Elisabeth00 skrev 2019-01-16 20:40:18 följande:
Han var på ANOVA i juni och micro tese gjordes i december så det tog oss ett halv år att komma dit. Vet att det är lång tid men det går snabbt och jag vet att det finns inget värre än att vänta på detta sätt, men man klarar det!
Tyvärr var han nog väldigt inställd på att inget skulle hittas då det har varit noll hela tiden. Men han ville göra detta för att utesluta helt så man inte går runt och funderar. Ingreppet gjorde ju såklart jätteont, kommer aldrig förstå smärtan och såklart blir det ju värre när det inte fanns något och så har man väldigt ont fysiskt redan. Vi har ju bearbetat detta sedan första sperma provet därför har vi med tiden lärt oss att leva med detta och acceptera den situation vi är i.
Vi kan inte göra mer nu än att välja vilken väg vi vill gå och då vi båda vill samma sak blir det lite enklare. Och vi pratar mycket om det med varandra och även med vänner, familj och kollegor. Man behöver prata om det och vi har insett hur lite info det finns om fertilitet hos men och därför väljer vi att prata om det när vi vill. Och man gråter och man sörjer men det blir lättare. Man får försöka sörja randigt, att man får gråta och vara ledsen men man får också må bra till och från.
Du får ställa de frågor du vill och känner att du behöver så ska jag svara så gott jag kan =)
Tack <3. Okej, det känns mycket bättre med ca 6 månader- en lite mer accepterande tidsrymd att vara i detta limbo. Vi inväntar svar från spermaprov 2 nu, borde komma inom 2 veckor. Sen vet vi mer vilket håll det barkar åt. Är en väldigt otålig och envis person med lite lätt kontrollbehov så det gör ju saken svårare. Om det nu finns någon som hanterar detta enkelt.
Usch stackars din sambo, såklart smärtan blir värre när det även gör psykiskt ont. Hur mår ni nu när ni står inför donation? Hur mår din sambo? Du skriver att ni accepterat situationen, är det ett nytt kapitel och sorgen är begraven?
Min sambo säger att vi får vara glada att det ser bra ut hos mig, men det är liksom inget jag kan tänka på för jag är ledsen för hans och vår skull INNAN vi ens vet något mer. Känner mig hopplös och som en dålig partner som inte lyckas vara så hoppfull utan gråter varje dag. Var hoppfull i några dagar, sen kom PMSen tillsammans med ett gravditetsbesked som mörklade allt. Han känner det som sitt "fel" men så känner inte jag, för mig är hade det lika väl kunnat vara jag- det känns i mig. Svårt att sätta ord på det. Han vill att jag ska försöka vara hoppfull också, att han inte bara kan vara den starka som ska peppa och lyfta oss båda. Så nu får jag nog försöka daska upp mig.
