Forum Manlig infertilitet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Avsaknad av spermier

    Tor 4 jun 2015 18:21 Läst 348957 gånger Totalt 2401 svar
    Tor 4 jun 2015 18:21

    igår fick min man och jag besked på hans spermaprov, på vårt första utredningssamtal. Visade sig att det hittats 0 spermier i hans sädesvätska! Känns som att vi har hamnat i en mardröm som vi inte lyckas vakna upp ur... 
    Nu vill jag höra om det finns fler som fått det beskedet och vad som hände sen? Hur gick det? 

    Min man fick lämna blodprov igår för att se om orsaken är pga. kromosomfel eller hormoner samt så kände läkaren på hans pung och konstaterade att den är något mindre än "normalt". 

    Kan ni som varit eller är med om detta dela med er? Jag behöver känna att vi inte är ensamma i hela världen om detta! Även om jag såklart inte önskar någon denna mardröm! 

  • Fre 10 jul 2015 14:22 #111
    999 skrev 2015-07-09 16:57:43 följande:

    Vi fick reda på det för fyra veckor sedan. Vi verkar ligga ungefär i samma fas som er då i utredningen, eller vad man ska säga. Han har bara lämnat ett spermaprov. Hormonproverna var normala, men fsh var något förhöjt. Inget att anmärka på enligt läkaren. Vet du vad din man fick för fsh värde? Hans testiklar är något små också. Det tyder på ingen eller liten spermieproduktion, tror läkaren. Har de undersökt din mans testiklar? Upplever precis som du säger, att vi befinner oss i en dimma. Hur går era tankar kring donerade spermier?


    Lite osäker på vad fsh värde är. Det var något som var för högt. (Hjärnans signalen till testiklarna). De undersökte testiklarna och såg på ultraljudet att han eventuellt har cellförändringar. Detta ska undersökas samtidigt som man gör biopsin i jakt på spermier. Inget kul att höra om cellförändringar men ändå skönt att de ser och åtgärdar det nu så att det inte utvecklas till något farligt. Cellförändringar i sig kan vara anledningen till avsaknaden av spermier. Jag är livrädd men ändå förberedd på att vi inte kommer hitta några. I nuläget känns donerade spermier uteslutet för oss båda. Kanske ändrar vi oss en dag men det känns väldigt främmande. Hur tänker ni?
  • Fre 10 jul 2015 16:53 #112
    Popetot skrev 2015-07-10 14:22:30 följande:

    Lite osäker på vad fsh värde är. Det var något som var för högt. (Hjärnans signalen till testiklarna). De undersökte testiklarna och såg på ultraljudet att han eventuellt har cellförändringar. Detta ska undersökas samtidigt som man gör biopsin i jakt på spermier. Inget kul att höra om cellförändringar men ändå skönt att de ser och åtgärdar det nu så att det inte utvecklas till något farligt. Cellförändringar i sig kan vara anledningen till avsaknaden av spermier. Jag är livrädd men ändå förberedd på att vi inte kommer hitta några. I nuläget känns donerade spermier uteslutet för oss båda. Kanske ändrar vi oss en dag men det känns väldigt främmande. Hur tänker ni?


    Ok. Då är det fsh värdet som är förhöjt i ert fall också. Beroende på hur högt värdet är så indikerar det att spermieproduktionen är låg eller inte fungerar alls. Min mans testiklar har de inte gjort ultraljud på, bara känt och klämt. Tycker det är konstigt, trots att han har haft ont och fått antibiotika. De borde ju titta efter och se om det är något som inte stämmer. Om vi har tur så hittar de några spermier i nästa prov.

    Min man kan tänka sig donerade spermier som en sista utväg. Blod är inte tjockare än vatten menar han. För min del är det inte ett alternativ. Kan inte alls tänka mig det.
  • Lör 11 jul 2015 23:59 #113

    Åh vilken tid det ska ta att få provsvaren... Har fortfarande inte fått svar på mannens blodprov (det där dom ska kolla kromosom-grejer och sånt). På onsdag ska vi gå och lämna prover inför vår remiss till sahlgrenska.

