för dig betyder det inte att det är bra för alla andra. Bara för att man inte förstår varför andra väljer som de gör innebär det inte att deras val är sämre, bara att de gjort sina val på grund av andra erfarenheter än en själv.

Beklagar dina missfall. Skönt att du trivs med ett barn i alla fall.

Jag har lite samma erfarenheter av stora familjer. Jag gillar inte riktigt att umgås med min familj. Vi är sex barn och de fyra äldsta har mellan fyra och nio barn var... Det är lite mycket ibland...

Jag tänkte mer närmare argument...

Fel tråd du... Det är värre att skaffa ett barn man inte vill ha.

Åh, vad jag känner igen mig!

Jag har bara ett barn eftersom jag började sent på grund av dålig hälsa och sen separerade barnets pappa och jag - men jag tycker nog inte alltid det är lättare med ett barn än flera. Min dotter är så rastlös och sällskapssjuk och ibland blir jag stressad av att inte kunna ge henne tillräckligt mycket sällskap och stimulans. Om man har syskon som kommer överens och har utbyte av varandra kan det nog vara enklare ibland. Men barn är så himla olika! En del är jättebra på att sysselsätta sig själva och väldigt lugna, och en del syskon bråkar ju hela tiden. Min dotter hade velat ha en lillasyster (inte bror!) men hon får köpa läget.
Hon kan få en dvärghamster istället....
Nej, men allvarligt talat, det är som det är och finns fördelar och nackdelar med allt här i livet.

För att det inte blir mer än väntan, längtan och sen missfall och sedan tillbaka till väntan och längtan.