Det där med svärföräldrar kan vara knepigt. Jag hade nog ärligt talat förväntat mig mer engagemang från mina. De är ju så närvarande i killarnas liv. Min sambo säger att det delvis är mitt eget fel- jag sa i början att jag inte ville bli daltad med eller behandlad på något annat sätt än vanligt och nu har de tydligen tolkat det som att de inte ens vågar fråga hur jag mår. Det var ju inte riktigt så jag menade, hade ändå uppskattat om de frågat lite om hur bebisen mår tex häromdagen när jag varit på Mvc.
Känns som om framförallt min svärmor är mest fokuserad på vad detta kommer betyda för killarna, hon är lite typen som "tycker synd" om dem för att de blev skilsmässobarn. Hon förstår inte alltid när barnen handskas lite vårdslöst med sanningen för att hon ska tycka synd om dem.
Min svärfar tycker jag är det bästa som hänt sambon, det vet jag, för att jag bryr mig om honom, visar ömhet, sådant som är naturligt för mig.
Det är helt ok om de engagerar sig lite mer i killarna, det tjänar ju jag och vår genensamma på i form av mer tid med sambon. Barnen har en ganska oberäknelig mormor på sin mammas sida, medan vårt barn kommer ha världens bästa mormor. Min mamma är bara 58 år och ung i sinne och kropp. Min pappa, de är skilda, är snäll men ingen man lämnar småbarn med om man säger så, eller som vill engagera sig på det sättet. Han är äldre också, 70 år.
Däremot hoppas jag att de inte gör alltför stor skillnad på killarna och vår bebis, för det blir jobbigt att förklara sen.