    Dagarna både går långsamt och fort. Sjukt att det känns både och.

    Jag har kommit ner i en jätte dipp. Åkte till stan innan idag för att köpa en present inför ett kalas imorgon och kom på mig själv efter nån timme att jag stått och läst på bokomslag och gråtit för mig själv inne på bokhandeln. Jag visste inte ens vad jag gjorde inne i bokaffären, skulle inte ha något där. Jag känner att jag inte kan fokusera helt när jag kör bil, alla tankar är på annat håll. Blir rädd för mig själv.

    Fick en kommentar från några bekanta som sa i ett samtal om barn och vad dom varit med om osv, att "skaffa inte barn, lev livet och gör det du vill innan. Passa på att njut, res, plugga" om dom bara visste... Vet ju att det absolut inte var något illa menat men jäklar vad ont de orden gjorde.

    Fått mer och mer tankar om huruvida livet är värt att leva eller inte och det blir jag speciellt rädd för. Är så mycket som kommer upp som har hänt i mitt liv, så det är inte bara detta med barnskaffandet som gör det men det var detta som gjorde att bägaren rann över. Jag skulle absolut inte göra nåt dumt men tankarna skrämmer mig. Att jag ens tillåter dom att komma.

    Så här sitter jag och tycker synd om mig själv. Känner mig så otroligt självisk och glömmer stundtals av att det inte bara är vi som går igenom detta. Och det är ju faktiskt VI, inte bara JAG.

    Nä detta gled väl ifrån ämnet något men behövde bara skriva av mig.

  • Mån 13 jul 2015 01:20 #114
    Vissla88 skrev 2015-07-11 23:59:38 följande:

    Åh vilken tid det ska ta att få provsvaren... Har fortfarande inte fått svar på mannens blodprov (det där dom ska kolla kromosom-grejer och sånt). På onsdag ska vi gå och lämna prover inför vår remiss till sahlgrenska.

    Dagarna både går långsamt och fort. Sjukt att det känns både och.

    Jag har kommit ner i en jätte dipp. Åkte till stan innan idag för att köpa en present inför ett kalas imorgon och kom på mig själv efter nån timme att jag stått och läst på bokomslag och gråtit för mig själv inne på bokhandeln. Jag visste inte ens vad jag gjorde inne i bokaffären, skulle inte ha något där. Jag känner att jag inte kan fokusera helt när jag kör bil, alla tankar är på annat håll. Blir rädd för mig själv.

    Fick en kommentar från några bekanta som sa i ett samtal om barn och vad dom varit med om osv, att "skaffa inte barn, lev livet och gör det du vill innan. Passa på att njut, res, plugga" om dom bara visste... Vet ju att det absolut inte var något illa menat men jäklar vad ont de orden gjorde.

    Fått mer och mer tankar om huruvida livet är värt att leva eller inte och det blir jag speciellt rädd för. Är så mycket som kommer upp som har hänt i mitt liv, så det är inte bara detta med barnskaffandet som gör det men det var detta som gjorde att bägaren rann över. Jag skulle absolut inte göra nåt dumt men tankarna skrämmer mig. Att jag ens tillåter dom att komma.

    Så här sitter jag och tycker synd om mig själv. Känner mig så otroligt självisk och glömmer stundtals av att det inte bara är vi som går igenom detta. Och det är ju faktiskt VI, inte bara JAG.

    Nä detta gled väl ifrån ämnet något men behövde bara skriva av mig.


    Min första tanke när jag läser detta är att du måste be om hjälp. Du behöver ju samtal med någon proffesionell.

    Det är oerhört många tankar och kanske svårt stt reda ut på egen hand.

