• mooonwalker

    Avsaknad av spermier

    Kallamakka skrev 2019-02-10 07:56:51 följande:
    Åh det är tungt. Vet precis hur det är, man tvingar sig att vara så stark. Undrar om man måste vara det i alla lägen? Ibland önskar jag att jag valde att visa och berätta min sits i sånna situationer, för jag tänker att hjärtat hade känts lättare då. En gravid kommer vara det fram tills motsatsen bevisas, och att beröva dem den stunden tycker jag känns lite i jämförelse med alla andra stunder den personen kan prata om det med andra. Jag menar, hur många stunder har inte vi i denna IVF karusell hållt oss från att säga något och istället får stå ut med jobbiga situationer..?

    Jag önskar så innerligt att det ska fungera denna gången för er, det hela är så orättvist. När har du testdag?
    Jag har ju berättat för några och jag tycker oftast att det är jobbigare att umgås med dem än med personer jag inte har berättat det för. De vill alltid fråga hur det går, säkert för att vara snälla, men det känns mest som om folk är nyfikna. Och jag tycker att det är mer smärtsamt att prata om det...

    Jag har testdag 19 februari. 

    Hur mår du? Vilken vecka är du i nu? Kände du någon skillnad mellan den gången du inte blev gravid och de andra två gångerna?
  • mooonwalker
    Kallamakka skrev 2019-02-10 09:20:41 följande:
    De som vi berättat för har vi också sagt att vi pratar om det om vi vill, att vi inte vill ha frågor. På så sätt har det varit riktigt skönt, för då finns stödet där precis när vi vill ha det. Men vi slipper också onödiga kommentarer om barn och så vidare eftersom de respekterar det vi går igenom. :)

    Idag är jag i vecka 12(men ropar verkligen inte hej än). Mår bra, är hungrig jämt och kissar på nätterna, vissa saker smakar äckligt helt plötsligt.

    OH då är det "bara" nio dagar kvar!(eeevighet!) Jag har testat ruvardag 11, har inte kunnat hålla mig till testdagen. Men då har ruvardag 11 varit förbi den dagen jag skulle haft mens också. Vilken ruvardag väntar du mens?

    Om jag kände skillnad när det fäste och inte.. Nä jag tror det kändes ganska lika, alla gånger har det varit lite lite mensvärk nån gång ibland typ,så jag har inte kunnat känna om det blev eller inte. Men fått ömma bröstvårtor bara någon dag efter att jag plussat, men inte när det inte fäste. (alltså typ ruvardag 13)
    Nej, jag borde säkert varit tydligare med att säga att jag själv väljer när och om jag vill prata med det. Men jag har sagt flera gånger att "det där är inget jag vill prata om" och folk kan ändå fråga. Eller ofta frågar "hur må du?", men verkligen betonar det, förstår du vad jag menar? 

    Testdagen är ruvardag 15. Min mens var lite sen förra månaden, så min mens-app tror att mensen kommer 20 februari, men om min cykel återgår till det normala borde mensen komma 16-17 februari. Så jobbigt att vänta, jag vill ju bara veta om det har fungerat eller inte! 

    Har du eller ska du göra KUB?
  • mooonwalker

    Vi fick äntligen brevet idag om det blev några embryon till frysen, men det blev det såklart inte... 

    Har ju egentligen testdag på tisdag, men blev så ledsen över brevet att jag var tvungen att tjuvtesta direkt. Negativt såklart. Jag är på ruvardag 10 idag, så det kanske är för tidigt, men jag tycker att det borde blivit positivt om jag var gravid. Visst har jag läst om några solskenshistorier där kvinnor som testat negativt dag 10-12 plussar senare, men varför skulle det hända oss? Det känns som om vi bara har maximal otur hela tiden, så jag förväntar mig inget annat. Kommer jag någonsin få se två streck på de där jävla testen... ?

    Nu har vi förbrukat alla våra landstingsförsök. Frågan är om vi ska ta med oss våra frysta spermier och fortsätta försöka själva privat eller om vi bara ska ge upp och använda donerade spermier...?

  • mooonwalker
    askyfullofstars skrev 2019-02-14 19:29:33 följande:
    Beklagar verkligen! :( Hur gamla var embryon som ni satte in? Bara ni vet hur ni ska gå vidare och hur mycket ni orkar. Hur många försök har ni gjort hittills? Hade ni kvar sperma i frysen?
    De var 3 dagar gamla.

