Varför har du bara ett barn?

Jag skulle villa ha en till senare i liv. Barnet skulle ha än äldre plastbror och längtan finns av både mig och min partner (då han inte har barn). Nackdelen är att min partner har en väldigt ärftlig och farlig sjukdom som utgör 50% risk för barnet att ärva sjukdomen och att sjukdomen blir värre för varje generation.

När jag var 10 år fick jag veta att jag har ett kromosomfel som innebär att jag inte har fungerande ägg. Idag har jag och min man en fantastisk liten flicka som tillkommit genom äggdonation. Innan hon kom såg jag mig alltid som en enbarnsmamma men med dottern kon längtan efter ett syskon. Vi har gjort två syskonförsök som misslyckats så om dottern får syskon är fortfarande osett för det är ingen enkel process. Jag är ingen sådan där bitter person som inte klarar av andra gravida men visst svider det när folk hurtigt frågar om det inte är dags för en två och jag inget hellre vill. Det är min anledning till att jag troligtvis bara kommer få ett barn.

Vill bara ha ett barn av en enkel anledning, egna dåliga erfarenheter från barndomen där man var en klunga av barn därhemma. Eftersom man drog nitlotten och var äldst så fick man ju så tacksamt "hjälpa till" och ta hand om sina yngre syskon. Är än idag allergisk mot dagisgruppsfamiljer där man får vara tacksam att slippa tinnitus innan femårsåldern.

Ett blir bra, att risken är större att man uppfostrar en liten narcissist som inte lärt sig dela med sig kan väl vara en nackdel. Men tycker diskussionen om hur synd det är om ensambarn är löjlig, vill man tycka synd om barn (på riktigt) så koncentrera er på dom riktiga maskrosbarnen istället. Eller skänk en peng till barn i vissa delar av Afrika som svälter när ni ändå håller på, där kan man snacka "synd om".

Har bara ett barn för sambon vill absolut inte ha fler barn. Nu är jag snart 50 år och för gammal för fler barn.
Lite ångrar jag att jag inte skaffade ett barn till  på egen hand med insemination, men då hade sambon lämnat.

Ööh... För att vi vill. Såklart.

Här kommer ett annat perspektiv (hoppas det är ok).. När jag vakade över min döende far så insåg jag hur otroligt viktigt det är med syskon. Jag hade aldrig överlevt smärtan att se min pappa försvinna utan mitt syskon. Vi två var i limbo tillsammans. Och då var/är vi inte speciellt nära egentligen. Nu efter min fars bortgång så hjälps vi åt med alla hundratals praktiska saker som måste lösas och hanteras. Syskon är ovärdeliga! Kan nästan tycka det är lite ego att välja bort syskon (pag. Tex hängpattar och sovmorgon) fast man har möjligheten och förutsättningarna för ett syskon..

Nej, det är inte okej. Det har inte i den här tråden att göra över huvud taget, och jag förstår inte varför du ens kan med att göra det.

Jag tycker att bebis- och småbarnstiden var jobbig.

Haha, "ego att välja bort syskon"! Det var det dummaste jag hört på länge.

Jag var inställd på bara ett barn och sen visade det sig att jag inte kunde få fler heller så det fanns inte ens ett val. Tror inte att det hade blivit två ändå dock för vi är inte den typiska barnfamiljen som viger vår vardag och vårat liv åt att bara vara föräldrar. Det måste finnas utrymme för annat också. Det känns som att det är lättare med ett barn än fler.