Är det så fel att vilja bli lyxhustru?
Jag vill bara att en snygg, lång, muskulös, ljusblond blåögd kille i 30-årsåldern skall glida fram till mig efter en lååång dag på demensavdelningen.
Glida fram i en rostig Volvo-240, veva ner rutan och säga: "-Tjena Kexet! Går du här och smular?" Sedan hoppar jag in i bilen och startar mitt drömliv.
Inget jobb att gå till, ingen klocka som ringer utan jag går upp ur sängen när jag själv vill det. Han jobbar kontorstider. Jag har hela förmiddagarna för mig själv då jag kan gå runt och pyssla, jogga en runda. Klä mig i mysbyxor och sunkig t-shirt. Se på dagtids-tv och läsa en bok.
Sedan lagar han middag som vi äter framför tv-n, går till gymmet ihop, kommer hem och har sex, ser på tv och somnar lyckliga. Från nu tills vi dör av hög ålder. Är det så mycket begärt av livet?
Jag lovar, jag har ofrivilligt varit där, med två a-kassor och barn och det var ett helvete att varje månad prioritera bland räkningarna, att ständigt titta på röda lappar i affären. Vi hade inte fixat (jo vi hade det men det hade varit ännu tuffare) om vi inte hade haft vårt nätverk omkring oss. Som kunde ge grabben det där extra. Nu hade jag turen att ha en kolonilott som gjorde att jag inte var hänvisad till en lägenhet. Vi hade ändå möbler och slapp sådana utgifter.
Men inte mer än ett eller två nya plagg per år (om inte mamma tog med mig ut på shopping eller kompisar som gav mig kläder som de inte kunde ha längre)
Nu fick vi arbete igen och har det bra idag.
Vi har ju ändå fått behålla SGI under hela tiden, tack vare att denna period endast var under 4 år så kommer jag få en tillräcklig hög pension. Så om drygt tio år kommer jag leva som du önskar men med egen inkomst, betydligt högre än a-kassan. Men då har jag ett uppbyggt hem, vårt barn står på egna ben.
Att som 20-åring se fram mot det liv jag levde under 4 år för all framtid visar att 20-åringen än har mycket att lära av livet.
Förresten just att söka jobb var det son gjorde att man mentalt klarade av det.