    Vi vet inte hur vi ska gå vidare. Min man tycker donation, men jag vill egentligen inte det. Jag tycker att det känns obehagligt att inte veta vems spermier det är, hur personen ser ut betyder mycket för mig. 

    Vi har gjort tre stycken äggutplock, vilket har lett till tre färskförsök och ett frysförsök. Så totalt fyra återföringar.

    Vi har tre strån av min mans sperma kvar i frysen. Vi skulle kunna köpa en behandlingsserie privat med tre IVF-försök. Det skulle kosta 69.000 kr. Eller så kan vi köpa ett paket med 4 inseminationsförsök med donerade spermier för 45.000 kr. Sen tillkommer det vissa avgifter med båda alternativen. Vi har båda bestämt att vi struntar i Danmark, vi orkar inte med resvägen.
  • mooonwalker
    askyfullofstars skrev 2019-02-14 21:08:23 följande:
    Jag förstår dig verkligen. Jag hade dock inte tre strån sperma kvar så jag har ingen aning om hur jag skulle resonera, troligtvis ?bruka? dessa... Jättesvårt. Det beror ju såklart på vad du främst orkar men även ni som par! Samt det ekonomiska såklart. Det är inga enkla behandlingar. <3 Förstår att ni struntar i Danmark när ni hållt på så länge nu.

    Jsg hoppas verkligen ni kommer fram till något som passar er! När är testdag btw? Det är väl inte försent ännu för ett plus..?
    Jag har testdag den 19 februari, men det känns verkligen inte som om det har fungerat.

    Jag vet inte hur vi göra. Just nu är bara allt så jobbigt att jag vet inte ens om livet är värt att leva, inte när jag mår så här dåligt iaf...
  • mooonwalker
    Kallamakka skrev 2019-02-15 06:54:59 följande:
    Åh! :'( Jag skickar mina varmaste kramar till er. (även om det inte Är försent för plus än!) Jag kan inte säga till er hur ni ska göra, jag hade nog valt att använda alla strån först innan något annat.

    Just nu ska ni fokusera på er, att hitta glöden igen, tillåt er att vara nedslagna även om den känslan suger. Jag har själv en tendens att köra på och då hinner man inte bearbeta det jobbiga. Så ta tid till att rå om varann och kom tillbaka starkare. Då blir nog valet om hur ni ska göra lättare att se också.
    k85 skrev 2019-02-15 09:13:20 följande:
    Jag beklagar djupt. Det är verkligen oerhört smärtsamt och en jättesorg ju. Även om det kanske är för tidigt att ta ut sorgen. Det är svårt att sörja och samtidigt känna en strimma hopp. Vi befinner oss ju inte på samma plats i livet, vi vet inte ens om vi kan göra micro tese då vi väntar på karyotyp- svaret och ev mer utredning (ovisshetens limbo zzz). Jag sörjer mycket just nu, sörjer det barn som kanske inte blir och den dröm som kanske inte blir- att göra det tror jag har hjälpt mig att börja orientera mig mot spermadonation. Kuratorn sa så fint att jag sörjer ett barn, men med ett barn kommer ett föräldraskap OCH föräldrar kan vi alltid bli. Även om jag ju vill att det ska vara min killes alla vackra drag hos vår framtida bebis så är det ju ett lotteri att få barn. Barnet kanske inte alls hade fått mörkt, lockigt hår och bra pigment. Det är ett jättelotteri där man inget kan veta eller kontrollera. Även om vi hade fått barn lätt så kanske barnet hade haft någon sjukdom. De sociala faktorerna är ändå de som påverkar allra mest. Samtidigt fick min bästa vän barn nyss och avundsjukan & bitterheten kränger sig ibland fast i mig och dom känslorna är dom värsta och mest dränerande känslorna. Jag tror att det är sorgen som talar när det händer och att det är sorgen som kräver sitt utrymme- förstår du hur jag menar? Förstår att du går igenom liknande med graviditetsbeskeden i din omgivning. Mitt råd är nog mest att försöka bearbeta sorgen över att drömmen gick i krasch för jag vet hur enorm den är. Drömmen var väl först att först bli med barn naturligt, det kan du sörja fullt ut iaf <3. Jag har påbörjat en sorgebearbetningsprocess, funderar på att ta kontakt med diakon och kanske senare gå till minneslund ifall vi behöver lägga ner hoppet om vårt biologiska barn.
    Det är svårt att råda hur ni ska göra eller tänka nu, vill ni och orkar ni försöka med era sista strån och ny IVF vända så gör det. Spermadonation kan ni ju göra via landstinget så förstår inte varför ni vill betala för det? Eller har jag missat någon faktor...?

