Bilda familj med små barn sedan tidigare

Vi separerade när tösen var drygt året och sedan kom min nya sambo in i bilden när hon var 1,5 år, så hon har ju knappast något minne av något annat. Sedan fick vi ett gemensamt barn när hon var 2,5 år. Nu har jag inget att jämföra med, men hon har alltid varit väldigt mammakär. Hon har älskat att sitta i knät, så vi fick vänja henne vid att vi körde varannan nattning bara för att minska på att mamma skulle göra allt. Sedan pratade hon mycket om att det är "min mamma" till alla runt omkring, så vi fick introducera att det var bebisens mamma också (när jag var gravid), så det anammade hon efter ett tag.

Sedan tror jag det hade varit tuffare om jag varit ensamstående än att vi var två. Nu kunde ju lillasyster vara mycket hos pappa också och hon kunde få sina stunder också.

Nu när hon är 4,5 är hon mer noga med att markera att hon har en riktig pappa och en extra pappa. Sin pappa träffar hon en dag varannan helg, men det har varierat under resans gång beroende av hans psykiska hälsa.

Relationen med bonuspappan blir oavsett annorlunda tycker jag det känns än med det biologiska barnet. Han har svårare att tolerera min dotters gnäll och förstår henne sämre när jag kan se tecken på att hon håller på att bli sjuk medan han tycker det är vanligt gnäll. Sedan blir väl engagemanget annorlunda också. Det är mest jag som gör saker med båda barnen, medan han hellre bara håller sig hemma.

Sedan har ju barnen en annan tävling om att sitta hos mig än hos sambon. Min dotter sätter sig inte direkt hos honom, däremot kan hon ju be om hjälp eller tycka att han är bättre när dottern tycker att jag är dum. Periodvis kör vi hårdare med varannan nattning fortfarande, men det har blivit mindre av det nu när jag varit trött av graviditeten.

Sedan är ju alla familjer olika. Så det som varit hos oss kan ju bli annorlunda hos er. Sambon har även en dotter på 10 år som bor vh hos oss.

Det jag kan fundera över är att barnen kommer ha väldigt olika summor sparade pengar då min äldstas farmor bara har 3 barnbarn och min yngstas har 12 snart 13 (med bonusbarnbarnen inräknade).

Jag är i lite samma situation och oroar mig för samma som du. Jag separerade från exet i Januari och är redan gravid med the love of my life. Vi är överlyckliga men jag so du oroar mig för att dotter ska känna sig utanför. Min dotter fyller 2 i Augusti.

Jag är också lite orolig för hur hennes pappa kommer känna och vad han då kommer säga till henne. Han är väldigt impulsiv och extremt svartsjuk och har flera gånger sagt vidriga saker om folk jag umgåtts med inför vår dotter (alltså människor jag inte ens har ett förhållande med utan bara träffar gör honom så svartsjuk att han blir galen)

Har inte ens vågat berätta för honom att jag har en pojkvän nu. Det är ganska lätt att låta bli att berätta för vi pratar inte mycket alls, men förr eller senare märker han ju att hon ska få ett syskon iaf. Jag bävar för hans reaktion. 

Alltså jag är rädd för att han kommer försöka manipulera vår dotter att tycka illa om min sambo och intala henne om och om igen att hon inte får se honom som sin pappa osv. 

Hej!

Tack så mycket för att du delar med dig.

Detta har jag också tänkt på. Planerade ändå att skaffa ett barn till. Det lustiga är att jag hade faktiskt tänkt redan förra hösten att jag skulle vilja bli gravid med nästa barn i maj om jag ännu inte hittat någon partner så skulle jag inseminera. Men ville ju helst vara två om nästa barn och nu känns det så fantastiskt att få göra hela den här underbara resan tillsammans istället för ensam den här gången!

(Var ju ensam från början av graviditeten sist) 

Här är umgänget också varierande beroende på pappans nycker. Ibland säger han att han inte vill ha umgänge för han inte orkar träffa mig för att det väcker för mycket känslor. Ibland har han helt enkelt inte tid. Ibland vill han utöka umgänget och hämta från dagis ett par dagar i veckan också... 

Kort sagt, de ses när det passar honom. Men dottern är bara glad om hon slipper vara med honom. Vilket ju är lite tråkigt.

Undrar så hur det kommer bli för henne nu med en närvarande, kärleksfull pappa i familjen som inte är hennes "riktiga pappa"

Under förutsättningen att din man också vågar säga ifrån och sätta gränser, så blir ni ju två som delar föräldraskapet, vilket ofta är ganska skönt. Värre är ju om det går att manipulera den ena så att det finns the bad and the good guy. Här växlar vi nog de rollerna i dotterns ögon. Sedan beror ju allt på hur mannen vill engagera sig i bonusbarnet. Blir barnen lika behandlade är ju också sannolikheten för en bra relation bättre. Sedan är det ju upp till barnet om det kommer använda pappa eller hans namn. Vill din man gör saker med bara ditt barn också eller är det helt ditt ansvar?

Här hade vi att den äldsta kallade sin pappa vid namn i början för min dotters skull, så hon skulle ha koll  på vem som var vem. Sedan när bebisen kom kunde vi ju inte använda namn utan självklart "gå till, pappa" och då började dottern använda det mer också. Så nu har hon pappa A och pappa N, varav en är hennes riktiga pappa och en är hennes "extrapappa" i vissa sammanhang.

Jag tror inte hennes pappa har reagerat något särskilt, då han valde bort oss och krävde att vi skulle flytta. Han lever ju ett lugnt ungkarlsliv med kvinnor som kommit och gått. Den sista med två ungar har han väl behållit en längre tid nu. Jag har ännu inte kommit mig för att nämna att jag är gravid, men det gissar jag att dottern redan har gjort. Hon fick veta efter kub.

Ja, min kille är fantastisk med 3-åringen. Väldigt mån om att hon ska ha det bra och känna sig inkluderad och de har verkligen bondat. Vi håller på och planerar 3års-kalas nu och han verkar se fram emot det minst lika mycket som jag. De kan gå ut och leka själva och sådant.. .