Varför vill man bo på landet/i en liten by?

En tjejkompis föräldrar bor sådär helt perfekt.

Utanför en ganska stor stad med 70-80 tusen invånare. De bor tio minuter med bil in till stadskärnan. Det är ungefär fyra kilometer dit. Fem minuter och runt två kilometer till "stadsgränsen".

Det går att gå in till stan om man vill via otrafilerade gång och cykelstigar, men då tar det kanske 30-40 minuter.

Men de bor så lugnt och fint ute på landet i ett gammalt hus som är varsamt men fint tillbyggt och renoverat. En hästhage utanför tomten och blandade omgivningar med åkermark och lövskog om vartannat.

Åh, detta kan jag svara på!

Jag växte upp på landet och hade aldrig nån längtan "ut i naturen". Däremot älskade jag från tidig ålder böcker, museer, musik, teater, dans osv -alla typer av kultur helt enkelt. Allt sådant som inte erbjöds där jag växte upp om man inte reste långt. Jag växte upp som mobbad för att jag var annorlunda och fick hela min skoltid höra hur konstig, annorlunda och FEL jag var enligt de normer som rådde där jag bodde.

Jag vill aldrig utsätta mina barn för detta!!!

Mina barn har inte kunnat gå ut själva vid sju års ålder, nej det är sant, men tillsammans med oss föräldrar var/är de dagligen ute i parker (Obsan har en riktigt bra parklek och har också bra tillgänglighet för funktionshindrade kompisar), närliggande skogar (lokaltrafiken går ju faktiskt UT från stan också!) osv. Dessutom har de ett rikt smörgåsbord av fritidssysselsättningar (inte bara fotboll och scouter som där jag växte upp), går på museer, teatrar, opera osv.

Jag ogillar verkligen inte barn utan älskar mina egna och gillar andras, jag/vi sitter inte inomhus hela dagarna heller.

Att mina barn växer upp i Stockholms innerstad är ett medvetet val just FÖR att jag älskar mina barn och vill ge dem de bästa förutsättning jag ser att jag kan.

...och f.ö. bor jag i en av de få HR som fortfarande finns i stan, så jag/vi har inte nån "statusmiljonsbostad"

För att slippa allt folk!

För tystnaden

För friheten

För friskluften

För att jag älskar det

För att jag avskyr städer

mm, mm

Jag är uppväxt i en håla på landet 2 mil utanför Växjö. Det var ett par km till affären, annars fanns inget. Buss gick 3 ggr/dag.

Jag vill aldrig bo så igen, men förstår dem som vill det och respekterar dem. Alla är olika, och det är ju tur...

Jag bor i en normal stor stad men kan tänka mig att bo på landet. Det är mycket billigare att köpa hus där, man slipper massa folk, skulle även vilja ha hästar och djur också. I stan är man livrädd för alla bilar som åker och så händer det så mycket skit så man vågar ju inte vara ute på kvällarna.

Du kan inte påstå att det är synd om mina barn, att de inte har något att jämföra med. Du har ju ingen aning om hur vi bor, hur det ser ut eller vad vi gör på våran frihet. Du anser att det viktigaste för ett barn är stora fält där de kan leka, cykla långt till sina vänner och leka långt från hemmet. För mig finns det andra saker som jag tycker är viktigt. Närheten till simbassängen, aktiviteter, gå på resturang, bio, teater, konst etc. Likväl är det otroligt stor skillnad på människors förståelse för olika kulturer i London än det är utanför. Det är inte synd om mina barn jag lovar dig! Vi är i Sverige varje sommar och vinter så de vet skillnaden mellan storstad och landsbygd. Mitt val är att bo i en storstad med mina barn, ett val jag inte ångrat. Ditt val är annorlunda, acceptera att människor ser olika på saker och ting. Jag anser inte att mina barns uppväxt blir sämre för att de inte har ett stort grönt fält utanför huset. De blir berikade på andra sätt. Fältet får de ta del av på sommaren eller på vintern när vi åker hem. Resten av tiden njuter vi i storstaden och med av vad den har att erbjuda.

OK, en vanlig helg:
Jag har besök. Hon är gravid och lite trött, med en mycket aktiv 5-åring. Solen skiner ute, så mamman föreslår honom att gå ut en stund. Han klär sig och min 10-åring lånar storsint ut sin kickbike. 5-åringen sparkar omkring på den i en timme därute, och han är hur nöjd som helst. Vi ser honom genom köksfönstret då och då. I vilken stad skulle det här vara möjligt?
Nästa dag är det lika fint väder. Lunchen närmar sig och någon föreslår att vi ska grilla korv till lunch. 1130 tänder vi en brasa ute i eldstaden (10 meter från huset), vi tar ut muggar, bröd, senap, varmkorv, falukorv och något att dricka. 1145 börjar vi grilla. Det är skönt ute, så vi bestämmer oss för att hålla i gång elden och laga middagen utomhus. Framåt eftermiddagen ställer vi alltså dit muurikkan och steker fläskkotletter och klyftpotatis. Jag, som egentligen inte är en friluftsmänniska, fixar salladen och skalar potatisen inne i köket - för bekvämlighetens skull. Vi äter inomhus också, eftersom det känns besvärligt att fixa fram bord och stolar där ute.
En 11-årig tjej cyklar förbi. Det är dotterns bästa kompis. Dottern följer med ut och de cyklar i väg. De vet inte riktigt vart de ska, men dottern får en tid att passa av mig, och sedan är det bara att de roar sig själva. Det är lite trafik och inga bussar eller lastbilar, så jag bekymrar mig inte ett dugg för vart de cyklar någonstans.

