Är det så fel att vilja bli lyxhustru?

Fast det värsta är att det finns massor av folk numera i Sverige som bara skiter i att varken skaffa sig en "lyxman" eller annan försörjning, eller jobb.

Jag träffade på en klasskamrat från bygglinjen, ungefär ett år efter att vi gått ut gymnasiet. "Ah, tjenare! Hur är det?, osv, osv". Sedan kom man naturligtvis till frågan "Har du fått något jobb än då?" (vi hade ju gått ut gymnasiet nyligen, naturlig fråga).

Hans svar var: "Nej, varför då? Man behöver ju inte jobba i Sverige."
Jag blev liksom: "... Eh, jaha... men du måste väl ha en inkomst, du behöver ju pengar?"
Hans svar: "Man får ju pengar ändå. Det är ju inte som att de låter en svälta, man får pengar till hyra och mat, och så får man vara ledig hela dagarna och kan göra vad man vill."

Kanske inte direkt ontopic, men lite förknippat till att man kan klara sig med lite pengar. Men vilka jäkla blodiglar det finns. Vår välfärd är för givmild, många gånger.

Det är nog rätt lätt att komma undan, om man vill. Af och soc kräver att du söker ett visst antal jobb, ja. Men ingen har tid att kolla om du verkligen har sökt dem (Af kan ta stickprov men då ska du ha maximal otur), eller kvaliteten på ansökningarna. Skickar du mycket slarviga, generiska ansökningar - samma till varje typ av arbetsplats - så undgår du antagligen att bli kallad på intervju. Och blir du det, så kan du lätt göra ett slarvigt, opålitligt eller underligt intryck där, med lite skådespelarbegåvning. Eller komma för sent...

Jag tänkte inte "slava" efter mannens behov utan vara hemma och göra saker som jag vill göra - dvs. inte jobba. Givetvis sköta en del av hushållsarbetet men inte allt. 25-50% kanske.