Älskar man inte adopterade barn som sina egna?
Jag och många med mig avskyr uttrycket "magbarn". Just saying. När mitt icke-biologiska syskon föddes var jag 2.5 år och jag minns graviditeten och spädbarnstiden med fasa och det faktum att jag ständigt fick höra om hur hen kommit till världen via mammas mage var bara för hemskt för mig.
Anknytning är a och o, men anknytning är inte någon som helst garanti och jag kan ärligt säga att jag inte pratat med någon vuxen adopterad som växt upp i familjer med både adopterade och icke-adopterade som upplevt detta som oproblematiskt.
Jag skulle starkt avråda folk från att blanda och om man insisterar på detta så rekommenderar jag att man släpper på prestigen och framförallt låter bli att lura sig själva att adoption och ras inte spelar någon roll.
Idag, efter en mycket smärtsam process erkänner äntligen mina föräldrar att visst spelade adoption, anknytning och biologiska band mycket större roll än de någonsin vågat erkänna både för sig själva och andra.
Jag är inte adopterad, men jag ser annorlunda ut än mina syskon pga att min pappa kommer från ett afrikanskt land (mina syskons pappa är svensk, så de är helsvenska). Personligen har jag inte upplevt att det har varit ett problem att se annorlunda ut i min familj, så detta med "ras" tycker jag inte har någon större betydelse faktiskt.
Nu råkar min mamma vara adopterad (inom Sverige), och visst har hon alltid haft med sig funderingar på sitt ursprung - funderingar som dyker upp då och då. Hon har träffat sin biologiska mamma några gånger och fått ställa de frågor som hon ville ha svar på.
Någon gång under livets gång måste man dock förlika sig med sitt ursprung och sin egen historia, oavsett om man är adopterad eller inte. Det är verkligen inte en smärtsam process för alla. Det kan också vara en rikedom som gör att man ser världen på ett unikt sätt.
Jag tror det är mycket individuellt.
Just ordet magbarn låter lite skojigt, särskilt med tanke på att vi alla är någons magbarn, oavsett var vi växer upp.