    Stor kram <3 
    ps, om en månad ska jag ut på min första praktik på förlossningen i Sthlm.. Du får gärna skriva till mig privat ifall du vill. 
    askyfullofstars skrev 2019-02-15 12:38:14 följande:
    Åhh. Vet inget om dig eller vem du är men hade önskat jag kunde få ge dig den varmaste kramen. Jag känner verkligen med dig. Jag hoppas verkligen ni landar i ett beslut som känns rätt i hjärtat. Vi finns här i tråden som stöd och vi förstår verkligen vad du går genom! Stor kram till dig!

    Ni verkar alla vara så fina människor! Tack för allt er stöd. Ingen förtjänar det som vi går igenom. Varför är livet sååå orättvist?

    Idag är en lite bättre dag än igår, men det känns fortfarande tungt. Mina svärföräldrar vill träffas i helgen och umgås, men jag känner inte för att umgås och vara social med någon. Men det är kanske inte så smart att sitta inne och deppa heller... Jag försöker hålla lite hopp kvar, jag blöder ju inte än, även om det känns som om mensen kommer vilken dag som helst (jag brukar ofta få lite mensvärk någon/några dagar innan den kommer). Men jag försöker samtidigt ställa in mig på det värsta. När vi gjorde vårt första försök var det ju Lutinuset som höll borta mina mens, så det kan ju vara samma sak nu.

    Min man ringde en privatklinik idag för att fråga lite saker och den första lediga tiden de hade för ett första samtal var i slutet av mars! Det är ju över en månad dit. Jag hade fått för mig att jag skulle slippa väntetider om vi vände oss till en privat klinik.

  • mooonwalker

    Alltså jag vet inte ens hur jag ska kunna skriva det här... Jag trodde inte att man kunde ha mer otur eller bli sämre behandlade av vården än vad vi redan har. Idag pratade min man med sjukhuset igen (han har redan försökt prata med dem flera gånger och då dels inte blivit uppringd trots att de har lovat det och dels fått fel telefonnummer av en).

    Vi har inga spermier kvar i frysen trots att det sparades flera strån vid microtesen. Tydligen användes alla till vårt sista försök, även om vi fått information om att tre strån skulle finnas kvar. Alltså när man tror att man inte kan gråta mer, men tårarna bara fortsätter rinna....

  • mooonwalker

    Hej alla fina!

    Jag har inte skrivit på ett tag dels för att jag har en familjemedlem som inte mår så bra och dels för att jag har haft väldigt svårt för att acceptera donerade spermier. Men nu har vi ändå bestämt för att det är den vägen vi kommer att gå. Efter att ha förbrukat all landstingsfinansierad hjälp vi kan få så har vi gått över till en privat klinik och kommit överens om att gå över till donation. Min man har tyckt att det känns helt okej och varit positiv till att prova något annat, medan jag har haft väldigt svårt för att få någon främmande mans spermier. Tyvärr hade jag ägglossning bara några dagar efter vårt besök på kliniken så de hann inte få hem spermier i tid, så nu väntar vi på nästa cykel. 

    Min dröm om ett gemensamt biologiskt barn är fortfarande inte helt död. Jag tänker att när vi har mer energi (och förhoppningsvis ett barn) kanske kan göra en ny micro-tese i Göteborg. Om man har varit gravid tidigare kan kroppen ibland ha lättare för att bli gravid igen eftersom den kommer ihåg vad den ska göra. Så jag tänker/hoppas på att om jag har varit gravid en gång kanske det fungerar bättre med min mans spermier då.

  • mooonwalker
    Nervernautanpå skrev 2019-04-26 16:37:00 följande:
    Lycka till!

    Vi har också gjort alla våra landstingsfinansierade försök. Nu väntar vi på ivf med donerade spermier på privat klinik.
    Tack!

    Har ni fått någon update från kliniken angående deras tillstånd? Hur lång tid tror de att det kommer att ta? Jag tycker att det är konstigt att det tar sådan tid. 
    askyfullofstars skrev 2019-04-25 22:21:47 följande:
    Vill bara önska er all lycka till och hoppas ni får bli föräldrar snart! <3
    Tack! 
Svar på tråden Avsaknad av spermier