Avsaknad av spermier

Efter en jobbig utredning fick vi i mars 2014 besked om att mannen helt saknade spermier. Ingen vidare utredning gjordes om varför och ingen behandling sattes in. Vi blev uppställda i kö till spermiedonation som i Sthlms län är upp till ca 2 års väntetid för att ens få börja försöka. Ingen drömsituation direkt och tunga besked som var helt oväntade. Vi valde att istället vända oss till en klinik i Danmark och nu i slutet av september fick vi en frisk liten dotter. Vet hur det där första beskedet känns, vår värld rasade samman, trodde aldrig att vi nånsinn skulle få barn och det gjorde fruktansvärt ont att se andra gravida och med småbarn. Men det finns fler sätt att få barn även omman inte kan själv. Så ge inte upp, er tur kommer oxå. All kycka till er!

Jag tror det var ett lättare beslut för mig än för mannen. Jag hade haft det som plan B i flera år, att skulle jag va själv när jag närmade mig 30 skulle jag åka till Danmark o fixa barn på egen hand. Var nog svårare för mannen att ta in, men om vi ville ha barn så stod valet mellan adotion eller insemination och med de köer och den process det är att adootera ett barn så tyckte han till slut att insemination var ett bättre alternativ även om vi allra helst hade fått göra barn på vanligt sätt. Vi ställde även in oss i adoptionskö inför framtiden utifall att vi vill ha syskon men inte lyckas så kan vi tänka oss att adoptera. Mannen har tagit till sig dottern helt o hållet o älskar henne precis som sin egen. Myser med henne, byter blöjor och pysslar varje dag. Hon har även våra färger på hår och ögon så det e inga konstigheter. Att va förälder är så mkt mer än bara det biologiska/genetiska.

Ingen fara, klart man får fråga :) Tänker inte på donatorn alls faktiskt, vid nåt enstaka tillfälle har jag funderat på vilka drag hon har från mig o vilka från donatorn, men inte mer än så. Vi båda ser det som helt självklart att min man e hennes pappa, någon annan pappa finns inte. Vi älskar henne lika mycket och mannen har tagit till sig henne helt. Farmor o farfar e oxå mycket förtjusta i lilla fröken även fast de inte heller har genetiska band. Vi kommer berätta för henne när hon blir stor nog att förstå och om hon vill söka sin donator eller halvsyskon när hon blir äldre kommer vi stötta henne i det. Det är i så fall hennes val och en möjlighet vi gett henne i.o.m. valet av öppen donator. Det är inget vi vill ta ifrån henne. Ungefär som att säga att ett adopterat barn inte får söka sina rötter, vilka är föräldrarna att bestämma det, det är upp till barnet att bestämma. Något jag däremot klurar på är hur viktigt det är med samma donator om vi försöker med syskon. Vad är bäst för barnen, helsyskon om det är möjligt eller om det är viktigare för oss med flera barn även om man inte får samma donator. Men som sagt, just nu njuter vi av vårt lilla mirakel, det som händer i framtiden får man ta då. Tänk på att det finns många barn bara i Sverige som har pappor som inte vill eller får träffa sina barn och där mamman står helt själv. Då anser iaf jag att det måste vara bättre med två föräldrar som verkligen älskar sitt barn och verkligen vill ha det även om det inte finns helt biologiska kopplingar. Finns många barn som växer upp med plastpappor och bonusmammor, mor- och farföräldrar och tror inte de barnen mår sämre för det, så länge de får mkt kärlek och omvårdnad så spelar inte det genetiska så jättestor roll. Men som svar på din fråga, så nej, vi tänker inte på eller pratar inte om donatorn. Han är bara en donator och min man e den enda pappan som finns. Hoppas du och din man oxå kan komma fram till ett beslut som är bra för er. Det var många tankar för oss oxå i början men allt sånt glömmer man när barnet väl är här.