    Jag kommer själv att göra så snart. Även om man lever ihop med en person man älskar över allt som är ens bästa vän så räcker inte alltid de samtalen till. Många kramar till dig! Hoppas du snart får positiva besked!!
  • Mån 13 jul 2015 18:29 #115

    Det som jag hatar med detta måendet är att det idag känns dumt att jag mådde som jag gjorde. Idag är det inte alls lika jobbigt. Låg och funderade igår på vart jag ska vända mig nu i semestertider om jag skulle behöva prata med någon akut vilket jag hade behövt i lördags... Jag tror bara att det har blivit för mycket av allt just nu. Har 3 pass kvar på jobbet innan jag har nästan 5v semester och då hoppas jag att jag hinner landa i allt. Var inte tanken att jag skulle skriva ett "tycka-synd-om-mig-inlägg" men behövde verkligen skriva av mig.

    Tack "Popetot" och kram tillbaka!

  • Tis 14 jul 2015 19:43 #116
    Vissla88 skrev 2015-07-13 18:29:37 följande:

    Det som jag hatar med detta måendet är att det idag känns dumt att jag mådde som jag gjorde. Idag är det inte alls lika jobbigt. Låg och funderade igår på vart jag ska vända mig nu i semestertider om jag skulle behöva prata med någon akut vilket jag hade behövt i lördags... Jag tror bara att det har blivit för mycket av allt just nu. Har 3 pass kvar på jobbet innan jag har nästan 5v semester och då hoppas jag att jag hinner landa i allt. Var inte tanken att jag skulle skriva ett "tycka-synd-om-mig-inlägg" men behövde verkligen skriva av mig.

    Tack "Popetot" och kram tillbaka!


    Jag förstår exakt vad du menar, att man känner sig dum när man har en bra dag. Men tänk som så: om du får hjälp av terapi så kan du använda de verktygen du får där när du mår dåligt. Jag kommer från en bakgrund med mycket kärlek men där stress och psykisk ohälsa inte existerar. Det har nästan varit lite fult att må dåligt. Bara de svaga gör det. Det har dröjt till nu, när jag är över 30 som jag tänker att det är något man måste ta tag i. Hjälp finns när man behöver. Även det som inte syns, som man bara känner. Är du i utredning kan de nog dessutom slussa dig vidare till psykolog eller liknande. Jag tycker det är bra du ventilerar. Jag tror alla här inne känner igen sig! Kram
  • Tor 23 jul 2015 20:01 #117
    Vissla88 skrev 2015-07-11 23:59:38 följande:

    Åh vilken tid det ska ta att få provsvaren... Har fortfarande inte fått svar på mannens blodprov (det där dom ska kolla kromosom-grejer och sånt). På onsdag ska vi gå och lämna prover inför vår remiss till sahlgrenska.

    Dagarna både går långsamt och fort. Sjukt att det känns både och.

    Jag har kommit ner i en jätte dipp. Åkte till stan innan idag för att köpa en present inför ett kalas imorgon och kom på mig själv efter nån timme att jag stått och läst på bokomslag och gråtit för mig själv inne på bokhandeln. Jag visste inte ens vad jag gjorde inne i bokaffären, skulle inte ha något där. Jag känner att jag inte kan fokusera helt när jag kör bil, alla tankar är på annat håll. Blir rädd för mig själv.

    Fick en kommentar från några bekanta som sa i ett samtal om barn och vad dom varit med om osv, att "skaffa inte barn, lev livet och gör det du vill innan. Passa på att njut, res, plugga" om dom bara visste... Vet ju att det absolut inte var något illa menat men jäklar vad ont de orden gjorde.

    Fått mer och mer tankar om huruvida livet är värt att leva eller inte och det blir jag speciellt rädd för. Är så mycket som kommer upp som har hänt i mitt liv, så det är inte bara detta med barnskaffandet som gör det men det var detta som gjorde att bägaren rann över. Jag skulle absolut inte göra nåt dumt men tankarna skrämmer mig. Att jag ens tillåter dom att komma.

    Så här sitter jag och tycker synd om mig själv. Känner mig så otroligt självisk och glömmer stundtals av att det inte bara är vi som går igenom detta. Och det är ju faktiskt VI, inte bara JAG.

