amalie79 skrev 2015-11-25 15:11:15 följande:
Konstigt att det är så olika i storstäder, vi bor ju i Göteborg.
Du har helt rätt i det du säger. Det ÄR skönt när de åker till sin mamma och jag har ju sagt ifrån från början att jag är INTE någon allmän barnvän- jag sa till sambon från början att jag ska försöka, men jag är inte sådan att jag generellt gillar alla barn, precis som jag inte gillar alla vuxna. Vissa av mina vänners barn älskar jag, som min bästa väninnas dotter som har Downs syndrom, eller min systerdotter som är en karbonkopia av mig själv som barn- tänker att där vill jag vara med, för fortsätter hon vara som mig så kommer hon behöva mig- min syster är underbar på alla sätt men inte så bra på att tänka utanför boxen om man säger så :D
Jag och min sambo är väl ganska överens om hur vi ska uppfostra barnet för jag har väl varit ganska ärlig med att jag inte håller med om allt vad gäller killarnas uppfostran. De är fina, men har uppfostrats som små prinsar som alltid fått gå först. De har fått prata rätt ut, utan att ta hänsyn till om någon annan håller på att säga något, alla har släppt allt för att tillgodose deras även mer orimliga krav- typ "farmor, ha en macka klar till mig när jag kommer för jag är hungrig!!", de har blivit serverade först på kalas, fått äta hur mycket de vill, osv. Sambon likadant.
Där jag kommer från låter man andra prata till punkt, man ber snällt om en smörgås, och man låter gästerna/födelsedagsbarnet ta först.
Det är små saker, bara menat som exempel, men irritationsmoment om man inte tycker lika om dem!
Jag förstår precis vad du menar. I och med att vi har killarna nästan jämt så har jag rätt mycket påverkan på deras uppfostran även fast det är deras pappa som har det allra sista ordet (han har ensam vårdnad). Jag kan inte låta bli att lägga mig i vissa saker som för min egen del hade vart mkt mindre smärtfria om jag bara blundade för. Till skillnad från äldsta så är yngsta på väg mot övervikt enligt bvc och jag kan inte låta det fortgå även om jag ibland måste kriga om det. För mig handlar det om en ren kärlekshandling långsiktigt att inte tillåta honom att sätta i sig vad som helst. Jag tror dock det handlar om att jag har kämpat mot övervikt i hela mitt liv med sambon kunnat äta precis vad som helst fram tills han var 30 typ och alltid haft ett 6-pack på magen. Nu måste han träna en del för att hålla samma form men han har fortfarande extremt bra förbränning.
De är ju just de där små sakerna som blir viktiga, och som jag tror att man som förälder själv blir hemmablind för, och som man sen inte orkar ta tag i. Fy fasen vad jag kan få onda ögat ibland när jag tycker barnen är bortskämda eller oförskämda, men jag antar att det har att göra med att jag indirekt kritiserar min sambo.