Enkla nöjen kanske, men det passar mig. Om vädret är bra, så tar det en minut för hela familjen att gå ut i naturen. Blir det oväder, så går vi bara in igen. Grannarna älskar att köra skoter, och de har skotrarna parkerade ute på gården under vintern. Fint väder innebär för dem att de klär sig, packar mat och sätter sig på sina skotrar. Sedan är de ute tills det blir mörkt.
För andra är det jakt och fiske som är viktigaste nöjet. Att bo så här innebär att de kan ägna varje helg och ljusa sommarkvällar efter jobbet till det de helst sysslar med.

Att shoppa är kul - någon gång i bland. Då kan jag också handla sådant där exklusivt som inte den lokala ICA-affären har hemma. I 2 frysar, 1 matkällare och 1 jätteskafferi ryms det mesta man kan behöva!

Nåja, det är några av anledningarna till att jag trivs med att bo som jag bor.

Tjaa, säger du hej till en främling på gatan i London eller New York får du 9/10 gånger ett glatt hej tillbaka och lite småprat med "grannen" på tåget. Istället för någon som tittar bort, trycker sig mot väggen eller glor irriterat tillbaka för att man är så hemsk som hälsar... Det är min erfarenhet från ha bott i London, New York och sthlm.

Fördomar ? Min syster har en väldig annorlunda klädstil och när hon bodde i byn så fick hon bara positiva kommentarer och alla tyckte hon var så häftig för att hon inte klädde sig som medel Svensson. När hon flyttade till stan så får hon genast kommentarer som "de där hör inte till *den speciella stilen* de kan du ju inte ha" eller "varför klär du dig inte i *någon annan stil* det skulle passa dig bättre " hon har till och med blivit tillfrågad i stan om hon verkligen ska köpa en viss grej som tillhör hennes stil för att hon råkade hitta den på barnavdelningen och det var ju för barn.... även blivit kallad diverse saker på gatan av helt främmande människor.

Jag har vänner som är homosexuella, starkt troende, invandrare och utvecklings störda och alla är i mina ögon lika bra vänner som alla de andra som är "normala" Enl. Normen. Accepterar jag inye andras olikheter? Pytt.

Konstigt nog dom som du säger "flyr " landsbygden har något begär av att snacka skit om just landsbygden... varför? De flesta som jag vet har flyttat har flyttat för att dom inte tycker om att bo på landet.. dvs när dom väl fflyttat vill dom inte något behov av att prata bra saker om där dom tidigare bodde.. för att dom inte trivdes. Det är ju ett ämne som är gemensamt för er, nu trivs inte på landet o därför snackar man inte bara rosor om det. på landsbygden blir det myckrt mer påtagligt om någon inte gillar dig eftersom du kanske träffar dom varje dag på ica och får en sorts relation till dom oavsett om du vill eller inte. Och oavsett vart du bor så kommer de alltid finnas någon som inte gillar dig och ditt sätt att vara. Ungefär som du som stör dig på mig just nu antar jag :) Som jag sa tidigare huvudsaken är väl att alla får bo där man trivs.

Vi är alla olika och trivs man i anonymiteten som blir när man bor i en stad och bara kanske känner sina vänner, arbetskompis och närmast granne så är de väl helt upp till var och en.

Och om dt nu är nyheter för dig så har dom som bor på landsbygden de också dåligt ställt ibland. Här syns kanske olikheterna desto tydligare. Vi har knarkare, tiggare, stenrika, fattiga, bönder, invandrare, punkare, transor (blev dock en snackis typ en vecka sen får han gå med sina peruker och klänningar och alla behandlar honom som vem som helst), Stockholmare m.m

Jag är int fördomsfull men känslan jag får av att vara i staden gör mig obekväm. Känns som att gå på nattklubb iförd nattlinne. Vilket inte är så bekväm känsla. MEN de är bara min upplevelse av att vara i stan.. men ja är nog en riktigt bonnig brud i mångas ögon. Å min åsikt är ju bara en av alla ;)

Nu ska ja ut å hämta älgfärs (som jag skjutit) i frysen i ladugård för å laga mat åt min hungriga sambo som kommer sen. Och till kbullarna blir det potatis från vårt eget land, serverat med lingonsylt plockad och kokad av mig själv. Vi ska sitta ute å kika över ängen ned mot viken nedanför huset där våra hästar står och tuggar höbal. Det är så tyst rubt om en så man hör fåglarna och hästarna som tuggar. Hafe det varit helg hade vi ridit ut i skogen till nån tjänn å gjort upp eld å stekt mat på murrikahälln å myst av tystanden. DET älskar jag med att bo på landet :) byter aldrig ut mot en stad. Men de är som sagt bara jag. ;)

Bodde du i Norrköping? Det är väl ändå inte så stort. Det är väl ingen stad i Sverige som är speciellt stor.