    Nä detta gled väl ifrån ämnet något men behövde bara skriva av mig.


    Hej. Hur går det för er? Har ni fått svar på proverna ni tagit hittills? 
    Förstår dina känslor och tankar, jag tror att alla här gör det. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Läser en hel del utländska forum för att få tips och råd om hur eller vad vi kan göra. Tydligen många läkare utomlands som ordinerar Q10, så det har jag köpt till min man idag. Han äter redan zink, selen, folsyra och multivitamin.Vi gör allt i vår makt, det är det lilla vi kan göra. Svenska läkare verkar inte tro på mirakelkurer, men jag har läst om flera par utomlands som blivit hjälpta med både läkemedel, alternativa behandlingar och vitamintillskott etc. Det skadar inte att testa tänker jag. 

    Om inga spermier hittas via biopsin i augusti så kommer vi gå vidare till Carlanderska som är den enda kliniken i Sverige som gör mikrotese, det är tydligen den bästa metoden för att hitta spermier, även för dem mest hopplösa fallen. Men en dag i taget...
  • Tor 23 jul 2015 21:18 #118
    999 skrev 2015-07-23 20:01:55 följande:

    Hej. Hur går det för er? Har ni fått svar på proverna ni tagit hittills? 

    Förstår dina känslor och tankar, jag tror att alla här gör det. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Läser en hel del utländska forum för att få tips och råd om hur eller vad vi kan göra. Tydligen många läkare utomlands som ordinerar Q10, så det har jag köpt till min man idag. Han äter redan zink, selen, folsyra och multivitamin.Vi gör allt i vår makt, det är det lilla vi kan göra. Svenska läkare verkar inte tro på mirakelkurer, men jag har läst om flera par utomlands som blivit hjälpta med både läkemedel, alternativa behandlingar och vitamintillskott etc. Det skadar inte att testa tänker jag. 

    Om inga spermier hittas via biopsin i augusti så kommer vi gå vidare till Carlanderska som är den enda kliniken i Sverige som gör mikrotese, det är tydligen den bästa metoden för att hitta spermier, även för dem mest hopplösa fallen. Men en dag i taget...


    Tack för tips om olika tillskott, ska köpa det till min sambo också.

    Vi tänker precis samma som ni, hittar de inget på Sahlgrenska under biopsi så går vi också vidare till Carlanderska. Har hört att de ska va väldigt bra.

    Samma här att det går upp och ner....just nu under sommaren har jag väldigt lugnt på jobbet å då sitter jag å tänker å surfar runt å läser en massa å då känns det så jobbigt.
  • Tor 23 jul 2015 21:26 #119
    MariaC skrev 2015-07-23 21:18:40 följande:

    Tack för tips om olika tillskott, ska köpa det till min sambo också.

    Vi tänker precis samma som ni, hittar de inget på Sahlgrenska under biopsi så går vi också vidare till Carlanderska. Har hört att de ska va väldigt bra.

    Samma här att det går upp och ner....just nu under sommaren har jag väldigt lugnt på jobbet å då sitter jag å tänker å surfar runt å läser en massa å då känns det så jobbigt.


    Jag vill bara att det här helvetet ska vara över snart! Idag på lunchen pratade mina kollegor bara om sina barn och bebisar. Jag slängde i mig maten och lämnade bordet.
  • Fre 24 jul 2015 12:06 #120
    999 skrev 2015-07-23 21:26:38 följande:

    Jag vill bara att det här helvetet ska vara över snart! Idag på lunchen pratade mina kollegor bara om sina barn och bebisar. Jag slängde i mig maten och lämnade bordet.


    Suck, känner igen det där......Det är så jobbigt! Jobbigt också när folk frågar när vi ska skaffa barn å skojar om ifall jag är gravid etc. Jag skulle aldrig fråga någon det, man har ingen aning om vad andra går igenom!

    Hoppas också att detta snart ska vara över, men det känns som en evighet med tanke på väntetider etc...
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll